Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

måndag 1 augusti 2016

Jag är förbryllad


Jag måste erkänna att jag är både förvånad och lite irriterad över hur lite privatliv man har så snart man använder Internet. Härom veckan fick jag en information från Sigma foto om deras nya linser. Eftersom jag gillar att fotografera sökte jag lite på nätet för att se hur dyr en 500 mm lins var från olika företag. Jag har också som kuriosa intresserat mig för några andra produkter som jag inte haft minsta tanke på att köpa.

Det dröjer bara någon dag innan det dyker upp annonser och erbjudanden om just de saker jag har läst om i annonsmarginalen på mitt Facebookflöde. Med en dåres envishet utsätter Facebook mig för reklam i hopp om att jag till slut skall falla till föga. Vad som dessutom förvånar mig är att samma annonser dyker upp på mina bloggar om släktforskning och pensionärsliv i Frankrike.

Jag har ett antal vänner på Facebook som gillar att lägga ut länkar till olika artiklar som andra skrivit och som deras vänner publicerat. Om jag läser dessa och kanske gillar dom så dröjer det inte länge innan mitt flöde översvämmas av publiceringar från personer och organisationer som jag inte har någon som helst relation till annat än att de till nöds kan anses vara relaterade till det jag tidigare läst eller gillat.

Om man vill ha det minsta privatliv så bör man undvika såväl Google som e-handelssajter och Facebook, men det går ju inte. Nu kommer min undran:

Nästan varje gång som det sker ett terrordåd så säger säkerhetspolisen att de hade personen under observation, men inget antydde att han hade något skumt på gång. I efterhand kan men emellertid konstatera att han sökt på Google efter vapen, recept på sprängmedel, besökt IS-förhärligande sidor, skrivit hatiska saker på Facebook och lagt ut videofilmer på U-tube där han lovar att begå hemska terrorbrott. Detta lyckas ofta säkerhetspolisen hitta i efterhand, men oftast är det tidningar runt om i världen som lyckas kartlägga personens historia. Man skyller på bristande resurser och att det är närmast omöjligt att hålla koll på vad folk har för sig på Internet.

Det underliga är att kommersiella krafter på Internet lyckas följa mina intressen intill nästan varje knapptryckning och överösa mig med reklam, men polisen verkar inte ha varken resurser eller kompetens att göra detsamma. Kanske det är dags att Interpol, Europol och de nationella säkerhetspoliserna att outsourca den förebyggande terroristbevakningen till Google, Facebook och Amazon för dom verkar ha stenkoll på oss medborgare - våra intressen och vanor. Och - då "står vi inte ens under bevakning".

söndag 24 juli 2016

Veta eller tycka




Jag har förmånen att ha tid att både läsa de stora svenska tidningarna och följa Sveriges Radio och vad människor tycker på Facebook och i olika kommentarsfält. Jag har insett att tycka – eller tänka som det heter numera - är mycket viktigare än att veta. Lite konstigt språkbruk är det allt eftersom tyckandet numera sällan har så särskilt mycket med tänkande att göra.

Strategin idag – både i Sverige och i resten av västvärlden – verkar vara att både avskärma sig från kunskap som inte stämmer med det man tycker, som från medias sida att avskärma människor från fakta som kan få dem att tycka/tänka fel. På så vis så överensstämmer mångas målsättning med medias strategi. Frågan är om denna strategi är framgångsrik eller ej. Indikationer tyder på att så inte är fallet eftersom partier med skrämmande ideologier får allt större stöd i hela västvärlden idag. Jag behöver väl inte nämna några exempel. Jag anser emellertid att det finns en viss logik i detta.

Jag skall ta några aktuella och jordnära exempel. Idag läser jag i tidningen att ännu en ung flicka blivit våldtagen på ljusa dagen i Malmö. Polisen vädjar till allmänheten om hjälp att finna förövaren. Signalementet är att han är 20-30 år gammal man och åker cykel. Han uppfattas som mörk. Man lär ha oerhörd tur för att finna honom med det signalementet om inte alla icke blonda cyklister i Malmöområdet skall få det jobbigt. De order uppifrån som polisen uppenbarligen har att inte på något sätt indikera att en förövare har en utländsk bakgrund har säkert ett gott uppsåt, men får det önskad effekt?

Anta för ett ögonblick att flickan hade konstaterat att personen var blond, blåögd och talade skånska utan brytning och var iklädd svarta jeans och röd tröja. Han hade en blå cykel. Frågan är om man då hade gått ut med detaljerat signalement? Troligen inte i konsekvensens namn – allt annat hade varit upprörande givet den nya praxis man har fått order om. Således kommer alla som är övertygade om att det är en invandrare att vara övertygade om att det är en invandrare även i detta fall. De som främst vill framhäva att det är en man skulle hävda att etniciteten är ointressant eftersom det är ett sexistiskt dåd och universellt bland män. Således ger avsaknaden av öppenhet närmast motsatt effekt. Det innebär bara att alla tror vad de vill tro oavsett fakta.

Ett annat närliggande exempel: Man har diskuterat livligt huruvida personer från kulturer med annan kvinnosyn är överrepresenterade i den svenska statistiken över sexuella brott. Båda sidor i debatten har varit helt säkra på att deras tyckande i frågan är korrekt. Den ”antirasistiska” sidan har dels haft strategin att hävda att det inte finns några kulturella skillnader, bara naturliga böjelser från vita heterosexuella män oavsett ursprungsland, dels tagit stöd i det faktum att det inte presenterats någon officiell statistik från BRÅ sedan 2005 om etnicitet hos sexualbrottslingar. Den ”rasistiska” sidan har varit lika övertygade om det motsatta i sitt tyckande och hävdat att avsaknaden av statistik är en mörkläggning som snarare bevisar motsatsen. För dem innebär alla fall där etnicitet inte redovisas att det är en invandrare, oavsett hur det förhåller sig. Ni får ursäkta att jag använder ena sidans beteckningar på de olika ståndpunkterna. Jag är väl medveten om att ”antirasister” och ”rasister” inte täcker in de värderingar som de grupperna står för. Det finns ett uns av ironi i att jag använder dessa begrepp.

Nu är det ju inte så väldigt intressant hur olika grupper tycker. Det viktiga är ju hur det förhåller sig i verkligheten så man kan vidta åtgärder om sådana behövs. Anta först att det inte finns några som helst skillnader mellan olika etniska grupper från olika kulturer vad gäller sexualbrott i Sverige. Om det är så är det intressant att en gång för alla bevisa detta med officiell statistik – speciellt ”antirasisterna” borde vara angelägna om detta. Om det å andra sidan skulle förekomma en överrepresentation bland män som kommer från andra kulturer så borde alla vara intresserade av att diskutera orsakerna till detta. Om det skulle vara så är det dels viktigt att förstå vad det beror på, dels att bestämma vad man skall göra åt fenomenet. Detta inte minst för alla offers skull, men också för den övervägande majoriteten av sunda hederliga och fina män från andra kulturer som aldrig skulle komma på tanken att begå sådana brott.

Om det å andra sidan skulle visa sig att det bara är propaganda från ”rasisternas” sida måste det ligga i de flesta hederliga människors intresse att reda ut dessa fördomar och sätta in intensiva utbildningsinsatser på skolor och annorstädes mot alla de vita heterosexuella män som uppenbarligen numera - och enligt en del i alla tider - känner stort behov av att skända kvinnor på offentliga platser och inte ens drar sig för att överfalla unga kvinnor i motionsspåren och ute i naturen.

Hur skall man då veta vad som är sant. Det är ju oavsett hur det är det enda sättet att komma tillrätta med problemet – oavsett hur problemet ser ut – om det består i rasistiska fördomar eller kulturella diskrepanser. En del säger att det inte finns något sätt att veta och därför drar man slutsatsen att problemet inte existerar. Nu är detta sällan sant. Man kan alltid ta reda på hur det förhåller sig om man verkligen vill veta. Problemet är att många människor inte vill veta hur det är, men vill odla sitt tyckande i fred. Mest förundrad är jag nog trots allt över ”antirasisternas” hållning i strävan att avhända sig möjligheten att ta reda på fakta. Jag anar en ”svaghet i anden”, som man säger i religiösa kretsar.

Personligen anser jag att vi så långt det står i vår makt skall skydda människor som behöver vår hjälp och skydd. Detta gäller speciellt barn och kvinnor och personer som flyr för sitt liv från oroshärdar eller förföljelse. Jag är emellertid inte så naiv att jag tror att alla som söker sig till vårt land är hederliga människor, med goda avsikter. Jag tror att de helt enkelt är människor, med den moraliska och kulturella variationsvidd som förekommer bland just människor. Jag tror inte att vi kan välkomna nya kulturella upplevelser, nya maträtter och nya musikupplevelser, som kommer med de nyanlända och samtidigt inte inse att det även kommer moraliska, kulturella och religiösa yttringar som vi inte vill ha. Speciellt är det viktigt för majoriteten av de nyanlända att de inte även här utsätts för det de blivit offer för i sitt hemland.

Det är att grovt underskatta människor från andra länder om vi inte inser att det är inte bara de hederliga som använder sig kreativitet för att skapa sig ett nytt liv. Jag blir inte chockerad om det skulle visa sig att de nyanlända har en högre förekomst av vissa brott, om en del importerar sina konflikter och fördomar till Sverige, om Daesh smugglar in terrorister med flyktingströmmen eller framför allt om det skulle visa sig att en del unga män som kastat bort sina ID-handlingar inte är barn utan yngre män. Självklart är det så. Jag skulle göra likadant om jag var i deras situation och visste att livet berodde på om jag skulle bli betraktad som barn eller vuxen.

Inte desto mindre är det viktigt att vi bemöter detta och för min del förändrar det inte på något sätt min inställning till människor från andra kulturer som grupp, eller min övertygelse att vi måste skydda och hjälpa de som har behov av och rätt till detta. Att ha en annan inställning påminner mig alltför mycket om den elitistiska och nedlåtande synen på de stackars okunniga och hjälplösa, men innerst inne gudagoda, hedningarna och ”negrerna” i Afrika som jag fick lära mig om i söndagsskolan. Om jag däremot skulle omfatta synen att det inte finns kulturella skillnader och att eventuell kriminalitet bland nyanlända bara är en könsmaktsfråga skulle jag emellertid ha problem att förklara problem om de blev bevisade.

Nu åter till fakta i just frågan om sexualbrott. Det finns faktiskt möjlighet att gå igenom domar i sexualbrott i svenska domstolar. Där finns angivelse om både nationalitet, ursprung och efternamn på förövarna. Det finns sådana sammanställningar för tiden efter 2005, trots att BRÅ inte fått i uppdrag av regeringen att sammanställa statistiken. Denna statistik har tagits fram av intresserade personer och presenterats i olika sammanhang. Jag tänker inte berätta vad dessa genomgångar visar eftersom jag vet att en del av er inte vill veta, med risk att ni själva måste ifrågasätta ert tyckande. Om ni verkligen är intresserade och vill utmana era fördomar – vilka ni nu odlar – så får ni söka och värdera själva.

Att detta är en bra princip fick jag erfara för nästan 10 år sedan när jag i South China Morning Post läste en intressant artikel om hur vindparker i norra Kina förstörde mikroklimatet för de fattiga herdarna där så de inte kunde utöva sin näring. Jag delade denna artikel på en väns blogg, som handlade om vindkraftsfrågor. Det var första gången jag bidrog på bloggen, men det fullständigt vettlösa påhopp med förolämpande omdömen om min undermåliga intelligens som jag fick från de svenska Älvräddarnas ordförande fick mig att inse att information inte är hårdvaluta bland fanatiker.

Jag har själv en allt överordnad övertygelse och det är att fakta aldrig kan vara farlig eller negativ. Om man måste blunda för fakta för att behålla en moralisk hållning så vilar ens moral på oerhört bräcklig grund. Om man dessutom måste förtiga eller förfalska fakta gentemot medborgarna med motiveringen att de annars skulle agera omoraliskt har man både en elitistisk och nedlåtande inställning till sina medmänniskor, förutom att man uppenbarligen saknar förmåga att argumentera för den önskvärda ståndpunkten.

tisdag 12 juli 2016

Är den svenska debatten elitistisk?



Tänk vad man kan krångla till det. Just nu är det två saker som krånglas till något oerhört och där åsikterna skiljer de onda från de goda – frågan om ”enkla jobb” och ”svenska värderingar”. Min gamle professor i Arkitekturhistoria Elias Cornell sade att man försökte ”förmärkvärdiga” enkla företeelser. Kännetecknande för debatten är att ingen försöker sig på en definition av vad man menar innan man tilldelar andra hemska värderingar och höjer sina egna till godhetens skyar. Man märker exempelvis av debattinläggen kring ”enkla jobb” att man talar om vitt skilda saker – några talar om arbeten som kräver ringa utbildning och kort inskolning, andra talar om mindre lönsamma arbeten, åter några om inte helt nödvändiga arbetsuppgifter, medan de mest upprörda tror att ett enklare arbete betyder att man är mindre värd som människa.

Vad gäller enkla jobb så ringde det in en person till Ring P1 i morse som var klokheten personifierad. Han hade inte klarat att gå ut 9:an berättade han men hade ändå fått ett enkelt jobb och genom duglighet så småningom avancerat till att bli förman. Numera hade han tröttnat på ”att bära pärmar” och gått ned i tid så han kunde anpassa sitt arbete efter sin åldrande kropp. Han kunde inte förstå vad det var för fel på enkla jobb som inte krävde en massa skolning. Men sade programledaren: ”Är inte felet att man kopplar en lägre lön till enkla jobb”. ”Det är väl klart man inte kan få lika mycket betalt om man gör något mindre kvalificerat”, var hans svar. ”Dessutom är det ju inte bara invandrare som behöver enkla jobb i början. Vi är många svenska som inte trivs så bra i skolan heller.” Tänk så klart man kan argumentera om man använder sitt eget förnuft och sin egen erfarenhet av att vara människa.

Vad man menar med ”svenska värderingar” är ju lite mer komplicerat, men man kan väl konstatera att det knappas finns några värderingar som alla svenskar omfattar, men som ändå på något sätt anses vara eftersträvansvärda i Sverige och skiljer sig från en del andra länder. Att påstå att det finns en definierad uppsättning värderingar/beteenden som alla svenskar omfattar är således lika tokigt som att påstå att det inte finns några värderingar/beteenden som omfattas av många i Sverige. Att inte erkänna att dessa värderingar/beteenden förändras med tiden, med sammanhanget och under influens av nya svenskar som har med sig andra värderingar/beteenden och inte heller så insiktsfullt. Ändå är det oftast de två ytterlighetsståndpunkterna man strider om.

Om man vill gå vetenskapligt till väga så kan man läsa World Value Survey (se bild ovan) som ger en bra bild och visar att Sverige är en av de mest extrema länderna i världen på gott och ont. Det intressanta i sammanhanget är att huvuddelen av de flyktingar som kommit till Sverige under senare tid kommer från kulturer med värderingar som enligt undersökningen ligger mycket långt från de värderingar som omfattas i Sverige. Att detta skulle kunna negligeras eller förnekas utan att man gör något för att överbrygga skillnaden kan bara ställa till problem. Håkan Boström i GP menar till och med att det är en narcissistisk elitism att anse att det inte finns några svenska värderingar eftersom de värderingar vi omfattar är universella värderingar, som alla omfattar. Att så inte är fallet framgår ju tydligt av WVS ovan. Generalsekreteraren för WVS, Bi Puranen, diskuterar de här frågorna i en artikel i GP.

Jag tänker emellertid ta några iakttagelser ur den egna fataburen som exempel på värderingar/beteenden där det som råder i Sverige skiljer sig från det i andra länder. Min egen erfarenhet kommer från arbete i USA och Asien samt flera års boende i Frankrike.

Privat och allmänt

En gammal svensk värdering som åtminstone förr skilde sig från många andra länder är ansvaret för det allmänna. Eventuellt har detta förändrats med tiden. Kanske beroende på vår delaktighet i ”folkhemmet” och samhällets ansvar för det kollektiva så har svensken ofta känt ett stort ansvar för det gemensamma. Man skräpar inte ned och sabbar saker som vi gemensamt betalat med vår skatt. I länder där samhället tar lite ansvar för människor och man får lita mer till sig själv och sin familj känner man inte denna samhörighet med samhället och att skräpa ned utanför sin egen privata zon kan vara naturligt och ibland vara en protest.

Individ och kollektiv

Man behöver inte bo länge i Frankrike för att inse att respekten för och uppmärksamhet mot andra individer är stor. Människor ser varandra, hälsar och hjälper varandra så snart man kommer inom en annan individs sfär. Att inte visa denna uppmärksamhet och hänsyn mot andra, även främmande människor, är ohyfsat i Frankrike på samma sätt som samma beteende kan upplevas påträngande och integritetskränkande i Sverige. I Sverige tilltalar man helst inte främmande personer, medan man gärna tar alla möjligheter till det i Frankrike. En underlig paradox är att det franska beteendet oftast upphör på distans så att säga och det gäller även när man är skyddad av bilens plåt. Då upphör i många fall både hjälpsamhet och artighet.

I Asien fick jag lära mig att den kollektiva skulden och kollektiva stoltheten är viktig. Det var exempelvis med stor oro som det officiella Sydkorea noterade för ett antal år sedan att en andra generationens korean hade utfört masskjutningar i USA – något som man spekulerade i skulle ge upphov till en våg av våld mot koreaner i USA och störningar i de diplomatiska relationerna. En sådan kollektiv skuld- och ansvarskänsla var åtminstone förr främmande i det svenska samhället, men på många platser i Asien är det en naturlig inställning.

Centralt och lokalt

Skillnaden mellan synen på lokalsamhällets relation till den centrala makten har jag blivit varse under min tid i Frankrike. Det är för en svensk förvånade hur stor makt det lokala har över de mer centrala instanserna i Frankrike. I Sverige berömmer man sig av att ha kommunalt självstyre, men i praktiken styrs allt i detalj från staten med skatteekonomins hjälp. Den svenska överklagandeprincipen till högre instans i vardagliga frågor är också den motsatta mot i Frankrike där den lokala borgmästaren har sista ordet i frågor som rör de egna kommunmedborgarna. Mer centrala resurser används endast som rådgivare till borgmästaren i frågor som har principiell betydelse, som exempelvis byggnadsfrågor. I Frankrike sker också mycket av kulturliv och socialt liv ute på landsbygden. Man kan bara räkna de otal restauranger med Guide Michelinstatus i små byar med några hundra innevånare, eller alla de musikevenemang som ständigt erbjuds ute i småbyarna. Trots detta är inte fransmannen tillfreds utan Marine LePenn kan locka många väljare genom att än kraftigare argumentera för det lokala contra det centrala.

Generationsfrågan


Den kanske största skillnaden mot alla andra kulturer jag mött är den starka generationsuppdelningen och framför allt det utbredda föraktet för ålder som är vanlig i Sverige. Detta förhållande måste vara mycket chockerande för många från andra kulturer där ålder ger upphov till respekt och vördnad, men samtidigt en plikt att ta hand om och värna. En av orsakerna till detta ligger säkert i svenskens övertygelse att samhället bör ha ansvar för, inte bara de äldres vård utan även barnens uppfostran, medan de flesta andra kulturer anser att detta är en familjeangelägenhet.

Tron på samhället

I många kulturer har man, av naturliga orsaker, låg tro till samhällets förmåga att skydda individen och till och med samhällets vilja att ta beslut som är bra för individen. Svensken har oftast en hög tilltro till samhällets förmåga och goda vilja att ta hand om individens välfärd och rättigheter och att även till synes felaktiga beslut nog är de bästa. Detta beror inte enbart på faktiska omständigheter eftersom i ett land som Frankrike, som i vissa stycken klarar denna uppgift bättre än Sverige är tilltron till staten mycket svagare och beredvilligheten att protestera mycket större. Jag blir därför inte enbart lycklig när jag ser undersökningar som visar att svensken är ett av världens lyckligaste folk. Det kan ju ha ett inslag av naivitet, auktoritetstro och rädsla att protestera även när samhället genomför sådant som skadar samhället och individen.

Rationalitet och tron på ödet

Något som till en början förvånade mig i den sydfranska kulturen var tron på ödet även bland icke muslimer, som ju tror starkt på att livet är förutbestämt och styrt av Gud även i detaljer. Jag tycker mig märka att människor i min omgivning i Sydfrankrike är mycket mer benägna att ta beslut i stundens ingivelse och inte analysera eventuella följder av felaktigt beteende – man chansar helt enkelt och varje gång det går bra ser man det som en lotterivinst och stärks i tron att man har en beskyddare och att beteendet är det rätta. Detta blir speciellt märkbart i trafiken där dödstalet är fem gånger så högt som i Sverige. Tron på underverk och otraditionell medicin är även stark och paras ofta hos samma individ med en stark tro på den franska skolmedicinen. Åtminstone jag tycker att svensken i jämförelse är mer rationell i sitt tänkande och ägnar sig mer åt framåtseende och riskanalys i sitt vardagliga beteende.

Tankar och handling

Det är viktigt att skilja mellan tankar och handling. I en öppen demokrati tillåts alla tankar och åsikter så länge de inte omsätts i handling för då träder landets lagar och det allmänna rättsmedvetandet in. Min erfarenhet är att man, i Sverige, oavsett vad man tycker och tänker ändå fogar sig i det som är bestämt i högre utsträckning än i en del andra kulturer - däribland den franska. Det är dessa gränser som utgör problemet. Om man söker styra människors tankar, snarare än sätta upp regler för deras handlingar är man på väg in i en religiös eller politisk diktatur. Om man å andra sidan, i multikulturens tecken, accepterar alla kulturella yttringar och åsikter att få blomma ut i handling så skapas anarki och motsättningar mellan olika grupper.

Eftertanke

Som ni märker har jag inte ägnat mig åt banaliteter som julgranar, dalahästar, Karl XII och små grodorna och inte heller åt frågor om känsla för rätt och fel oberoende av kontext, utan hållit mig till övergripande tankefigurer som jag tror påverkar möjligheten till förståelse mellan individer och anpassning i ett samhälle där kulturer blandas.

Medan jag skriver inser jag att många av de skillnader jag beskriver håller på att luckras upp – en del av godo, andra av ondo. Det är därför viktigt att föra en diskussion om värderingar och handlingsmönster i det svenska samhället i förhållande till nya medborgare som bär med sig andra tankar och handlingsmönster. Om vi inte gör det, analyserar vad som vi vill skall gälla och tydligt informerar om detta så kommer det att bli problem i en framtid. Om man accepterar att det existerar skillnader i handlingsmönster och värderingar mellan olika kulturer så är det inte så svårt att inse att detta kan ge upphov till störningar när de möts. Speciellt som såväl svenskar som nytillkomna i många fall anser att deras levnadsmönster är det enda korrekta och ibland inte ens kan förstå att någon kan tänka och handla på annat sätt än man gör själv. Att inte problematisera detta utan låsa fast sig i enfaldiga kulturrelativistiska eller nationalistiska ståndpunkter leder inte till något positivt.

Gadgeten innehöll ett fel