Nog är livet underbart

Vi har just kommit hem från en weekend i Albi med goda vänner som var helt fantastisk. Den skall jag berätta om nästa gång.

Idag har de varit nästan lika fint väder som i Sverige – 28 grader och vindstilla och min fru har solat på terrassen flera timmar. Våra grannar, som är tre damer, skall åka till sin lägenhet i Sète i morgon så vi bjöd in dom på lite grillafton för att säga adjö för en tid.

Det var inget märkvärdigt men ack så trevligt. Dom hade med sej två meloner som JAG skar i klyftor för att äta som förrätt. Sedan kryddade JAG lammkotletterna med örtkryddor samt några stora tomater med vitlök olja, örtkryddor och salt. JAG tog fram några ostar, skar upp två ananas i tunna, tunna skivor och marinerade dom i rom, vanilj och socker varefter dom åkte in i kylskåpet. Min fru plockade fram bestick, tallrikar, glas och annat nödvändigt och JAG kylde en flaska champagne i en kylare samt tog fram ett gott rödvin från källaren.

Gästerna kom och efter sedvanligt pussande bar vi tillsammans upp alltihop till terrassen där vi tillsammans dukade bordet och sedan startade vi med champagnedrickande med små kryddade ostkuber som tilltugg (dom kan man köpa färdiga i affären). JAG grillade köttet och tomaterna utan assistans från någon av de närvarande fyra damerna som lät sig väl smaka och vi hade det väldigt trevligt.

Efter maten fixade JAG kaffe, Irish Coffe och annat godis medan min fru spelade helt underbart på flygeln till allas glädje. Jag unnade mig en stor cubansk cigarr som en av damerna gett mig i present samt en lagrad lokal Marc som tillbehör.

Vi diskar inte idag utan tar det i morgon. Vem som kommer att diska beror på vem som är minst sömnig - den andra torkar.

Som kontrast till det här livet vill jag återge en liten beskrivning av en svensk grillkväll så som en av våra svenska vänner anser att den gestaltar sig. Jag fick det här på mail idag.

> Efter fyra långa månader av kyla och vinter så är det äntligen vår
> och grillsäsongen är här. Därför är det viktigt att påminna er alla
> om hur det går till, eftersom det är den enda matlagningen som en
> riktig man gör.
> Förmodligen eftersom det medför vissa risker (tändvätska, eld osv).
>
> När en man erbjuder sig att grilla händer följande:
> Rutin:
> 1. Kvinnan handlar all mat.
> 2. Kvinnan gör en potatisrätt, sallad, vitlöksbröd, en eller ett par
> såser och förbereder efterrätten
> 3. Kvinnan marinerar köttet lägger det på ett fat tillsammans med de
> nödvändiga grillverktygen och eventuella kryddor.
> Sedan bär hon ut det till mannen som sitter bredvid grillen - med en
> öl i handen
>
> Här kommer det viktiga:
> 4. MANNEN PLACERAR KÖTTET PÅ GRILLEN
>
> Mera rutiner:
> 5. Kvinnan tar fram tallrikar, glas, bestick, servetter, underlägg och så vidare...
> 6. Kvinnan går ut till mannen och säger till honom att köttet bränns
> vid. Han tackar henne och frågar om hon kan gå in och hämta en öl
> till medan han försöker att rädda köttet!
>
> Viktigt igen:
> 7. MANNEN TAR BORT KÖTTET FRÅN GRILLEN OCH LÄMNAR ÖVER DET TILL
> KVINNAN
>
> Ännu mera rutiner:
> 8. Kvinnan dukar fram tallrikar, glas, bestick, servetter, sallad,
> bröd, potatisen, såserna och bär ut dem till bordet där hon har lagt på en ren duk
> 9. Efter maten så dukar kvinnan av och diskar
>
>
Och viktigast av allt:
> 10. Allihopa tackar mannen så mycket för den utsökta maten och
> berömmer honom för hans färdigheter .
> 11. Mannen frågar därpå kvinnan om hon har njutit av sin lediga
> dag??? När han ser hennes reaktion så kommer han fram till (det han
> har misstänkt länge) att det går aldrig att göra en kvinna nöjd!
>
> Ha det så trevligt vid nästa grilltillfälle!


Tänk så olika livet kan vara!!! Ha en trevlig grillsommar – vi har det.

Den upp-och-ned-vända franska byråkratin

Vi har fått en lektion i fransk byråkrati som vi som svenskar upplever som väldigt underlig. Först en liten historia om svensk byråkrati inom samma område:

För några år sedan frågade vår plåtslagare i Sverige mig om jag kunde titta på hans förslag till tillbyggnad av huset han ägde. Hans hus var ett vackert tidstypiskt hus från 40-talet som hade listats av kommunen som bevaransvärt. Han kunde således inte bygga till det hur som helst. För att ytterligare komplicera saken hade han fornlämningar på tomten just där han skulle bygga. Jag hjälpte honom med en skiss som skulle bevara husets uttryck, vi tog kontakt med landsantikvarien och diskuterade med kommunens arkitekt. Alla tyckte att förslaget var bra och varsamt och gav sin tillåtelse. Att det på grund av markens lutning måste göras 50 cm högre än vad planen tillät ansåg kommunen vara av mindre betydelse.

Nu hör det emellertid till saken att grannen i området var en störd person som bråkade med alla; grannar, myndigheter och dem han kom åt att bråka med och han skulle enligt svensk lag yttra sig. Han yttrande innehöll emellertid inga synpunkter på tillbyggnaden, men mängder av förolämpande tillmälen mot alla grannar och deras barn så kommunen lämnade detta utan avseende och meddelade vår vän att inget stod i vägen för att bygga, endast ett formellt svar från länsstyrelsen och eftersom alla grannar sagt OK eller inget alls så var det bara en formsak. Tiden hade lidit så vännen tog chansen och började bygget eftersom alla bedömde det som klart. Döm om hans förvåning – och kommunens – när länsstyrelsen något halvår senare avslog hans redan färdiga tillbyggnad. Handläggaren hade fått för sig att den ökände rättshaveristen till granne var en stackars svag person som behövde storebrors hjälp och hade därför bistått grannen med ett formellt överklagande grundat på de 50 cm som huset var högre än plan. När kommunen hävdade att detta var av ringa betydelse började tjänstemannen mäta det ursprungliga husets höjder och fann att även detta var för högt i förhållande till den plan som kommit till efter det huset byggdes!!!???? Nu tror ni jag ljuger, men det är nämligen ett känt faktum att svenska myndigheter på olika nivåer inte är överens om hur man mäter byggnadshöjd, varför en tjänsteman i högre instans som har vaknat på fel sida kan underkänna redan byggda hus. För vår vän innebar det att han stod inför hotet att riva sin tillbyggnad och kommunen inför hotet att riva upp en plan och författa en ny som överensstämmer med verkliga förhållanden. Eftersom detta är en mycket tidsödande och dyr process vill kommunen givetvis inte göra detta eftersom det i praktiken inte tjänar något syfte. Nu följde flera år av överklaganden för både kommunen och för vår vän plåtslagaren. Regeringsrätten gick emellertid på Länsstyrelsens och rättshaveristens linje till allas förtvivlan, vilket innebär att kommunen troligen måste inleda en kostsam planprocess för vännens tomt och han står med ett värdelöst hus som är svartbygge i sin helhet.

Detta illustrerar det bärande i svensk byråkrati, nämligen att högre instans alltid har tolkningsföreträde över lägre instans och att den enskilde alltid har minst att säga till om. Med detta i bagaget har vi lärt oss följande om fransk byråkrati:

Våra vänner från USA har liksom vi köpt ett gammalt hus i byn och vill, också som vi, bygga en takterrass. Borgmästaren har sagt OK till detta men alla sådana ärenden skall granskas av högre instans på regional nivå. Den högre instansen har avslagit med motiveringen att man inte får bygga takterrasser i vår by. Våra vänner är givetvis förtvivlade och inte blir det bättre av att dom nästan inte kan prata någon franska. Dessutom får de allehanda råd som hur dom skall förhålla sig till detta varav de flesta är totalt missvisande. Vi föreslog dem att de skulle prata med borgmästaren personligen om saken och min fru som pratar utmärkt franska erbjöd sig att följa med som tolk. Det gick lätt som en plätt! Borgmästaren gav dem klartecken att börja bygget samma dag om dom ville. Behöver jag säga att dom var överlyckliga. Hur kommer nu detta sig? Jo – min fru fick en lektion i fransk upp-och-nedvänd byråkrati. Det är nämligen så att vår by inte alls förbjuder takterrasser, vilket den högre instansen hävdade. Borgmästaren skrev därför ett brev till den högre instansen och bad dem motivera sig inom två veckor. Eftersom dom inte hörde av sig inom den tid han stipulerat så säger fransk lag att den lägre instansen kan göra vad dom finner bäst. Borgmästaren berättade också att våra vänner hade kunnat påbörja sitt bygge när helst de hade velat utan tillstånd. Det är nämligen så att om någon i byn fått göra en takterrass, vilket vi fått, så kan man inte neka någon annan. Om borgmästaren hade misstyckt och stämt våra vänner för svartbygge hade borgmästaren utan tvekan förlorat det målet.

Nog är det underligt att man i två så lika länder som Sverige och Frankrike kan tolka vad som är rätt och rimligt så olika. I Frankrike har således den enskilde, respektive den lägre instansen alltid tolkningsföreträde framför den högre. De högre instansernas uppgift är att bevaka de regelverk som de lägre instanserna har beslutat om. I Sverige är det precis tvärtom. Jag har alltid fått lära mig att vi skall vara så stolta över vår närdemokrati och det kommunala självstyret i Sverige, men sådana här erfarenheter ger den stoltheten en rejäl törn. Så finns det säkert exempel på det omvända också, men det vet vi inget om ännu.

Om Frankrike ändå inte vore så franskt!

För de flesta svenskar är fortfarande Frankrike detsamma som Provence och då menar man oftast Nice och Cannes. Att ha en lägenhet där är vad många åtrår om det så bara är ett litet kyffe långt från stranden i ett nybyggt höghus och svindyrt. Provence är oerhört vacker när man kommer upp en bit i landet, men inneställena nere vid kusten är väldigt dyra och väldigt lite franska. De är mest frekventerade av engelsmän, skandinaver, tyskar, amerikaner och numera även ryssar.
Vi är ganska glada att den delen av Medelhavskusten där vi bor, dvs. Languedoc inte har blivit upptäckt av utlänningar ännu utan mest lockar de franska turisterna. Det gör också att allt är mer genuint, men framför allt mycket billigare än på östra sidan om Rhône.
Det finns emellertid ett litet antal utlänningar i vår by också och det är lite kul att studera deras egenheter.

En familj vi träffar ganska ofta kommer från Boston och hör till den där sortens amerikaner som man nästan bara träffar utanför USA. De är mycket allmänbildade, har närmast ”europeiska” politiska värderingar, mycket vidsynta och inte alls särskilt ”amerikanska”, på det sätt vi ofta, i våra fördomar, tror att dom är. Nu hör de till saken att dom bott både i Tyskland, Spanien och Iran, så dom har sett lite mer än USA. Många av deras vänner som kommer på besök är emellertid väldigt störda över att Frankrike är så franskt. Med det menar dom exempelvis att huset våra vänner köpt faktiskt är 150 år gammalt med allt vad det innebär. Stenväggarna i sovrummet är faktiskt riktig genuin, snuskig sten och inte pittoresk nyproducerad ren och hygienisk stenimitation som det skulle ha varit hemma i USA. Bjälkarna i taket har faktiskt hål av riktiga äckliga insekter inte fina maskinborrade och garanterat sterila ”antika” hål som de skulle ha i USA. Maten man äter kommer ju inte från en hygienisk plastförpackning utan är ”tallad” på av både den ena och den andra innan den hamnar på talriken. Osten kommer i en oformlig bit som man skär av själv och kanske till och med håller i handen istället för den fina färdigskivade plastförpackade och dito smakande ost man får i USA. Dessutom säljer man opastöriserad illaluktande ost och det är ju förbjudet!! Vinet är både strävt och surt inte alls som det fantastiska vanilj- eller persikosmaksatta vita vin man kan köpa hemma. För att inte tala om kaffet som är beskt och gjort på bönor och inte ens koffeinfritt och inte går att få med chokladsmak i snabblöslig praktisk form som varje supermarket hemma har. För att inte tala om det franska ölet som är brunaktigt och har någon kraftfull nästan bittersöt smak och inte alls påminner om det fantastiskt goda amerikanska ölet med sin ljusa närmast vattenliknande färg och utan någon som helst störande smak. Det närmaste man kan komma här är Heineken som gud ske lov finns på många ställen. Nej det hade varit bättre att åka till Epcot Centre utanför Disneyworld där man kan se alla europeiska länder på en gång för en mindre avgift.

Våra vänner berättade speciellt om en besökande familj som rest runt i Europa under ett par veckor och närmast kom från Spanien. De hade ett hemskt minne från Spanien! Hemma hade de hört talas om den fantastiska spanska nationalrätten Paella och verkligen sett fram emot att prova detta. Dom hade gått till en bättre restaurang dom blivit rekommenderade och beställt. Döm om deras bestörtning, besvikelse och ilska när rätten kom in och alla räkorna hade kvar sina huvuden. Detta hade restaurangpersonalen gjort bara för att förolämpa de amerikanska gästerna. Naturligtvis skulle de ha skalat räkorna om det inte varit för att dom var amerikaner.

Våra amerikanska vänner har introducerat en typisk amerikansk sed i byn – Hamburger and Martini night – varje fredag kväll. Det innebär att alla deras vänner är välkomna att dricka, prata och äta minihamburgare som värden fixar till i takt med att man äter upp dem. Nog är amerikanare världsmästare på gästfrihet?

I övrigt så beter sig byns utlänningar mest som man förväntar sig. Norrmännen hissar den norska flaggan så fort dom anländer, det äldre holländska paret odlar marijuana i sin trädgård, engelsmännen är oftast berusade och tar alla tillfällen i akt att förolämpa sina franska värdar. Några tyskar har jag inte träffat här i byn, men det finns ett antal getton nere vid kusten som är inhägnade och bara tillgängliga för tyskar, ungefär som svenskkolonierna i Spanien och Thailand. Svenskarna, dvs. vi är allmänt självgoda och gör spe av alla de andra på vår blog, säkra som vi är på att dom inte kan ett ord svenska. Det finns emellertid automatöversättning på Google – huuvva!

Att jobba svart, grått och vitt

Det är ganska intressant att se skillnaden i attityd till svarta och gråa jobb i Frankrike och Sverige. ”Javisst”, säger ni, ”det vet ju alla att sydlänningar är korrupta och fuskar så fort dom kan. Annat är det med oss hederliga svenskar minsann – här tar vi i med hårdhandskarna mot allt sådant”. Nu är det inte riktigt så enkelt.

Jag har förut berättat att det anses helt OK att ge grabbarna som tömmer soporna en liten dusör om dom tar med något extra tungt eller jobbigt. Likaså bör man ge brevbäraren en liten julgåva. Att vinbönderna, precis som i gamla tider i Sverige, hjälper varandra med arbetsbyte under skördetiden anses också helt i sin ordning. Allt sådant skulle ju klassas som mutor och svartjobb i Sverige numera. Jag tycker mig se ett visst mönster i hur fransmännen ser på ohederlighet på det här området. Allt som kan klassas som hjälpsamhet, uppskattning och grannsämja och som innebär att man hjälper någon enskild person med något anses inte var svartjobb även om det både betingar ett stort värde och kanske också ges en liten ersättning som tack för hjälpen. Däremot har det förvånat mig hur absolut fördömande man är mot allt mer systematisk svartjobb som gynnar en själv i första hand.

En hantverkare kan på sin höjd ta emot lite kontanter för material han har köpt in, men sällan mer än en hundralapp i Euro. En av våra hantverkare, som för tillfället är arbetslös, berättade att han blivit erbjuden av en irländsk familj att renovera deras hus mot svart betalning. Han hade avböjt och fått förklara att han dels hade arbeslöshetsunderstöd, dels, även om samvetet hade tillåtit det, inte kunde ta ett så stor jobb svart eftersom alla i byn skulle se det och han skulle genast bli utskämd som en som utnyttjade arbetslöshetskassan för egen vinning.

Vi har förstått att en speciell hantverkare i byn är ganska illa sedd av byborna. Det kom fram att han, för några år sedan när han var arbetslös, passade på att bygga sig ett hus på en tomt han ägde. I Sverige anses det vara positivt om någon som är arbetslös håller sig aktiv genom att renovera sitt hus eller anlägga en ny gräsmatta, bygga sig en båt eller renovera en bil. Här blir man genast klassad som fuskare och en sådan som utnyttjar de gemensamma resurserna i form av arbetslöshetskassa för att göra något som skapar värde för en själv. Tänk så olika man kan se på saker och ting.

Avslutningsvis vill jag av hela mitt hjärta lyckönska Sverige till det fantastiska vädret. Speciellt människor på Västkusten är värda mycket sol efter sex månader av regn och mörker. För att ytterligare glädja kan jag meddela att vi här haft den kallaste och blötaste maj i mannaminne. Vi tycker det är ganska hyfsat ändå, men fransmännen klagar bittert när det regnar två dagar i sträck och temperaturen går under 20 grader. Jag säger som den gamle bonden i min hemby i Värmland sa när det regnat i två månader i sträck på våren: ”Det är bra för potatisen i alla fall”. En vår med rikligt med regn och en het juni-augusti samt lite lagom regn i början av september är vad vinodlarna hoppas på. Vinet har sällan varit så frodigt och fullt av blom som i år så det lovar gott så här långt.