Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

torsdag 30 december 2010

En gnällspiks julbetraktelser

Jag måste vila mig en stund eftersom jag blir helt slut av att höra på programmet Meny med Karin Fransson. Troligen är hon en av Sveriges bästa matkreatörer och jag tar gärna del av hennes recept, men hon pratar ju fullständigt hål i huvudet på sina lyssnare. Ett orsak är att hon aldrig andas, vilket man väl får skriva på entusiasmens konto, en annan orsak är att kombinationen av tysk brytning och den aggressiva, staccatodialekten från Kalmar inte är någon bra kombination. Trött blir man i alla fall och det är omöjligt att följa med i vad hon säger. Dessutom undrar jag varför alla TV- och radiokockar hela tiden måste tjata om hur gott allt dom gör är. Man behöver ju inte utbrista i lovord varje gång man vrider ned några korn ur pepparkvarnen - eller "kör ned" heter det väl på kockspråk.

Det är väldigt skönt att vara tillbaka i Frankrike där man betraktar mat och vin som något som främst är till för att äta och njuta av tillsammans med vänner. Jag har under 10 dagar i Sverige blivit innerligt trött på alla dessa oerhört tillkrånglade och pretentiösa recept i tidningar och matlagningsprogram där det verkar var mängden av exklusiva ingredienser och avancerade tekniker som är huvudsaken, inte samvaron i köket och vid bordet. Tänk att allt måste göras till mode och krånglas till så in i baljan bara för att visa hur oerhört inne man är.

Ett annat radioprogram som jag har svårt för är modeprogrammet Stiiil (skall uttalas med överklass-iii genom näsan). Jag begriper faktiskt inte hur man kan sända ett så meningslöst program två dagar i rad på bästa sändningstid i P1 - varje vecka. Med tanke på hur oerhört resursslösande, manipulativt, fördummande och till ingen nytta som modevärlden är borde det gå stick i stäv med vad som är Politiskt korrekt - men icke så. Om det åtminstone vore problematiserande och lite kritisk till modevärldens företeelser, men man är lika lyrisk över utslitna jeans för 3000 kronor som över drogmissbruket som kreativitetsskapande faktor bland branschens giganter. Dessutom är Susanne Ljungs frasering och betoning fullständigt omotiverad och är jobbig även när man bara hör hennes röst utan att uppfatta orden.

Att jag är sur och grinig idag beror på att jag haft diskbråck i två veckor nu och igår kunde jag över huvud taget inte ta två steg utan stöd av min fru. Till råga på allt så har vår trevlige husläkare gått i pension så vi var tvungen att hitta en ny. Ett äventyr som jag skall berätta om senare. 

Lyckligtvis kunde jag komma till vår nye läkares akutmottagning redan i går morse och de andra patienterna i kön lät mig gå före när dom såg vilket tillstånd jag var i. Nog är man en ganska patetisk uppenbarelse när man har har riktigt ont i ryggen - dessutom gör det ont när man skrattar. Den nye läkaren var verkligen trevlig - lite skarp var hon kanske, men mycket professionell och kunnig och med en trevlig torrhumor som jag uppskattar. Hon menade att jag nog skulle avstå från nyårsdansen med min fru.

Nyårsfesten hos oss tenderar att bli mer och mer omfattande. Nu är vi uppe i 12 personer eftersom det tillstöter vänner som vi bara inte kan låta bli att bjuda - inte vill vi avstå deras sällskap heller. Problemet är bara att kombinera, fransk, svensk, amerikansk och irländsk tradition. Svårast är nog att i det fallet tillfredsställa de franska traditionerna eftersom dom är dom enda rätta. Lösningen är knytkalas så får var och en ta med vad dom gillar - det blir spännande.

Trots plågorna har julen varit trevlig. Vi delade Julafton mellan mina barn och min frus dotter. Emiliano fick kinesiska monster som INGEN ANNAN i skolan har och Mateo fick 8 bilar så lyckan var fullständig. Själv fick jag trevliga och intressanta böcker, bl a biografin om Olof Palme och en historisk bok om valloner samt en del annat trevligt som marsipangris och lite nyttiga saker som jag önskat mig plus några fina överraskningar från bl a Eva. För lille Hjalmar (1år) var det första Julen han uppfattade och  hans favoriter bland alla presenter var ett rött sidenband från NK som varit runt mina handskar samt en plastborste som föräldrarna fått för att ta ut aska ur öppna spisen med. Den var väldigt bra att banka i soffbordet med.

Tack alla för en fin Jul och dessutom önskar jag alla läsare
ett
GOTT NYTT ÅR

lördag 18 december 2010

Det blir inget hjulande i Jul

Packa och lyfta resväskor, sitta i flygplansstol, obekant säng, duscha genom att kravla upp i ett badkar, kallt ute. Allt detta resulterar med 100% säkerhet i ryggskott varje gång jag kommer till Sverige. Efter några dagar med svinstarka smärtstillande tabletter och att  hålla sig i ständig  rörelse som en annan haj så kan man hoppas på att det går över. Det är smällar man får ta, men något lyftande av barbarn och leka på golvet blir det inte.

Lyckligtvis fanns Landvetter för Säve stängdes lagom till vi skulle landa i går kväll. Snöhinder! Det var ett antal lågprisflyg som fått använda Landvetter på grund av vädret så det gick bra. Annars är det ganska behagligt i Göteborg. Inte särskilt kallt och vackert vitt snötäcke så det går fint att vandra omkring och kurera sin onda rygg bara man inte halkar för då blir det inte kul.

Hjalmar (barnbarnet) är jätteduktig och tränar på att säga saker, vad vet han inte själv. Han tränar också på att gå, vart vet han inte, men det är inget fel på entusiasmen. Han lär sig också att bli en riktig gourmet - allt från inlagd sill till Janssons frestelse går ned med förtjusning.

Nu är det dags för glögg och pepparkakor. Det är min flera år lagrade hemgjorda glögg som har korkats upp - den har sting och är väldigt bra för ryggen - det känner jag tydligt.

torsdag 16 december 2010

Hur ser Kalle Ankas släktträd ut? - Börja släktforska

Kalle Ankas Släktträd

Att välja julklappar till vuxna är svårt - dessutom dyrt. Man vill ju så väl och vill gärna hitta den där personliga, spännande, politiskt korrekta och lagom dyra presenten till sina vänner och släktingar. En sådan där present som visar på god smak och vilken kutiverad människa jag faktiskt är. Risken är ju då att presenten skjuter fullständigt över målet, som exemepvis när man köper en bok av senaste nobelpristaren till svärfar som bara läser deckare eller en bok om japansk matlagning till någon som helst käkar pasta och grillar i trädgården.

Med denna förföriska inledning vill jag förmå er att köpa min nybörjarkurs i släktforskning som julklapp i år. Den heter Släktforskning för noviser och kostar fram till nyår bara 195 kronor och det kan man väl kosta på till och med svärfar. Dessutom är släktforskning väldigt passande för en deckarentusiast - fråga mig. Nu får man dessutom helt gratis min andra kurs som heter Släktforska gratis, som jag lägger till manuellt när jag ser att ni beställt. Den kostar normalt 100 kronor och nybörjarkursen 245 kronor.

Om man nu är en snålis så finns faktiskt en serie videofilmer som jag gjort som visar grunderna i släktforskning och dom är gratis, men jag hoppas att de snarare skall väcka intresset än anses vara tillräcklig kunskap. Dessutom kan man lära sig massor genom att läsa min blogg som heter Släktforskning för noviser.

Det fina med de här kurserna är att man kan börja använda dom omedelbar eftersom det är Internetkurser. Tänk bara på att ange mail-adressen till den du ger gåvan för det är den som sedan används för inloggningen. Kom ihåg att bara beställa och betala för kursen Släktforskning för noviser - den andra kommer du eller den du ger gåvan att få gratis.

Enda problemet med en sådan här gåva är att om du ger den till en närstående så får du räkna med att personen inte kommer att vara så väldigt social i framtiden. Det är en ganska uppslukande sysselsättning.

söndag 12 december 2010

Ostron och naturister i Leucate

Ostronrestauranger i Leucate

Man kan bara inte motstå att åka ut till kusten när vädret är så fantastiskt. För andra dagen i rad har vi ätit ostron ute hos odlarna i Leucate Plage. Idag tog vi med våra grannar på en överraskningsutflykt. Dom har inte varit här nere på 15 år och tyckte det var helt fantastiskt att komma hit och se hur det förändrats. Så är dom ju oerhört förtjusta i skaldjur också så det blev en riktigt lyckad tur. Vi beställde 3 dussin ostron och ett dussin vardera av musslor och palourdres (en sort snäckor) tillsammans med en flaska vin och bröd. Det gick loss på hela 400 kronor, men det var det värt.

Det där med ostron är lite speciellt här nere. Visserligen måste man nog hålla med om att ostronen på Atlantkusten är överlägsna dom från Medelhavet, men å andra sidan slipper vi giftalger i våra så det jämnar ut sig. De mest kända ostronen kommer från Bouzigue utanför Sete. Det är dom vi ätit under alla år vi hade sommarställe där. När vi kom hit ner upptäckte vi ostronen från Gruissan som är annolunda. Dels odlas dom i havet, inte i de innanhav som ligger runt kusterna här nere. De sköljs också i färskvatten vilket gör att dom är mindre salta än ostronen i Bouzigue. Vi har emellertid kommit fram till att de som odlas och skördas i Leucate är överlägsna i smak. En specialitet är också att man här odlar ostron på det naturliga sättet där dom får klänga sig fast vid ett rep och inte utvecklas i trådburar som är vanligast. Kanske är det för att de ostronen har bättre tillgång till fritt strömmande vatten där dom hänger som dom är så fina, vad vet jag. Dom är emellertid lite dyrare eftersom det är ett mindre effektivt sätt att odla dom på.

En annan sak som jag funderat över är den vanliga föreställningen att man bara äter ostron under månader med bokstaven R i namnet. I Sete bryr sig ingen om detta. Jag har funderat på om det har något med värme och sommar att göra och huruvida dom håller sig färska. Jag har emellertid insett att det finns en annan konkret anledning. Under juni, juli och augusti har nämligen ostronen mjölke i sig, vilket de flesta inte tycker är så trevligt. Det finns emellertid en del här nere som föredrar detta.

Det var hur som helst en väldigt lyckad lunch och stekhett i solen, men det kan man ju stå ut med. Vi tog en lång promenad efteråt efter stranden. I går tog min fru och jag en promenad direkt utanför restaurangerna där det normalt sett inte är tillåtet för oss textilare att gå. Det är nämligen ett enormt område reserverat för nudister, eller naturister som det heter här. Det finns ett antal stora villa- och lägenhetskomplex här nere för de som är intresserade av denna livsstil. Det är främst holländare och tyskar som bor i de här gettona. Där finns all tänkbar service som läkare, butiker, restauranger och annat som frekveneras av naturister. En bekant som varit på en sådan restaurang berättar att gästerna har med sig egna små handdukar som dom lägger på stolen så att man inte skall bli utsatt för någon annans rumpavtryck.

Nu på vintern är det oftast OK att gå här eftersom alla husen står tomma, men när vi gick åt ena hållet på stranden såg vi en man som med kamera och stativ förevigade sig själv i all sin nakna prakt. När vi en halv timma senare kom tillbaka höll han fortfarande på och experiementerade med olika ställningar som skulle gör hans skönhets alla detaljer rättvisa. Barnslig som man är kan man inte riktigt låta bli att förundras över detta intresse av sig själv och sin kropp. Vi kunde inte låta bli att undra lite över vad han skulle använda bilderna till.

Nu är det bara dagar tills vi åker till Sverige för Julfirande. Man får hoppas vi kommer iväg, men Girona lär väl vara snöfritt - värre kan det väl bli på Säve i Göteborg om det vill sig illa. Man får en bra illustration till hur vädret kan skifta på små avstånd när man vistas här nere. När man är i Leucate och solen är så varm att det går att posera naken på stranden kan man bara några mil bort se hur de snöklädda topparna i Pyrenéerna reser sig med sina 2000 meter.

fredag 10 december 2010

Förberedelse inför jul - så lite svensk husmanskost i fransk tappning

Japansk kockkniv
Rester av kalvsteken vi bjöd på häromdagen. Det blev pytt-i-panna av den krämiga sorten som man får när man tar resterna av såsen och rör i. Vi har hittat en inlagd gurka som nästan smakar svenskt - fransmännen älskar sura gurkor, vi vill ha sötsura så man får leta efter aigre-doux. Inlagda rödbetor finns inte heller, men man kan lätt lägga in själv eftersom det säljs färdigkokta rödbetor på marknaden. En rå äggula, en god snaps och ett öl från norra Frankrike gör måltiden perfekt.

I dag har jag gjort en riktig amerikansk chili efter min Ann Arbor Cook Book som jag köpte när jag jobbade där. Den är jättegod och innehåller massor av ingredienser. Jag har lärt mig från amerikanska chilliälskare att en skvätt citronsaft och, hör och häpna, en knippa dill gör en stor skillnad på smaken. Det är enkelt att göra chilli eftersom man kan köpa korvsmet i lösvikt här och det är viktigt i en riktig chilli. Dessutom har dom köttfärs som är gudomlig. Varje charkuterist har en kyld kvarn som tillverkar steak haché, dvs. franska hamburgare. Maskinen tillverkar små puckar i hamburgerstorlek av rent nötkött - man kan få det i lösvikt också. Det går till så att man pekar på den köttbit man vill ha, varefter charkuteristen lägger den i kvarnen och ut kommer min köttfärs. Snacka om färsk köttfärs och fullständig kontroll över vad man får nedmalt. Det är våra vänner och grannar som vi skall bjuda på chilli. Vi får väl se om dom accepterar att dricka mexikansk öl med lime till eller om dom vill ha vin.

De sista dagarna har det blivit mycket verkstadsarbete. Min fru har tillverkar mängder av silversmycken till julklapp och jag har gjort en kockkniv från ett japanskt blad som jag satt ett skaft på. Skaftet är gjort av rötad björk, vegetabilisk elfenben och sjödränkt ek från Kalmarsund samt silver.

Om det är någon som inte valt julklapp åt dom där riktigt besvärliga släktingarna som har allt så kan jag förslå mina nybörjarkurser Släktforskning för noviser. Helt rätt och väldigt inne just nu. Du kan köpa min nybörjarkurs för bara 195 kronor fram till nyår och då bjuder jag på kursen Släktforska gratis utan kostnad. Läs om hur du beställer här.

onsdag 8 december 2010

Sommarväder i december

Gruissan Plage i december

Vi väntar på gäster så vi "står i grytorna". Min fru lagar kalvstek med gräddsås. Det blir pressgurka och lingon till. Jag har gjort en toscaäppelkaka och förrätten blir sikrom, hackad lök, avocado och rökt lax. Svenskt så det förslår! Hoppas det sakll smaka våra engelska vänner.

Ostron på stranden i december
Ni tror säkert jag ljuger, men vi har faktiskt ätit ostron ute hos en producent på stranden idag. Det var 20 grader varmt och strålande sol - vi åkte öppet och tog en jättlång promenad på stranden efteråt. Nog är det underligt att vi kan ha strålande vårväder medan resten av Frankrike har Finbulvinter. Nu är vädret idag inte särskilt onormalt för våra trakter i december - det ovanliga är de dagar senaste tiden då det varit ned mot 10 grader.

Jag talade med en gammal kollega från Sverige. Han följer franska nyhetsprogram en del eftersom han är född i Nordafrika. Han berättar att det görs en hel del program av franska journalister där man jämför Sverige och Frankrike. I alla undersökningar framställs Sverige som paradiset på jorden. Det är troligen ett led i en omvänd "guilt by ascociation"-kampanj som de franska socialisterna ägnar sig åt för att återupprätta sitt anseende efter all turbulens dom haft i partiet. Sverige är ju ändå världens mest socialdemokratiska land oavsett regering menar man så det måste vara något att eftersträva. I dessa program framställs det som att Sverige är överlägset Frankrike på alla områden inklusive, sjukvård, skola och social omsorg. Att vi som bott i båda länderna inte har riktigt en så ensidig upplevelse är en annan sak. Man undrar om de svenska socialdemokraterna skulle kunna göra några liknande undersökningar för att få upp siffrorna. Kanske dom skulle kunna använda samma program och skylla allt på Sarkozy och därmed använda "guilt by ascociation" mot Reinfelt. Det är det som är så bra med tendensiös journalistik - "it works both ways" som det heter på nysvenska.

En kul diskussion som har blivit livlig i Sverige är huruvida man skulle kunna minska antalet ledamöter i Riksdagen. Min något extrema uppfattning är att det borde räcka med en för varje parti eftersom dom ändå alltid röstar utifrån partipiskan. Om en representant per parti sitter i Riksdagen och ser till att partierna lägger rätt antal röster utifrån valresultatet så borde det ju räcka. Vad dom skall rösta på avgörs ju i respektive partistyrelse. Om man ville vara riktigt demokratisk kunde kanske partistyrelsen använda sig av den där typen av webbaserat tyckande - ni vet den där typen: Bör kungen abdikera till förmån för Viktoria - Ja, Nej Vet ej - som dagstidningarna har för att känna av stämningrna i de breda folklagren.

Eller hur?

Bloggvännen Anders  berättar om sin medkännande telefon - eller snarare om usla översättningar av tekniker. Inom flyget har man en förmåga att misshandla språken alldeles särskilt har jag upptäckt. KLM:s piloter berättar nästan utan undantag för passagerarna att "in a few minutes we will start to decent to Hong Kong". Nu är det inte bara Hong Kong som utlovas att vara hygglig, eller vad man nu tror man säger, utan samtliga KLM:s destinationer.

Svenska flygbolag har en egen specialitet när man uppmanar sina passagerare att "förbli sittande till planet kommit till ett fullständigt stopp". Man undrar vad det är för fel på det gammaldags "sitt kvar till planet stannat", men är man avancerad så är man.

Lika avancerat är emellertid inte den allt vanligare journalistsvenskan i radio och TV som lär oss att det numera heter "instutition", "att man skall lyssna med någon", eller "vara bekväm med något" - för att inte tala om det fullständigt orelaterade "eller hur".

Gnällgubbe, säger ni nu, men det skulle ni också vara om klockan var 5 på morgonen och katterna just väckt er för att dom anser att det är matdags - eller hur?

måndag 6 december 2010

Trafiken i Sydfrankrike är som att åka radiobil på Liseberg

Vi måste lämna bilen till verkstad idag. Förra veckan blev den inspekterad av en expert. Vi har nämligen återigen fått en rejäl buckla och skrapmärken på dörren från någon idiot som inte kan hålla i sina dörrar när dom kliver ur. Det är sjätte gången nu sedan vi flyttade till Frankrike för tre år sedan. Under alla år vi bodde Sverige hände det aldrig och dessutom så, åtminstone på den tiden, hade nog den skyldige satt en lapp på rutan. Det skulle aldrig falla en fransman in att göra något så idiotiskt.

Skadereglering här går till så att man anmäler till sitt försäkringsbolag som hänvisar till en oberoende expert som besöker verkstäderna en gång per vecka och inspekterar skadorna och bestämmer vad verkstaden får och skall göra för att åtgärda felet. Experten skall också avgöra om det verkar rimligt att skadan gått till så som man har uppgett.

Vi fick ett artigt brev från försäkringsbolaget där man uppmanade oss att på alla sätt försöka undvika den här typen av skador i framtiden eftersom dom är väldigt kostsamma för försäkringsbolagen. Det hör nämligen till saken att få fransmän skulle ta en försäkring som täcker sådana skador eller ens bry sig om att åtgärda dom. Även relativt nya bilar här ser ut som någon har hackat på sidorna med ett verktyg, men det anses normalt. Eftersom nästan alla genar alla gathörn och kurvor så är också bilarna avskavda i samtliga hörn förutom att stötfångarna fram och bak är skadade.

Min övertygelse är att fransmän är de sämsta bilförare som existerar - åtminstone fransmän här nere i södern. På motorvägarna funkar det faktiskt bra och det lär vara annorlunda i andra delar av landet, men här nere är alla överens om att det råder fullständig anarki på småvägarna. Det är inte nog med att man inte behärskar sitt fordon särskilt bra - man har ingen som helst fantasi heller. Man kan bara inte föreställa sig vad som kan hända i trafiken, vilket gör att man alltid kör oerhört fort på de små vägarna som om man var ensam och utnyttjar båda sidor av vägen även på dom mest skymda platser. Dom har heller ingen spatial förmåga som gör att dom räknar med att andra fordon också rör på sig i trafiken. Man betraktar alla andra fordon som om dom var stillastående, vilket gör att de snävt tilltagna marginalerna inte alltid räcker till vid möten. Vänstersidans backspeglar är sällan hela på bilarna här nere.

Högerregeln är absolut här, vilket gör att man inte ens kastar en blick åt vänster i ett gathörn. Man kan således inte köra ända fram till stoppmarkeringen eller till gathörnet när man skall lämna företräde för någon som kommer från höger. Då blir man nämligen av med vänster framskärm. Det beror inte på att folk kör på andra med berått mod utan för att man tar närmaste vägen vid vänstersväng, dvs. genar över din fil samtidigt som man tittar åt andra hållet, talar i mobiltelefon, röker och försöker hålla reda på de småbarn som sitter lösa i bilen både fram och bak. Skulle det bli närkontakt eller nästan närkontakt så himlar man med ögonen, gör talade tecken och annat som visar att man inte på något sätt förstår att man bör använda sin egen väghalva vid möte. Det som är så underligt är att dessa människor är så timida, vänliga och artiga om man möter dom utan bil, men så är det väl i alla länder. Dom skulle aldrig ens komma på tanken att trängas eller orsaka obehag utan att ursäkta sig på alla de sätt.

En annan "kul grej", som framför allt inträffar i städerna, är att någon repar hela bilsidorna med vassa föremål. Ju finare bil man har ju större är risken. Mycket stor del av planeringen när man skall parkera går således åt till att hitta en plats där riskerna för skador är så liten som möjligt. Kanske det är en av orsakerna till att fransmän med förkärlek parkerar där man inte bör parkera, som på refuger, i planteringar och andra ställen där man inte har någon bil bredvid. Våra goda vänner berättade att dom alltid parkerar på linjen mellan två platser och tar på så sätt upp båda, men får god marginal till bilarna omkring. Lyckligtvis beivras inte sådan parkering i Frankrike i motsatt till i Sverige där man ju får böter om man ställer sig på det viset.

En god sak är emellertid att försäkringen faktiskt täcker såväl vandalism som skador där man inte vet vem motparten är. I Sverige skulle man kunna få vissa problem med den typen av skador.

torsdag 2 december 2010

Så tokigt det kan bli - funderingar kring ansvar

Från Aftonbladet.se

Det snöar i Sverige och det är svinkallt för andra året i rad. Kommunerna klagar på att deras pengar för snöröjning redan är slut. Man får intrycket att pengar i den kommunala budgeten är en naturtillgång som bara finns i en viss mängd. Felet är ju inte att det är vinter utan att man avsatt för lite pengar för att möta vintern och det är ju ett politiskt beslut. Men det kanske är så att samhället är så genomsyrat av globala uppvärmningtankar så man inte tror på vintern längre. Man kan ju undra vad som skulle hända om privatpersoner behandlade sin ekonomi på samma sätt.


Jag hörde en upprörd Elisabeth Ohlson Wallin i morse för att hon upplevde att Världskulturmuseet i Göteborgs ledning ansett att hon själv måste avgöra om hon ville ställa ut sin fotoutsällning om Jerusalem och även ta ansvar för konsekvenser om människor blir kränkta och upprörda över det hon visar. Att konstnärer skulle fundera över konsekvenserna av sitt arbete var för henne oerhört upprörande. Det skulle ju kunna innebära att konstnärerna inte kunde göra vad som helst om de vore tvugna ta ansvar för sin yrkesutövning.

Man undrar lite vilken värld konstnärer tror vi andra människor lever i. Tror de att vi vanliga människor, politiker och företag kan göra vad som helst i vår yrkesutövning helt oberoende av vilka konsekvenser det får för andra och framför allt måste man undra om det vore önskvärt. Det är en ganska underlig självuppfattning man har som konstnär när man inte bara anser att man, vid behov, skall försörjas av samhället för att slippa "prostituera" sig genom att producera verk som människor efterfrågar. Man anser nu också att man skall befrias från allt ansvar för sin verksamhet.

Så har vi den hetsiga diskussionen om WikiLeaks verksamhet som i debatten å ena sidan framställs som till 110%!? gynnsam för demokratin å andra sidan som ett oerhört hot mot diplomatin och demokratin. Är det alltför vågat att anse att företeelsen har sina goda sidor, åtminstone som en engångsföreteelse, för att få världens ledare att skärpa sig, men givetvis skulle få mycket stora negativa konsekvenser om det blev regel att all förtrolig information blev offentlig.

Nog är det väl rimligt att en ambasadör rapporterar vissa observationer till sin utrikesminister utan att det måste komma tidningen. Det vore kanske inte så lyckat om personliga omdömen om ledare som Saddam Hussein, Idi Amin eller några andra av världens psykopater blev publicerade, men det vore kanske ännu värre om ambasaden inte vågade rapportera hem om sådana saker av rädsla för att det skulle publiceras. De som menar att det är dubbelmoral att inte basunera ut sanna omdömen om exempelvis Nordkoreas ledare kan ju fundera över hur ärlig man kan vara i omdömet om en person som sitter med pekfingret på avfyringsknappen.

En intressant konsekvens av läckorna är att de försäkringar som regeringen gett svenska folket att ingen av den insamlade informationen från mailtrafik och annat skall komma i obehöriga händer har blivit närmast löjlig. När inte ens USA's utrikesdepartement och Pentagon kan hålla tätt så är det väl inte troligt att de svenska spionorganisationerna skall klara av det.

Slutligen tänker jag på vad en kvinna i Värmland i min barndom sa när grannfrun kom och klagade på att sonen hade sagt att hon var ful: "Du skall inte bry dig så mycket om vad Henry säger, för han säger som det är han".

Jag hade först tänkt illustrera med en länkad bild från utställningen Jerusalem, vilket inte möter några juridiska hinder eftersom den redan finns på nätet, men med kännedom om konstnärers känslighet kring upphovsrätt så avstår jag. En bild av konstnären själv är nog säker för hon är väl inte upphovsrättsskyddad.

lördag 27 november 2010

Att söka Kunskap och vidta försiktighet regleras av opportunism

Bild från NASA
Att läsa tidningar är en lärorik sysselsättning när man vistas på avlägsna orter. Den utmärkta tidningen South China Morning Post har ofta intressanta artiklar om frågor som man inte vet så mycket om. I en artikel från 25 november med rubriken "Are wind farms changing the weather" kan man läsa följande:

Herdar i Inre Mongoliet har under lång tid tyckt sig se att områden där man satt upp vindkraftsparker har genomgått drastiska klimatförändringar. Temperaturen har gått upp dramatiskt, vinden har ökat och mängderna regn har minskat med upp till 80%, med förödande torka som följd. Givetvis kan dessa observationer mycket väl tillskrivas "primitiva" människors rädsla och misstänksamhet mot ny teknik på samma sätt som bönderna hemma i Bergslagen under min barndom var tvärsäkra på att det var de ryska satelliterna som orsakade  ihållande regn och dåliga skördar. Vid studier av klimatstatistik för lång tid inom området visar det sig emellertid att dessa observationer stöds av vetenskapliga mätningar för området. Det underliga är att ökningen av regn som normalt blir följden av ökad marktemperatur har uteblivit inom områden med vindkraft, medan samma fenomen inte observerats där man inte har vindkraftsparker. Vissa forskare spekulerar i om det kan ha att göra med att vindkraftverken ger upphov till kinetisk energi som förändra luftströmmarnas mönster över stora områden.

Det visar sig att forskare i andra delar av världen uppmärksammat problemet, bland annat av professor David Keith vid University of Calgary i Canada. Någon entydig förklaring kan man inte finna, men att de relativt stora energiuttag som görs av moderna vindkraftverk kan påverka klimatet anses inte vara uteslutet. Man kan konstatera att den så kallade alternativa energiproduktionen inte alls har behövt utstå samma noggranna konsekvensanalys som normalt görs i samband med ny teknik just på grund av att det inte anses politiskt korrekt att ifrågasätta tekniken.

Man erinrar också de teorier som matematikern och meteorologen Edward Lorenz kom fram till under 60-talet som ibland kallas kaosteori där man fått insikt om hur mycket små förändringar i naturen kan få katastrofala följder i det långa perspektivet, tvärtom mot vår gamla tankefigur där vi trodde starkt på att det fanns försumbara företeelser som var så små att man kunde bortse från dem. Den mest populära exemplet för denna teori är kanske den så kallade "butterly phenomenon" där man säger att ett vingslag av en fjäril kan orsaka en orkan i tusentals mil bort. Man kan väl konstatera att en vindkraftspark är en ganska stor fjäril.

Forskarna är speciellt oroade över bristen på konsekvensanalys eftersom Kina har bestämt att man vid utgången av år 2011 skall vara ledande i världen på vindkraft. Detta är också skälet till att de kinesiska myndigheterna inte har för avsikt att anslå en krona (yan) till forskning om eventuella negativa konsekvenser av tekniken. Samma attityd rapporteras från forskare runt om i världen som konstaterar att man inte kan förklara de observerade fenomenen, att man på grund av den världsomspännande satsningen på alternativ energiproduktion måste studera konsekvenserna bättre och att det inte någonstans anslås medel till forskning som kan äventyra satsningar på alternativ energiproduktion.

Oavsett om de observerade fenomenen är orsak av vidskeplighet eller ej är det skrämmande hur lättsinnigt man tar på de risker som kan förknippas med denna storskaliga nya teknik och hur låg status den normalt sett omhuldade försiktighetsprincipen har och hur lite kunskap prioriteras när det handlar om det som för tillfället anses vara önskvärt och sanning. Man kan konstatera att gränsen mellan tro och vetande blir allt mer otydlig ju starkare grepp politiken i världen tar över forskningen.

Uppföljning juni 2013: Något år senare skickade jag den här texten till en nätvän som kämpar mot norska investerare och skogsbolagen som vill placera hundratals vindkraftverk i närområdet och därmed föröda naturen. Hon publicerade då texten på sin Facebooksida. Traktens ledande och välkände miljökämpe, en musiker som genomgått en miljökurs på den lokala högskolan, togs sig då för med att idiotförklara mig och påpekade "att jag nog inte var den vassaste kniven i lådan". För säkerhets skull utnämnde han mig också till "kärnkraftskramare", allt detta på en öppen Facebooksida. Man kan väl bara konstatera att det inte är så högt till tak när man diskuterar vissa frågor och bättre har det ju inte blivit med tiden, som vi alla vet.

söndag 14 november 2010

Globalisering - katten på råttan, råttan på repet .....

I morgon bär det av till Hong Kong. Det är en stad som jag lärde mig tycka mycket om under de fem år jag hade en gästtjänst vid ett universitet i staden åren innan jag pensionerade mig definitivt. Min fru har varit där tillsammans med mig vid två tillfällen, men aldrig under den bästa tiden, det vill säga i november - december.

Hong Kong är en mycket vänlig stad, fullständigt säker och en av de platser där man aldrig behöver bära sina pengar nära kroppen, som man måste i exempelvis Spanien. Hong Konginnevånarna är serviceinriktade på ett sätt som inte gör något avkall på deras värdighet. Det är dessutom en väldigt ren stad. Min fru kommenterade att golven i tunnelbanan är renare än på hennes gamla arbetsplats Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Detta innebär inte att Hong Kong är en hederlig stad. Den organiserade brottsligheten och skurkaktigheten på hög nivå är troligen värre än på många ställen, men kriminalitet riktad mot vanliga människor förekommer nästan inte alls.

Det trevligaste är ändå att besöka alla marknader och köpa deras oerhört högkvalitativa varor till väldigt bra priser. Det är inte alls som i resten av Kina där varorna också är billiga, men av ganska tvivelaktig kvalitet.

Det har blivit en del resande i år, bl.a. Irland och Italien, vilket kan kännas onödigt när man bor på ett så fantastisk ställe som vi gör, men man får ta tillfället i akt innan man blir för gammal att njuta av livet.

Det är sorgligt att läsa att de tankar jag hade om den förestående bankrutten för Irland, som man kan se tydliga tecken på om man känner till landet lite, verkar närma sig allt mer. Liknande tendenser ser man i många länder som byggt sitt snabbt växande välstånd på att konkurrera med billig arbetskraft. Det är en strategi som är dömd att misslyckas i det långa loppet.

De sista året jag arbetade i Hong Kong såg jag samma tendenser i Kina. Lönerna gick upp med 25% på ett par år och de företag som attraherats av billig arbetskraft flyttade till nya jaktmarker som Indien och småländerna i Himalaya. Nu kommer förmodligen inte Kina att falla i samma fälla eftersom dom tidigt förberedde sig för ett steg upp på näringskedjan och utbildade ofantliga mängder ingenjörer och andra specialister som kunde ta landet från ett billigt producentland till ett land byggt på forskning och innovationer.

Det skall bli intressant att se hur lång tid det tar innan större delen av Volvo Personvagnar i alla väsentliga delar är flyttade till Kina. De första tecknen har redan visat sig. Att man tror på de "löften" som de kinesiska köparna gav att Volvo skulle förbli en svensk bil behöver man inte vara någon djup Kinakännare för att misstro. Enligt kinesisk moral är inte löften till västerlänningar till något förpliktigande. Deras inställning till affärer på den här nivån är milt sagt pragmatisk och skall först och främst tjäna kinesiska intressen.

fredag 12 november 2010

Pensionärer - den sista resten av människor med civilkurage?

Det ringde en före detta anställd på Arbetsförmedlingen till Täppas Fågelberg på Ring P1. Han berättade att han efter att ha låtit sig intervjuas av lokalpressen om vissa ofullkomligheter i regelverket som är förknippat med den så kallade arbetslinjen, tvingats pensionera sig. Nu kunde han dock som pensionär fortsätta sin konstruktiva kritik av systemet. Mängder av före detta arbetskamrater hade ringt honom och tackat honom för hans uttalande, som dom tillfullo höll med om men inte vågade framföra. Täppas frågar numera var och varannan som ringer om dom är pensionärer och om dom tycker att dom kan säga mer vad dom tycker nu än när dom arbetade. Nästan alla instämmer i detta.

Nu försöker givetvis många förknippa detta med vår konservativa regering, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på deras förkärlek för övervakning av medborgarna, men jag tror att det är att göra det alltför enkelt för sig. Jag tycker mig ha märkt att det är en process som förekommit länge och blir alltmer påtaglig. Jag tycker att denna mer repressiva inställning mot människor med civilkurage och därmed en utbredd självcensur breder ut sig inom många områden.

Själv har jag flera gånger sedan jag blivit pensionär framfört åsikter som varit omöjliga när jag arbetade som forskare. I universitetsmiljön är man inte bara påpassad av de statliga organen som beviljar medel, som inte ser med välvilja på om man kommer fram till resultat som inte stämmer in i det rådande politiska klimatet. Den högskola eller universitet man arbetar på ser heller inte med blida ögon på att man sysslar med sådant som inte anses politiskt korrekt för tillfället för att inte tala om kollegor som är livrädda att något skall föras fram som kan äventyra de sparsamma och hett åtrådda forskningsanslagen.

Forskare inom olika områden vågar hävda vissa forskningsrön först när dom blivit emeritus, politiker vågar ta bladet från munnen först i sina memoarer och när jag arbetade som forskare tillsammans med Volvo så var det tydligt att de mest öppna och kreativa tjänstemännen vad de som var 60+ som inte behövde värna om sina karriärer längre, medan de som var yngre ängsligt hörde sig för vad som ansågs rätt på toppen innan man vågade delta i något utvecklingsarbete.

Jag kan förstå att en sådan attityd i företag och myndigheter är bekväm för ledning och makthavare, men det leder knappast utvecklingen framåt och gör att vi kan nå en tätposition i konkurrens med andra länder.

Visst är det många pensionärer som närmast kan hänföras till kategorin rättshaverister och spyr sin galla över allt och alla på grund av missnöje med sin situation, men samtidigt bör man vara oerhört lyhörd för alla de kunniga och insiktsfulla pensionärer som vågar avslöja missförhållanden, myter och manipulationer inom olika sektorer av samhället.

Kan det vara så att pensionärerna är vår sista utpost av civilkurage när alla andra har tystats eller censurerat sig själva i jakt på mer makt och inflytande? Kanske man skulle börja betrakta pensionärerna som en utrotningshotad art just ur denna synvinkel och som man därför måste satsa extra på att bevara.



Bilden är lånad från Endors blogg

lördag 6 november 2010

Snacka om fint novemberväder

Moln som en gåsfjäder
Sjätte november - Gustav Adolfdagen - något som alla göteborgare känner till. Man kan knappast tänka sig en sämre dag att uppmärksamma i Frankrike, eller något katolskt land över huvud taget. Gustavus Adolfus är troligen den mest kände och hatade svenske kungen i den katolska världen. Han är nog den enda svenske kung som man får lära sig något om i skolan i dessa länder. Å andra sidan är hans dotter än mer känd, beundrad, älskad och närmast helgonförklarad i den katolska världen.

Hur som helst så sitter vi på terrassen - min fru i baddräkt och jag i något mer formell sommarklädsel. Vi har just ätit lunch - en hemlagad ciche lorarine, en bit fin camembert och ett glas lokalt rosévin och lite rött till osten. Dagen till ära - solen inte Gustav - tog jag fram en av mina Montecristo och rökte i solen. Så här skall livet vara när det är som sämst.

Katterna älskar att var med oss på terrassen. Dom gillar att äta ute och sedan sitter dom bredvid oss och tvättar sig och mår som små prinsar. Då och då  tar dom en tur över taken och min fru får panik när hon ser dom stå och studera förbiflygande fåglar 12 meter över gatan.

I går var vi hos våra franska grannarna på middag. Dom bjöd på den bästa fois gras vi ätit på länge, helstekt anka, goda ostar och färska ananas och mango i rom till efterrätt.

I kväll skall vi till några andra franska vänner på middag. Eftersom dom är intresserade av vin så tar vi med oss något utländskt - kanske sydafrikanskt eller australiensiskt till dom. Han är pensionerad möbelsnickare och den som tillverkat mycket av våra snickerier i huset. Vi har ett gemensamt intresse för trä. Det är verkligen intressant att se vad han kan åstadkomma. Man undrar varför man inte kan försörja sig på ett så ädelt hantverk i Sverige.

Nu är cigarren slut så jag får gå in och rätta alla "tyrkfel" som blivit på grund av att jag knappast kan urskilja bokstäverna på skärmen i solskenet.

fredag 5 november 2010

Tokigheter, skandaler och upprördheter i tiden

 Idag har vi passat på att olja utemöblerna. Det blev ganska svettigt att göra det i solskenet eftersom det tog väl två timmar. Vi var på banken också och i morgon blir det biltvätt så vi blir av med all fågelskit som flyttfåglarna bidrar med.

Min fru fick ett pensionsbesked från Kåpan. Jag ringde och frågade vad det var. Handläggaren skrattade och sa att det var 500 kronor i pension från Göteborgs Universitet för handledning av elever på Socialhögskolan. På dom 500 blir det 25% skatt eftersom det är statlig tjänstepension. Då är det 350 kronor kvar. Eftersom det är SPV, som administrerar dessa pensioner, betalas de ut genom Nordea som skickar dom till vår franska bank. Då det är en överföring mellan banker så tar vår franska bank 33.60 Euro för valutaomvandling från icke-euroland så det blir kanske en femtiolapp kvar. Jag erbjöd att SPV skulle behålla pengarna och köpa sig något gott till kaffet för att spara skattepengar, men det gick inte för sig sa dom.

Det är verkligen underhållande att följa den svenska debatten på internettidningar och i Ring P1. Sofia Arkestens resor och Mona Sahlins tennisintresse har ju varit föremål för många förtrytsamma inlägg och artiklar. I sakfrågan förhåller jag mig ganska neutral, men i principfrågan tycker jag nog att det är skrämmande hur naiva politiker verkar vara när det gäller risken att bli påverkade på ett otillbörligt sätt. Om dom åtminstone insåg problemet och vore vaksamma så skulle man ju som väljare tycka att det vore OK att dom deltar i olika bjudarrangemang, men med den attityd dom nu har blir man lite orolig.


Nog hade jag känt mig mer övertygad om Sofia Arkensten hade sagt att hon var väl medveten om att den här typen av bjudresor hade som syfte att förmedla en viss bild av verkligheten och att förhoppningen från värdarna var att kunna påverka hennes framtida beslut, men att hon givetvis vägde samman denna information med den hon får från andra håll. I ett sådant fall hade jag inte bara fått intrycket av att hon är en omdömesgill person utan också blivit övertygad om att hon faktiskt är det. Nu kanske det var det hon ville säga, men inte lyckades med. I så fall är det lite knepigt att hon i framtiden skall vara den som för fram Moderaternas partiprogram. Kanske det är därför man behöver Schlingman som skall översätta vad Arkensten egentligen har för avsikt att säga.

Jag har tidigare berättat om mina gamla "war-stories" från min tid som aktiv och främst som chef för ett folkrörelseägt konsultkontor. Jag minns exempelvis när vi spånade hur vi skulle kunna få mer jobb från tillika folkrörelseägda produktionföretag. Det var på den "gamla goda tiden" när mutresor var helt acceptabla i Sverige. Vi pratade lite löst om att bjuda in några chefer på en golfweekend på Västkusten eller i Skåne. Den mest erfarna chefen för ett av våra företag i Norrland skrattade rått och menade att sådana simpla saker skulle dessa folkrörelsedirektörer inte ens överväga att ta sig tid med. Han skisserade - givetvis bara som en absurd tanke - en fyradagars resa till dom bästa golfbanorna i Skottland varefter hela gänget skulle fraktas med helikopter till franska Rivieran där ytterligare fyra dagars golf skulle åtnjutas i solen. Allt givetvis i kombination med de bästa hotellen och de dyraste restaurangerna. Det sa han, skulle möjligtvis falla dessa direktörer på läppen.

Jag hörde också på partiledardebatten och den var väl ungefär lika förutsägbar som man kan vänta sig. Skillnaden mot tidigare var väl att Sverigedemokraterna fanns med och fick onödigt stor uppmärksamhet. Mona Sahlin fick ju en riktig känga av Åkesson när hon tog upp hans partis historiska arv. Han pekade då på Socialdemokraternas historiska arv med stöd för inrättandet av Rasbiologiskt forskningscentrum och andra snuskigheter i svensk historia.Att inte detta blev någon stor sak berodde nog på att flera andra riksdagspartier hade något att dölja i den här frågan. I morse fick vi också veta att svenska läkare deltog i kurser i Nazityskland rörande rasbiologi, tvångssterilisering och annat trevligt. Men så var ju också Sverige oerhört framstående på de områdena vid den tiden.

Man diskuterar också "riktigt väsentliga frågor" då och då och en del får mig att höja på ögonbrynen. Det är med stor förvåning jag hör den oerhörda upprördhet som begreppet brukare är orsak till i debatten. För mig är det ett positivt laddat ord. Under sextio- och sjuttiotalet utvecklades bland arkitekter och planerare en strävan att utforma olika miljöer utifrån dom som använde miljöerna och även göra det möjligt för dessa grupper att aktivt delta i utformningen.

Det började med de boende som skulle få vara med och utforma sina bostäder, sedan kom anställda på arbetsplatser som fick medverka i arbetsplatsens utformning, vidare lärare och elever på skolorna, personal och vårdtagare inom äldrevård osv. Som gemensam term för alla dessa grupper valde man brukare som blev den i tiden politiskt korrekta termen för lekmän som använde och påverkades av miljöer som normalt experter utformade åt dem. Man kallade verksamheten för brukarplanering och under flera decennier ägnade sig forskare inom framför allt arkitektur åt att utveckla metoder för brukarplanering och en hel generation arkitektstudenter på KTH och Chalmers blev lärda hur man skulle arbeta med brukarna i sin planering. Det vore intressant att veta varför och vid vilken tidpunkt detta begrepp började upplevas som ett skällsord.

Bland dom mer angelägna debatterna idag måste man väl även räkna Hans Majestät Konungens umgänge med grabbarna. Det enda man väl kan säga om det är väl att det var ett riktigt hjärnsläpp av hovet att släppa fram huvudpersonen och kommentera det ute i älgskogen. Om man åtminstone hade skrivit ut kommentarerna i förväg så hade det kanske inte blivit en sådant retoriskt bottennapp. Man får väl innerligt hoppas att ingen välmenande person stämmer författarna för förtal för då blir det troligen riktigt pinsamt. Hur det nu är med fakta bakom bokens påståenden så kommer jag att tänka på ett judiskt ordspråk som jag fick lära mig i USA: "Om någon påstår att din syster är en hora så kan du bara rentvå din familj genom att bevisa att du inte har någon syster".

onsdag 3 november 2010

Om man vill bjuda sina utländska vänner på svensk mat

Inlagda rödbetor
När man bor utomlands får man ibland ryck och vill laga sådant som man fick när man var liten eller sina svenska älsklingsrätter. Det kan emellertid bli en del problem att hitta rätt råvaror. Eftersom vi nu bott här en tid så har vi lärt oss vad man kan hitta i Frankrike och vad man måste importera från Sverige.

Svensk husmanskost är väldigt uppskattad bland såväl franska som andra nationaliteter bland våra vänner så vi försöker bjuda på det ibland.

Svenska köttbullar kan vara ett problem eftersom köttfärsen här är väldigt grovmalen och inte passar så bra till köttbullar. Man kan emellertid med förkärlek köpa kött som är till för "steak hache" som är fransmännens svar på hamburgaren. Man kan köpa sådan färs både som färdiga biffar och i lös vikt. Dom tar då den köttbit man pekar på och mal den. Kalv, gris och oxe eller lamm om man föredrar det.

Gravlax är en annan populär svensk rätt och där finns fantastisk fin lax att köpa hos fiskhandlaren så det blir inget problem alls. En annan svensk specialitet - löjrom, eller sikrom som vi gillar bättre måste man importera. Vi köper halvkilosburkar frysta på saluhallen i Göteborg och dom tinar inte alls i resväskan om man lägger den i en isoleringspåse. När vi kommer fram tinar vi den och delar upp den i mindre burkar och fryser om den. Man kan också frysa hela burken och skopa upp efter hand, men då blir det väldigt "vattnigt" i slutet eftersom man krossar så många romkorn.

Lustigt nog kan man inte köpa gula ärtor här så det får man importera liksom punschen som för en gammal chalmerist är nödvändig. Däremot är det fläsk man köper här i charkdisken överlägset det mesta vi ätit så ärtsoppa av hög kvalitet kan man bjuda på. Svensk senap får man importera och det bör man göra om man vill ha en riktig gravlaxsås till laxen. Man kan ju också göra egen, men senapspulver är svårt att få tag i. Däremot finns frön om man vill ha besväret.

Kålrot smakar inte alls som hemma så någon riktig rotmos kan man inte få. Den heter "rutabaga" på franska som är en förvanskning av det gamla västgötska ordet "rotabagge". Kan man gissa att vikingarna hade massor av sådana med sig som färdkost?

Kalvkött är av hög kvalitet här och billigt så dillköttet blir underbart gott. Likaså är det en höjdare med det fina lösviktsfläsket till rårakor eller raggmunk. Däremot får man importera lingonsylt om man nu kan hitta riktig sådan i Sverige nu för tiden. Sist kokade vi från färska lingon och tog med oss hit.

Vill man ha annan sill än IKEAS får man ta med sig några burkar inläggningssill i kappsäcken och fixa själv. Samma sak är det med snapsen, men där finns det fina råvaror i alla styrkor från 40% till 90% att krydda och blanda så det är inget problem.

Några andra udda saker som man inte kan hitta i rätt form här är kryddpeppar (till kalopsen), dillkronor (till skaldjur), pepparrot (till fisk) och fiskbuljongtärning är också svårt.

Andra godsaker som är svårt att finna i Frankrike är viltkött av alla slag. Dessutom styckar man inte ut filén på lamm - varken inner- eller ytterfilé och det är ju synd.

Skälet till att jag blev inspirerad att skriva den här texten är att jag just gjort inlagda rödbetor som vi skall ha till kalopsen, Det är skäligen enkelt här eftersom man säljer färdigkokta rödbetor både på torget och i speceriaffären så man slipper kokningen och skalningen. Det är bara att koka upp en lag och hälla över. Man få emellertid tänka på att ättiksprit i Frankrike är 8%, medan alla svenska recept är för 12% så man får ta en halv gång till så mycket som står i receptet.

En helt annan sak: Alla mina videofilmer om släktforskning är publicerade nu

tisdag 2 november 2010

Lite hösttankar

Det börjar bli höst även om temperaturen skiftar från dag till dag från över 20 grader och i värsta fall ned mot 10 grader. Ena dagen kan man sitta och sola på terrassen, den andra får man ta på sig vindtät jacka när man går ut. Vingårdarna glöder i alla tänkbara gula, orange och röda färger och helt nya blommer sticker upp i naturen.

Sysselsättningarna ändras också nu på hösten, Jag börjar snegla på de småsaker som inte blivit riktigt färdiga, som lite lister, ett par lösa golvplattor, lite målningsarbete samt iordningställande av grillen, altanmöblerna och växterna på terrassen inför vintern.

Min fru spelar mycket piano och stickar. Hon har just tränat in ett stycke som heter Fantasiimpromptu no: 4 i C-moll av Chopin. Ett stycke som är så oerhört ekvilibristiskt att man bara häpnar över hur det går att röra fingrarna så snabbt och i sådana besvärliga positioner. Samma sak gäller den irländska fiskartröja som hon stickat åt lille Hjalmar - senaste barnbarnet. Även det är obegripligt komplicerat i mina ögon.

Själv blir det mindre krävande saker som släktforskning och bloggande. Jag läser också mycket. En ny kul grej jag tagit mig för när jag läser böcker är att laga matrecept som beskrivs och lyssna till den musik som personerna i boken lyssnar till. Med hjälp av Spotify och min Sonos så händer det aldrig att jag misslyckas att hitta exakt det musikstycke som huvudpersonen lagt på sin spelare. Det ger lite extra stämning åt läsandet.

Jag har emellertid börjat mentalt förbereda mig för lite träarbete i vinter. Jag hittade en halvdöd grov tujabuske ute på garriguen härom dagen som jag sågat upp. Vilket oerhört spännande och vackert träslag det är! Det kan bli lite vackra saker så småningom.

Annars förbereder vi oss för resan till Hong Kong om ett par veckor. Det skall verkligen bli trevligt. November är den absolut bästa tiden att åka till Hong Kong och vi gillar verkligen staden båda två. Den är både spännande, vacker och vänlig. Så är det roligt att köpa julklappar där åt alla i släkten. Vi har redan mängder av beställningar från vänner och från familjen. Det blir väl lite blogginlägg om den resan så småningom.

En kul sak är att det dyker upp fler och fler svenska läsare som berättar att dom tänker tillbringa sin pensionering i södra Frankrike. Det verkar som svenskarna har upptäckt Frankrike. Tidigare var det ju mest Spanien som attraherade i Europa och Thailand som lite mer avlägset mål. Det börjar bli en liten svensk "bloggcommunity" här nere i södern nu. Det som är bra med det är att man kan utbyta erfarenheter och tips på nätet och träffas om man känner för det. Detta mer fria och frivilliga umgänge är, som jag ser det, mycket trevligare och mer värdefullt än det påtvingade "gettoumgänge" som svenskbyarna i Spanien kan erbjuda.

söndag 31 oktober 2010

Franska ungdomar är artiga - åtminstone dom som inte bränner bilar

Jag har berättat om hur barn i Frankrike uppför sig på restaurang. Det är fantastiskt att höra hur en hel familj med två barn på kanske 8 och 12 tillsammans diskuterar menyn på restaurangen eller hur barnen får välja sina egna favoriter i stånden på marknaden. Än mer förvånande är vilken avancerad smak de franska barnen har när det gäller mat.

Nu är inte det här så konstigt eftersom mat är oerhört centralt i den franska kulturen och även barn som har föräldrar som inte är lika intresserade får sin kulinariska uppfostran i förskolan. Förskolan börjar vid 2 års ålder i Frankrike och eftersom det är en obligatorisk förskola så är den gratis. Där får alla barn lära sig att en måltid består av förrätt, huvudrätt och dessert och är lagad med omsorg. Inte underligt att mat är ett intresse och vurm som skär rakt över klassgränserna i Frankrike.

En annan sak som förundrar oss är hur artiga barnen och ungdomarna är i Frankrike. Givetvis har det att göra med att fransmännen i gemen är mycket artiga. I vår by hälsar man på alla man möter på gatan, hälsar i alla affärer och etablisemang man går in i och säger god dag och önskar "god aptit" till dom som sitter vid bordet bredvid på restaurang. Man känner genast igen en utländsk turist i byn eftersom dom tittar bort utan att hälsa. Nu hälsar naturligvis inte alla på varandra överallt. I större samhällen hälsar man på dom som man möter i sitt närområde och i sitt hus. Man är emellertid mycket noga med att be om ursäkt om man bara är i närheten av att inkräkta på andras område på gator, i affärer och andra ställen där man möts.

Hur lär man då barnen detta beteende? Givetvis ser dom hur föräldrarna gör och härmar. Idag stod jag utanför huset och grejade med en palm vi har i en kruka. Det kom två mor-farföräldrar med sitt lilla barnbarn. Han kan ha varit ungefär två år gammal. Jag tittade upp eftersom jag hörde en liten röst som upprepade frasen "Bonjour monsieur" på långt håll. Jag reste mig givetvis och sa "Bonjour monsieur-dame" som man drar ihop det till. Just när de passerade vände sig den lille parveln återigen och tittade på mig och upprepade "Bonjour monsieur" och jag svarade honom och frågade hur han mådde. Nöjd fortsatte han tillsammans med de stolta morföräldrarna.

Jag minns från min egen barndom när det ansågs påfluget av barn att tilltala äldre. Då skulle man vara så osynlig som möjligt om man var väluppfostrad. Min erfarenhet är att det inte alls är så numera enligt tidens svenska uppfostran, men frågan är hur man hittar balansen mellan att vara utåtriktad och fortfarande vara artig och trevlig och visa respekt för andra. Åtminstone vår erfarenhet av franska barn och ungdomar är att man lyckats ganska bra här. Jag upplever att barnen och ungdomarna vill agera som vuxna väldigt tidigt här.

Vi själva har lärt oss mycket, men det tog emot i början att hälsa på helt okända människor. Nu är problemet det omvända. När jag promenerade i villakvarteren runt där dottern bor i Göteborg hälsade jag på människor som jag mötte eller som stod utanför sina hus. Många hälsade tillbaka med pannan i djupa veck för att komma på var/om de träffat mig förrut, andra tittade på mig med misstänksamhet och ignorerade mig. Helt plötsligt kom en joggare springande och stannade och pratade med mig - han var emellertid utlänning så honom kunde man ju inte räkna med. Troligen hade han inte gått kursen i kuturell anpassning ännu.

tisdag 26 oktober 2010

Ny stormarknad för prostitution i Spanien och lite annat

Lyxigt rum på Hotel de Paris
Vi blev trötta på vinden så vi åkte till Sete idag och där var det underbart varmt och skönt som så ofta. Det är lustigt hur klimatet kan skilja på bara tio mil. Vi åt lunch på ett nygammalt hotell som verkligen är värt ett besök.

Allt sedan vi först kom till Sete i början av 90-talet har vi förundrats över det centralt belägna Grand Hotel de Paris som är ett, en gång vackert, Art-Decohotell som under många år drevs av en gammal dam som var milt sagt originell. Hotellet var verkligen ett spökhotell. Att komma in i hotellet var som att komma tillbaka till seklets början och det var oerhört slitet. Vi bodde där en natt en av de första åren på 90-talet, men rummen och sängarna var verkligen bedrövlig urmodiga så vi stod ut en natt.

Hotellet har nu köpts upp av ägaren till den stora campingen utanför Sete och det är numera fantastiskt vackert och maten är av högsta klass i Café de Paris. Man visade oss rummen och lät oss gå igenom hotellet och det var imponerande. Troligen kommer gästerna att förändras. Tidigare var det ett omtyckt ställe för motorcykelturister, men jag tror nog att dom söker sig till enklare logi nu.

Vad som inte var så trevlig i Sete var alla sopor som staplats överallt på gatorna. Sophämtarna har strejkat i tre veckor mot pensionerna. Jag begriper inte riktigt hur dom tänker för dom får ju själva ta hand om skiten när dom går tillbaka till arbetet och det lär ju inte vara så trevligt.

Vi läste i tidningen att Spaniens motsvarighet till Strömstad -  La Jonquera - fått en ny attraktion. Man har ordnat ett 2000 kvadratmeter stort Super Marche för sex. 170 kvinnor servar män i 80 rum. Kunderna är huvudsakligen fransmän. stället heter Paradiset och har redan blivit oerhört populärt. Allt enligt den lokala avisen.

Denna verksamhet har hittills skötts mer genom egna initiativ. Efter huvudvägarna mellan Beziers och Narbonne och hela vägen ned till Spanska gränsen står unga kvinnor - främst spanjorskor - och bjuder ut sina tjänster. Det är bara att svänga in på en rastplats och förhandla om pris och lämpliga tjänster. Nu skall det bli mer ordning på det och Spanien har tagit kontroll över verksamheten så inte resurser flyter ut ur landet. Det är ju ändå deras råvaror som exploateras. Så är ju momsen lägre i Spanien också.

Det är annat än dom patetiska husvagnarna i Strömstad det.

måndag 25 oktober 2010

Livet går vidare i det förträffligaste av länder

Det är lite ombytligt i vädret just nu. Igår var det riktigt varmt men ingen sol - det var idealiskt promenadväder så vi gick lite över en mil upp på en utsiktspunkt där vi hade 360 graders panoramautsikt. Vi tittade på en grotta som en av vännerna övernattat i som barn och vi passerade genom den kommunala skogen där det växer mängder av pinjenöttallar. Jag får nog ta en tur dit nästa sommar och plocka lite. Dom kostar faktiskt en hundring för en liten påse så det kan det vara värt för det är gott.

Idag, å andra sidan, skiner solen från en klarblå himmel, men det är bara 10 grader och det blåser småspik - stadigt 11 sekundmeter och mycket mer i byarna - och det ökar medan jag skriver. Lyckligtvis finns det skyddade stigar så man kan få lite frisk luft ändå. Vi har faktiskt varit tvungna att sätta på värmen i det rum vi vistas i, men det är förhoppningsvis övergående. Lite till vill vi nog vänta innan vi måste brassa på konstant.

Det verkar som om strejkerna ebbar ut här nu sedan omröstningen om de nya pensionerna avgjordes i parlamentet. Den franska vänstern är nog ganska lyckliga idag för hur skulle det sett ut om dom hade vunnit det kommande presidentvalet och tvingats att försämra pensionerna på grund av brist på pengar. Nu kan Martine Aubry hösta in alla poäng inför nästa presidentval utan att behöva riskera att genomföra den obekväma reformen.

Fransmännen var inledningsvis positiva till strejkerna men allt eftersom det led blev de mindre och mindre populärt. Dom vi känner är genomgående negativa och menar att franska folket kanske skulle jämföra sina förmåner med andra länder, men det ligger inte för oss som dom säger. En vän vars son är vinmakare tog vinproduktion som exempel. Vi fransmän vägrar att smaka på vin från andra länder för då kanske vi inte kan döma ut dom som undermåliga menade han.

Nu tycker jag väl inte att det är värre med chauvinismen här än i andra länder. Skillnaden mot den svenska chauvinismen skulle kanske vara att här i Frankrike är man stolt över att vara stolt över Frankrike och det franska, medan vi svenskar inte anser oss vara chauvinister eftersom det är lite skämmigt. Trots det anser vi oss vara föredömen för hela världen när det gäller vissa samhälleliga och sociala frågor. På samma sätt som fransmännen undviker vi att jämföra oss med andra för då skulle bubblan spricka.

All heder åt programmet Caliber som än en gång stuckit hål på en varböld med sitt reportage om bärplockarna. Man kan ju undra över hur journalister gång efter annan kan gå till roten med skandaler och hitta skurkarna där polisen går bet. Kanske man skulle anställa några undersökande journalister som lärare på polishögskolan.

torsdag 21 oktober 2010

Politiska strejker - en i Sverige främmande företeelse som omhuldas i Frankrike

Nu säger regeringen att det inte skall vara något problem med drivmedel längre eftersom man öppnat ett antal raffinaderier med polishjälp. Vi här nere i södern har faktiskt inte märkt av strejken på annat sätt än att det varit glest med trafiken på motorvägen. Bränsle har vi haft hela tiden.

För oss svenskar är de här franska strejkerna väldigt konstiga. Det underliga är ju att dom inte är fackliga, trots att de administrera och initieras av fackföreningarna, utan politiska och det förekommer ju väldigt sällan i Sverige. Vi har väl haft någon politisk demonstration då och då som när företagarna protesterade mot löntagarfonderna, men politiska strejker har vi ju ingen erfarenhet av.

Vi i Sverige har ju ett väldigt civiliserat umgänge mellan arbetsgivare och fackföreningar och en stor respekt för det vi kommit fram till i allmänna val. Det unika är ju att vi i Sverige har fredsplikt under avtalsperioderna, dvs. man får bara strejka när ett löneavtal gått ut och sedan får man hålla sig i skinnet till nästa förhandlingstillfälle. Detta förhållande har ju gjort att den svenska industrin har kunnat utvecklas ganska bra utan störningar sedan efter kriget.

En annan specialitet i Sverige är att vi går till val och väljer en regering och sedan respekterar vi deras rätt att styra under mandatperioden oavsett vad dom hittar på. Det är närmast otänkbart att någon grupp skulle gå ut i strejk - möjligen några små demonstrationer med vederbörligt tillstånd - mot det som den folkvalda regeringen tar sig för. Då finge det vara väldigt extremt.

I Frankrike är det inte alls så. Där förbehåller sig fackföreningarna rätten att strejka och lamslå landet så snart dom inte tycker att den regering som blivit vald gör det dom vill att den skall göra. Samma gäller olika intressegrupper och till och med på individnivå. Nu är de här stora manifestationerna i praktiken bara ett beteende som kan drabba konservativa regeringar eftersom man knappast kan tänka sig att fackföreningarna skulle gå ut i strejk mot en socialistisk regering.

Herman Lindqvist skrev för lite sedan i en krönika i Aftonbladet att en av de röda trådarna genom svensk historia just är att vi accepterar ingångna avtal och demokratiska beslut även om vi ogillar dom. På samma sätt går revolutionen och demonstrationen som en röd tråd genom den franska historien. Här ar det helt naturligt och till och med respekterat att inte acceptera ingångna avtal som man inte gillar och demokratiska beslut som man har röstat emot.

Det har berättats för mig att detta var en av problemen när Volvo och Renault försökte samarbeta. Fransmännen hade svårt att acceptera den svenska förkärleken för att diskutera sig fram till en konsensus, vilket är en annan röd tråd genom svensk historia enligt Herman Lindqvist. I Frankrike tror man mer på en maktfullkomlig chef som bestämmer själv, vilket ger de anställda rätten att i alla lägen göra som det passar dom oavsett vad som bestämts. Resultatet av de långa diskussionerna enligt svensk modell mellan bilföretagen blev ofta ett beslut som svenskarna lojalt respekterade, medan fransmännen gav fullständigt fan i vad man kommit överens om.

Det är det här franska sättet att använda strejkvapnet som har gjort att ingen president som vill sitta mer än en period har vågat eller lyckats genomföra några förändringar hur nödvändiga dom än har varit om dom på minsta sätt missgynnar någon grupp som kan ta till strejkvapnet. Det är därför som man till bara något år sedan haft lagar från Napoleons tid som exempelvis gjort att kvinnor ställdes på bar backe när deras män dog och andra absurditeter.

Man skämtar om i Frankrike att Sarkozy skall förändra allt under en mandatperiod. Jag undrar om det inte är precis så han ser det. Han verkar strunta i att snegla på omval utan gör det han anser nödvändigt på den tid han är vid makten.

Jag har många gånger uttryckt beundran för fransmännens sätt att inte finna sig i övergrepp och godtycke från myndigheterna, men denna självklara rätt att hävda sina egna intressen har definitivt sina svagheter i många fall.

onsdag 20 oktober 2010

Gör-det-själv-kit för en modern deckare

Jag har ändrat mina läsvanor en del på senaste tiden. Dels läser jag en del som min fru rekommenderar och finner att jag faktiskt gillar många av hennes val även om det fortfarande är så att vi har ganska olika smak när det kommer till ytterkanterna. Jag har läst ganska mycket historiska romaner på senare tid som Katedralen vid havet, Ken Follets historiska böcker och Conn Igguldens romaner om Caesar, liksom Kate Moss böcker om Carcasssone. De första tre författarna tycker jag var oerhört bra men Kate Moss böcker orkade jag bara med på grund av att det var intressant att läsa om Carcassonne. Fortfarande återfaller jag emellertid till min gamla last att läsa deckare och det är framför allt det jag har funderat lite över.

Om man är trollkonstnär kan man köpa trick av andra trollkarlar och om man är dataprogrammerare finns hela bibliotek av procedurer man kan hämta på Internet och klistra in i sina program. Jag börjar misstänka att samma sorts bibliotek av idéer och karaktärer finns att tillgå för nutidens deckarförfattare, åtminstone de svenska.

Jag är nämligen genuint trött på svenska deckare med några få undantag. Det gäller även norska förresten, men dom danska författarna höjer sig klart över de föregående och är nästan i klass med de brittiska enligt min åsikt. Visserligen säljer svenska deckare bra utomlands i kölvattnet av Stieg Larsson, men med få undantag tror jag det blir kortvarigt.

Jag kan föreställa mig hur det går till att producera dessa själlösa alster - ofta en per år - där den ena boken är den andra lik och man ständigt tycker man har läst boken tidigare även om den är nyutkommen. Dessutom händer det alltsomoftast att man mitt i en bok inser att man faktiskt har läst den tidigare, men inte minns ett smack av den från förra gången.

Troligen finns det någon postorderfirma för självutnämnda författare där man kan finna allehanda nybörjarkit för en rafflande deckare. Ett deckarbranschens gör-det-själv, som Claes Olsson ungefär. Kanske finns det en katalog någonstans med följande produkter.

  • En överviktig trött manlig kriminalpolis med relationsproblem - säljes nu till specialpris i kombination med vacker kunnig bi- eller homosexuell kvinnlig polischef. Den senare kan även kan fås som åklagare.
  • Manlig pedofil - finns i flera modeller som äldre släkting, betrodd politiker eller enligt önskemål.
  • Osannolika karaktärer finns i många modeller - populära modeller är:
    • Intellektuell mjukis i utförande som livsfarlig gangster
    • Knivskarp detektiv i utförande som äldre disträ tant (en gammal modell som alltid är lika omtyckt). Görs numera även i manlig, knarrig variant.
    • Förtappade skurkar i utförande som "good guys". Finns i religiöst, idealistiskt, politiskt utförande m.fl. Både manliga och kvinnliga modeller. Ger ett spännande överraskningsmoment i slutet av boken - mycket omtyckt.
  • Kvinnliga poliser - extremt sexiga och kunniga, levereras i sexpack med olika etniskt ursprung.
  • Psykopater och grovt kriminella av olika etniskt ursprung. Mycket användbara som bifigurer för att förklara bristande logik i handlingen.
  • Extremt vackra och smarta superkvinnor kan fås i alla modeller som journalist, jurist, läkare etc. Finns både som skurk och hjältinna. Patologmodellen är för närvarande slutsåld, men en ny uppgraderad version kommer inom kort att finnas i lager.
  • Yngre manliga eller kvinnliga poliser som inte ännu kommit ut ur garderoben kan fås skräddarsydda i olika roller och för olika intriger.
Vi slumpar bort ett utgående lager av:
  • Gärningsmän i utförande som butler
  • Hjältar i attraktivt manligt utförande. 50% på den utländska modellen "007" och de svenska modellerna "Christer" och "Hillman".
För den som kört fast och inte får ihop intrigen finns "första-hjälpen-kit" innehållande:
  • Lösning av fallet genom att någon drömmer, användning av spåkvinna, ingivelse från ovan, spöken och ockulta väsen inklusive gengångare, hallucinationer vid sjukdom, inverkan av droger eller medicinering, trötthet eller liknande.
  • Lösning av fallet genom anonyma brev, annonser i pressen, att det plötsligt händer - ingen vet hur - och andra nödlösningar kan fås efter behov (begär offert)
Dessa nödhjälps-kit kan också användas mer offensivt då en deckare måste framställas extremt snabbt. Med dess hjälp krävs ingen logik i handlingen och tidigare skeenden behöver inte på något sätt hänga ihop med bokens upplösning. Detta är emellertid inget att rekommendera för dem som vänder sig till läsare av puzzeldeckare. För den som inte klarar av att skriva en intrig som inte läsaren genomskådat redan i kapitel två är det emellertid en utmärkt produkt.

Med varje leverans medföljer beskrivning av olika sätt att infoga karaktärerna och handlingsmodulerna i befintlig intrig. Vid svårare fall debiteras installationshjälp per timma.

måndag 18 oktober 2010

Om romer, pensioner och RyanAir och andra vinklade sanningar

Nybyggd resandeboplats
Alla svenska media rapporterar nu om strejkerna i Frankrike mot Sarkozys pensionsreform. Man berättar att det handlar om att han vill höja pensionsåldern från 60 till 62 år. Det finns emellertid en del komponenter i detta som man inte hör så mycket om i Sverige. En är att man i Frankrike kräver 40 års intjänandetid för att man skall få full pension. Jag tror att det är 30 år i Sverige. En annan sak man sällan nämner är att 60 år är den absolut högsta pensionsåldern i Frankrike. Många statligt anställda grupper kan gå i pension vid 50 eller 55 års ålder. Det är dessa grupper som oftast går i spetsen för strejkerna och utan dom skulle strejkerna bli ganska uddlösa. Det är lokförare och andra anställda på järnvägen och vissa andra mycket privilegierade statligt anställda grupper som har strategiska positioner som gör deras strejker mycket kraftfulla. Att man kan gå i pension som militär, polis, lokförare eller konduktör vid så unga år trots att man inte har gjort sina intjänandetid beror på att man är fri att ta ett nytt bättre betalt jobb och fortsätta tjäna in nya pensionspoäng om man vill. Dessa otroligt förmånliga villkor vill naturligtvis de offentliganställda inte förlora, medan presidenten anser att det inte är rimligt att personer som helt och hållet betalas genom skatt från andra medborgare skall ha det så mycket bättre än genomsnittet.

RyanAir har i dagarna beslutat att stänga sin enda hub i Frankrike - den i Marseilles. Skälet är en konflikt mellan franska staten och RyanAir om var personalen skall betala skatt och sociala avgifter. Franska staten och de franska fackföreningarna hävdar att personalen skall betala sin skatt i Frankrike. Michael O'Leary anser att de skall betala sin skatt på Irland eftersom Ryanairs plan är irländskt territorium. RyanAirs chef anser att han till fulla följer EU-reglerna i det här fallet, men har beslutat att stänga hubben enbart på grund av hotet om rättslig prövning. Han vet nämligen att han kommer att förlora eftersom EasyJet försökte med samma sak och dömdes att betala 1,4 miljoner euro i böter och 200 000 euro i ideellt skadestånd till facken i Paris. Han kommer nu att dra Frankrike inför EU-domstolen. Man kan undra vad han gör om han förlorar i EU-domstolen. Skall han lämna Europa i sådant fall? För oss kan det emellertid bli en fördel eftersom flera av de rutter som läggs ned måste omdirigeras till andra sydfranska flygplatser och då hoppas vi på Beziers som ligger nära oss.

En annan rapportering som varit fyllig i Sverige är hur man utvisar rumänska romer ur Frankrike. Med all rätt har många EU-länder protesterat mot dessa massutvisningar, men det finns lite mer att säga om Romernas situation i Frankrike. Om jag förstått rätt har EU-länderna protesterat mot Frankrike, inte mot utvisningarna i sak, utan mot det faktum att man gjort dem i grupp. Varje EU-medborgare måste nämligen - och det gällde även för oss när vi flyttade hit - bevisa att man kan försörja sig för att få vistas i landet mer än de 90 dagar som turiststatus tillåter. Man måste således pröva varje individ var för sig och det har inte skett med de rumänska romerna. Ett inslag i Dagens Eko visade emellertid att många unga romer från Rumänien hade blivit avvisade ett flertal gånger och fått sina 3000 kronor och fri hemresa av franska staten vid varje tillfälle.

Entrén till resandeboplats i Lezignan
Ett annat förhållande som man inte talar så mycket om i Sverige är att Frankrike normalt har oerhört många fler romer än vad Sverige har och att de i de flesta fall är väl integrerade i samhället. I vår del av Frankrike är det romska inslaget mycket markant. De allra flesta är bofasta och har hederliga så kallade fria yrken. De dominerar ofta marknader och liknade där de säljer blommor, hantverk eller frukt och grönt. De försörjer sig också ofta genom renovering av saker som dom samlar på sig eller som andra har kasserat. Mycket av de gamla smidesdetaljer och byggdetaljer som man behöver kan man finna på marknaderna där de säljs i renoverat skick av romer. Många är också sysselsatta i olika serviceyrken och det stora flertalet är som sagt väl integrerade i samhället.

Det finns givetvis också ett antal romer som fortfarande är resande. Ofta slår dom ned sina bopålar på övergivna kommunala tomter eller annan överbliven mark ofta nära soptippar där dom kan ägna sig åt sakletning. Dessa läger är ofta inte särskilt vackra att skåda för andra och det är en del av dessa som myndigheterna nu rivit på ett brutalt sätt. I de flesta fall ser emellertid kommunerna mellan fingrarna när det gäller dessa bosättningar när det gäller de resande som kan försörja sig och är skrivna i landet.

Vad man inte talar om är att alla kommuner runt där vi bor iordningställer speciella boplatser för resande. Det är de som Aftonbladet hänvisar till att "romerna har hänvisats till asfalterade parkeringsplatser". Vad Aftonbladet inte vet är att dessa områden visserligen är asfalterade, men också planterade med skuggande träd. Varje boplats har parkeringsplats för husvagn samt bil, Till platsen hör en mindre byggnad per familj där man har hygienutrymmen samt kök i klass med vad man har på en välutrustad campingplats. Tanken är att familjerna skall bo i sina vagnar men utföra alla andra hushållsgöromål i det tillhörande huset. Detta är ett sätt för kommunerna att bringa lite ordning och ordna acceptabla hygieniska förhållanden i det tillfälliga boende som resandefolket föredrar framför att vara bofasta.

Jag kan inte hjälpa att jag jämför med vad svenska staten gör för romerna idag. På sextiotalet var aktiviteten en annan. Då ordnades på några platser i landet zigenarskolor som skulle göra det möjligt för de vuxna zigenare som inte kunde läsa och skriva att utbilda sig. Själv arbetade jag som lärare och min mor som husmor vid zigenarskolan i Skrekarhyttan i Bergslagen. Det var en vacker herrgård som tjänade som internatskola för ett antal zigenska familjer under deras utbildning. Under den tiden fick vi flera vänner bland eleverna och bland den zigenska befolkningen i Sverige. Vi fick också lära oss mycket om den zigenska kulturen och på vilka sätt den skiljde sig från vårt eget invanda tänkande i olika frågor. Min mor har fortfarande kontakt med några av dessa före detta elever och deras vänner.

onsdag 13 oktober 2010

Gick du på den lätte - eller?

När jag och min bror var på Nora marknad passerade vi en bekant som i många år haft Noras mest besökta kuriosaaffär. Han berättade följande historia. Under några sommardagar hade han samlat lite av varje i en av sina bodar och satt priset på allt till 10 kronor. Helgen efter när det blivit lite utplockat satte han ned priset till 5 kronor. En lite "finare" äldre dam gick runt i boden och fann slutligen en ganska fin tekanna som föll henne i smaken. Den var inte alls oäven, men damen undrade om hon inte kunde få pruta lite eftersom det var en liten nagg i porslinet på undersidan av locket. Ägaren tittade på henne, rotade en stund i sina fickor och tog sedan fram ett tiokronorsmynt och gav till damen med orden: "Här får du tio kronor och tekannan får du på köpet, det är väl ett bra pris?"

Jag minns den här historien när jag kommer att tänka på hur svårt det är att lita på andra och hur svårt det är att avgöra om man blivit lurad eller ej. På marknaden idag såg jag en händelse som påminner om den i Nora. En "syster" till den fina damen köpte grönsaker i samma stånd som jag. Hon var inte fransyska så hon hade lärt sig att fransmän kan man inte lita på - särskilt inte på marknader. När bonden la hennes grönsaker i en plastkorg och placerade den på vågen protesterade hon ljudligt och sa att hon verkligen inte ville betala för vikten på korgen. Bonden visade då på att vågen var kalibrerad så att den stod på noll med tom korg, vilket hon inte begrep. Hon insisterade och bonden försökte återigen visa att vågen tom faktiskt stod på minus. Han la på en liten pepparfrukt och visade att vågen fortfarande stod på minus, men hon fattade fortfarande inte utan var djupt förorättad för att "grodätaren" försökte lura henne.

Nu är det inte alltid så lätt. En populär inkomstkälla på marknaden är att visa upp små killingar, minigrisar och kattungar. Samtidigt bjuder man på karameller. Den som oförsiktigt nog tar en erbjuden karamell eller fotograferar de små djuren inser att dom knappast kommer därifrån med hedern i behåll utan att ha donerat minst en 5-eurosedel till "djurens bästa".

Härom dagen knackade det på dörren och en man stod utanför med en lista där alla noterat en donation på 10 euro. Han grymtade och stönade och pekade på sin mun och hals vilket betydde att han var stum vilket också framgick av texten på listan. Vår engelska väninna som var på besök var genast beredd att ge honom en tia när vår granne kom förbi och berättade att hon talat med mannen för en halv timma sedan när han köpte bröd och då var det inget fel på rösten. Dessutom hade han kommit i en bil av senare årsmodell.

En liknade händelse var vi med om i somras när en italiensk man som påstod sig ha vandrat från Italien för att gå till Santiago de Compostella. Han var en djupt religiös munk som inte ätit på flera dagar och sovit utomhus. Han bad nu om en allmosa. Min fru som är medkännande hänvisade honom till mig som arbetade med något utanför och hade plånboken till hands.

Nu är det så att religiösa pilgrimer som är på väg till Santiago de Compostella, och i synnerhet dom som är munkar, får gratis mat och logi på täta ställen efter vägen av lokala kloster, så något stämde inte med hans historia. Dessutom skvallrade hans modetillverkade kläder under hans slitna jacka att han knappast var fattig. Att jag sedan ogärna ger pengar till religiösa dörrknackare gjorde att jag beklagade och sa att han inte kunde få några pengar. De okvädningsord och eder som då strömmade ur hans mun hade han knappast lärt sig på något kloster.

Slutligen måste jag göra ett tillägg i efterhand. Det bär mig emot eftersom jag inte gillar lyteskomik, men jag kan inte motstå följande videosnutt. http://www.youtube.com/watch?v=EUPlsm4A1QI&sns=fb
Tipstack till David Granath

tisdag 12 oktober 2010

Efter regn kommer sol - eller hur det nu var

Ett urgammalt golv
Nu kommer solen tillbaka igen efter tre dagars ihållande regn. Meteon (väderrapporten) hotade med katastrofoväder med 30 sekundmeter och åska, men troligen har dom samma kaffesump här som alla andra väderspåmän numera så det blev inte så farligt. Visst regnade det och blåste, men någon åska såg vi inte till och det var inte värre än en vanlig ruskig vinterdag på svenska västkusten - varmare bara. Min fru blev alldeles tossig av sysslolöshet så vi tog oss för att göra rent vårt köksgolv.

Större delen av golvet består av 250 år gamla röda plattor, så kallade tometter. Dom är 35 mm tjocka och lagda direkt på jorden under golvet. Eftersom dom är handgjorda är dom väldigt ojämna och poriga, men fantastiskt vackra med sin djupröda tegelfärg. Resten av golvet har vi varit tvungna att lägga om med snarlika nytillverkade plattor som är så lika dom kan bli de gamla - inte lika vackra dock. Problemet är emellertid att porerna på dom nya plattorna efter hand fylls med sedimenterad smuts som blir kvar när man tvättar golvet med mopp. Det gör att plattorna efter en tid ser ganska tråkiga ut med mörkgrå prickar och ränder i fördjupningarna i de tegelröda plattorna, Detta kräver åtgärder då och då.

Tricket är att borsta plattorna, speciellt i fördjupningarna, med en levang och rikligt med varmt vatten med rengöringsmedel. Sedan är det bara att ta fram vattendammsugaren och suga rent alla fördjupningar så smutsvattnet försvinner. Det här är ett knäarbete så det känns i rygg och knän efteråt. Efter att det har torkat polerar vi båda golven med bivax och golvpoleringsmaskin. Det här jobbet får man göra ett par gånger om året, så man får vara glad att det regnar ibland.

Vårt hus i Björboholm
När jag skrivit färdigt dom här raderna så får vi diskutera vad vi skall göra idag. Lite frisk luft måste vi ju ha efter att suttit inne flera dagar. Det är förunderligt hur påverkad man blir av några dagars regn när man är van vid att vädret alltid är vacker. När vi bodde i Björboholm var ju de dagar på vintern när det inte var ruskväder en högtid, man förväntade sig inget annat än en grå filt över tillvaron - vädermässigt alltså. Det som gjorde oss mest frustrerade var emellertid när vi såg hur svartmöglet växte till på husfasaden och de fina snickerierna som vi jobbat så mycket med blev svartare och svartare för varje dag som led. När första vårsolen kom var det bara att ta fram borstarna och tvätta hela huset med norsk husvask som är riktigt rejäla grejor. Att tvätta ett hus som är 30 meter långt och två våningar högt är ganska mycket jobb och det går åt mycket husvask.

Apropå fasader så har jag ett jobb som måste fixa idag. Jag måste fästa upp de rankor av vildvin som vinden rivit ned från fasaden. Det är så vackert med vildvinet så jag vill inte att det skall ge upp.
Gadgeten innehöll ett fel