Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

torsdag 30 december 2010

En gnällspiks julbetraktelser

Jag måste vila mig en stund eftersom jag blir helt slut av att höra på programmet Meny med Karin Fransson. Troligen är hon en av Sveriges bästa matkreatörer och jag tar gärna del av hennes recept, men hon pratar ju fullständigt hål i huvudet på sina lyssnare. Ett orsak är att hon aldrig andas, vilket man väl får skriva på entusiasmens konto, en annan orsak är att kombinationen av tysk brytning och den aggressiva, staccatodialekten från Kalmar inte är någon bra kombination. Trött blir man i alla fall och det är omöjligt att följa med i vad hon säger. Dessutom undrar jag varför alla TV- och radiokockar hela tiden måste tjata om hur gott allt dom gör är. Man behöver ju inte utbrista i lovord varje gång man vrider ned några korn ur pepparkvarnen - eller "kör ned" heter det väl på kockspråk.

Det är väldigt skönt att vara tillbaka i Frankrike där man betraktar mat och vin som något som främst är till för att äta och njuta av tillsammans med vänner. Jag har under 10 dagar i Sverige blivit innerligt trött på alla dessa oerhört tillkrånglade och pretentiösa recept i tidningar och matlagningsprogram där det verkar var mängden av exklusiva ingredienser och avancerade tekniker som är huvudsaken, inte samvaron i köket och vid bordet. Tänk att allt måste göras till mode och krånglas till så in i baljan bara för att visa hur oerhört inne man är.

Ett annat radioprogram som jag har svårt för är modeprogrammet Stiiil (skall uttalas med överklass-iii genom näsan). Jag begriper faktiskt inte hur man kan sända ett så meningslöst program två dagar i rad på bästa sändningstid i P1 - varje vecka. Med tanke på hur oerhört resursslösande, manipulativt, fördummande och till ingen nytta som modevärlden är borde det gå stick i stäv med vad som är Politiskt korrekt - men icke så. Om det åtminstone vore problematiserande och lite kritisk till modevärldens företeelser, men man är lika lyrisk över utslitna jeans för 3000 kronor som över drogmissbruket som kreativitetsskapande faktor bland branschens giganter. Dessutom är Susanne Ljungs frasering och betoning fullständigt omotiverad och är jobbig även när man bara hör hennes röst utan att uppfatta orden.

Att jag är sur och grinig idag beror på att jag haft diskbråck i två veckor nu och igår kunde jag över huvud taget inte ta två steg utan stöd av min fru. Till råga på allt så har vår trevlige husläkare gått i pension så vi var tvungen att hitta en ny. Ett äventyr som jag skall berätta om senare. 

Lyckligtvis kunde jag komma till vår nye läkares akutmottagning redan i går morse och de andra patienterna i kön lät mig gå före när dom såg vilket tillstånd jag var i. Nog är man en ganska patetisk uppenbarelse när man har har riktigt ont i ryggen - dessutom gör det ont när man skrattar. Den nye läkaren var verkligen trevlig - lite skarp var hon kanske, men mycket professionell och kunnig och med en trevlig torrhumor som jag uppskattar. Hon menade att jag nog skulle avstå från nyårsdansen med min fru.

Nyårsfesten hos oss tenderar att bli mer och mer omfattande. Nu är vi uppe i 12 personer eftersom det tillstöter vänner som vi bara inte kan låta bli att bjuda - inte vill vi avstå deras sällskap heller. Problemet är bara att kombinera, fransk, svensk, amerikansk och irländsk tradition. Svårast är nog att i det fallet tillfredsställa de franska traditionerna eftersom dom är dom enda rätta. Lösningen är knytkalas så får var och en ta med vad dom gillar - det blir spännande.

Trots plågorna har julen varit trevlig. Vi delade Julafton mellan mina barn och min frus dotter. Emiliano fick kinesiska monster som INGEN ANNAN i skolan har och Mateo fick 8 bilar så lyckan var fullständig. Själv fick jag trevliga och intressanta böcker, bl a biografin om Olof Palme och en historisk bok om valloner samt en del annat trevligt som marsipangris och lite nyttiga saker som jag önskat mig plus några fina överraskningar från bl a Eva. För lille Hjalmar (1år) var det första Julen han uppfattade och  hans favoriter bland alla presenter var ett rött sidenband från NK som varit runt mina handskar samt en plastborste som föräldrarna fått för att ta ut aska ur öppna spisen med. Den var väldigt bra att banka i soffbordet med.

Tack alla för en fin Jul och dessutom önskar jag alla läsare
ett
GOTT NYTT ÅR

lördag 18 december 2010

Det blir inget hjulande i Jul

Packa och lyfta resväskor, sitta i flygplansstol, obekant säng, duscha genom att kravla upp i ett badkar, kallt ute. Allt detta resulterar med 100% säkerhet i ryggskott varje gång jag kommer till Sverige. Efter några dagar med svinstarka smärtstillande tabletter och att  hålla sig i ständig  rörelse som en annan haj så kan man hoppas på att det går över. Det är smällar man får ta, men något lyftande av barbarn och leka på golvet blir det inte.

Lyckligtvis fanns Landvetter för Säve stängdes lagom till vi skulle landa i går kväll. Snöhinder! Det var ett antal lågprisflyg som fått använda Landvetter på grund av vädret så det gick bra. Annars är det ganska behagligt i Göteborg. Inte särskilt kallt och vackert vitt snötäcke så det går fint att vandra omkring och kurera sin onda rygg bara man inte halkar för då blir det inte kul.

Hjalmar (barnbarnet) är jätteduktig och tränar på att säga saker, vad vet han inte själv. Han tränar också på att gå, vart vet han inte, men det är inget fel på entusiasmen. Han lär sig också att bli en riktig gourmet - allt från inlagd sill till Janssons frestelse går ned med förtjusning.

Nu är det dags för glögg och pepparkakor. Det är min flera år lagrade hemgjorda glögg som har korkats upp - den har sting och är väldigt bra för ryggen - det känner jag tydligt.

torsdag 16 december 2010

Hur ser Kalle Ankas släktträd ut? - Börja släktforska

Kalle Ankas Släktträd

Att välja julklappar till vuxna är svårt - dessutom dyrt. Man vill ju så väl och vill gärna hitta den där personliga, spännande, politiskt korrekta och lagom dyra presenten till sina vänner och släktingar. En sådan där present som visar på god smak och vilken kutiverad människa jag faktiskt är. Risken är ju då att presenten skjuter fullständigt över målet, som exemepvis när man köper en bok av senaste nobelpristaren till svärfar som bara läser deckare eller en bok om japansk matlagning till någon som helst käkar pasta och grillar i trädgården.

Med denna förföriska inledning vill jag förmå er att köpa min nybörjarkurs i släktforskning som julklapp i år. Den heter Släktforskning för noviser och kostar fram till nyår bara 195 kronor och det kan man väl kosta på till och med svärfar. Dessutom är släktforskning väldigt passande för en deckarentusiast - fråga mig. Nu får man dessutom helt gratis min andra kurs som heter Släktforska gratis, som jag lägger till manuellt när jag ser att ni beställt. Den kostar normalt 100 kronor och nybörjarkursen 245 kronor.

Om man nu är en snålis så finns faktiskt en serie videofilmer som jag gjort som visar grunderna i släktforskning och dom är gratis, men jag hoppas att de snarare skall väcka intresset än anses vara tillräcklig kunskap. Dessutom kan man lära sig massor genom att läsa min blogg som heter Släktforskning för noviser.

Det fina med de här kurserna är att man kan börja använda dom omedelbar eftersom det är Internetkurser. Tänk bara på att ange mail-adressen till den du ger gåvan för det är den som sedan används för inloggningen. Kom ihåg att bara beställa och betala för kursen Släktforskning för noviser - den andra kommer du eller den du ger gåvan att få gratis.

Enda problemet med en sådan här gåva är att om du ger den till en närstående så får du räkna med att personen inte kommer att vara så väldigt social i framtiden. Det är en ganska uppslukande sysselsättning.

söndag 12 december 2010

Ostron och naturister i Leucate

Ostronrestauranger i Leucate

Man kan bara inte motstå att åka ut till kusten när vädret är så fantastiskt. För andra dagen i rad har vi ätit ostron ute hos odlarna i Leucate Plage. Idag tog vi med våra grannar på en överraskningsutflykt. Dom har inte varit här nere på 15 år och tyckte det var helt fantastiskt att komma hit och se hur det förändrats. Så är dom ju oerhört förtjusta i skaldjur också så det blev en riktigt lyckad tur. Vi beställde 3 dussin ostron och ett dussin vardera av musslor och palourdres (en sort snäckor) tillsammans med en flaska vin och bröd. Det gick loss på hela 400 kronor, men det var det värt.

Det där med ostron är lite speciellt här nere. Visserligen måste man nog hålla med om att ostronen på Atlantkusten är överlägsna dom från Medelhavet, men å andra sidan slipper vi giftalger i våra så det jämnar ut sig. De mest kända ostronen kommer från Bouzigue utanför Sete. Det är dom vi ätit under alla år vi hade sommarställe där. När vi kom hit ner upptäckte vi ostronen från Gruissan som är annolunda. Dels odlas dom i havet, inte i de innanhav som ligger runt kusterna här nere. De sköljs också i färskvatten vilket gör att dom är mindre salta än ostronen i Bouzigue. Vi har emellertid kommit fram till att de som odlas och skördas i Leucate är överlägsna i smak. En specialitet är också att man här odlar ostron på det naturliga sättet där dom får klänga sig fast vid ett rep och inte utvecklas i trådburar som är vanligast. Kanske är det för att de ostronen har bättre tillgång till fritt strömmande vatten där dom hänger som dom är så fina, vad vet jag. Dom är emellertid lite dyrare eftersom det är ett mindre effektivt sätt att odla dom på.

En annan sak som jag funderat över är den vanliga föreställningen att man bara äter ostron under månader med bokstaven R i namnet. I Sete bryr sig ingen om detta. Jag har funderat på om det har något med värme och sommar att göra och huruvida dom håller sig färska. Jag har emellertid insett att det finns en annan konkret anledning. Under juni, juli och augusti har nämligen ostronen mjölke i sig, vilket de flesta inte tycker är så trevligt. Det finns emellertid en del här nere som föredrar detta.

Det var hur som helst en väldigt lyckad lunch och stekhett i solen, men det kan man ju stå ut med. Vi tog en lång promenad efteråt efter stranden. I går tog min fru och jag en promenad direkt utanför restaurangerna där det normalt sett inte är tillåtet för oss textilare att gå. Det är nämligen ett enormt område reserverat för nudister, eller naturister som det heter här. Det finns ett antal stora villa- och lägenhetskomplex här nere för de som är intresserade av denna livsstil. Det är främst holländare och tyskar som bor i de här gettona. Där finns all tänkbar service som läkare, butiker, restauranger och annat som frekveneras av naturister. En bekant som varit på en sådan restaurang berättar att gästerna har med sig egna små handdukar som dom lägger på stolen så att man inte skall bli utsatt för någon annans rumpavtryck.

Nu på vintern är det oftast OK att gå här eftersom alla husen står tomma, men när vi gick åt ena hållet på stranden såg vi en man som med kamera och stativ förevigade sig själv i all sin nakna prakt. När vi en halv timma senare kom tillbaka höll han fortfarande på och experiementerade med olika ställningar som skulle gör hans skönhets alla detaljer rättvisa. Barnslig som man är kan man inte riktigt låta bli att förundras över detta intresse av sig själv och sin kropp. Vi kunde inte låta bli att undra lite över vad han skulle använda bilderna till.

Nu är det bara dagar tills vi åker till Sverige för Julfirande. Man får hoppas vi kommer iväg, men Girona lär väl vara snöfritt - värre kan det väl bli på Säve i Göteborg om det vill sig illa. Man får en bra illustration till hur vädret kan skifta på små avstånd när man vistas här nere. När man är i Leucate och solen är så varm att det går att posera naken på stranden kan man bara några mil bort se hur de snöklädda topparna i Pyrenéerna reser sig med sina 2000 meter.

fredag 10 december 2010

Förberedelse inför jul - så lite svensk husmanskost i fransk tappning

Japansk kockkniv
Rester av kalvsteken vi bjöd på häromdagen. Det blev pytt-i-panna av den krämiga sorten som man får när man tar resterna av såsen och rör i. Vi har hittat en inlagd gurka som nästan smakar svenskt - fransmännen älskar sura gurkor, vi vill ha sötsura så man får leta efter aigre-doux. Inlagda rödbetor finns inte heller, men man kan lätt lägga in själv eftersom det säljs färdigkokta rödbetor på marknaden. En rå äggula, en god snaps och ett öl från norra Frankrike gör måltiden perfekt.

I dag har jag gjort en riktig amerikansk chili efter min Ann Arbor Cook Book som jag köpte när jag jobbade där. Den är jättegod och innehåller massor av ingredienser. Jag har lärt mig från amerikanska chilliälskare att en skvätt citronsaft och, hör och häpna, en knippa dill gör en stor skillnad på smaken. Det är enkelt att göra chilli eftersom man kan köpa korvsmet i lösvikt här och det är viktigt i en riktig chilli. Dessutom har dom köttfärs som är gudomlig. Varje charkuterist har en kyld kvarn som tillverkar steak haché, dvs. franska hamburgare. Maskinen tillverkar små puckar i hamburgerstorlek av rent nötkött - man kan få det i lösvikt också. Det går till så att man pekar på den köttbit man vill ha, varefter charkuteristen lägger den i kvarnen och ut kommer min köttfärs. Snacka om färsk köttfärs och fullständig kontroll över vad man får nedmalt. Det är våra vänner och grannar som vi skall bjuda på chilli. Vi får väl se om dom accepterar att dricka mexikansk öl med lime till eller om dom vill ha vin.

De sista dagarna har det blivit mycket verkstadsarbete. Min fru har tillverkar mängder av silversmycken till julklapp och jag har gjort en kockkniv från ett japanskt blad som jag satt ett skaft på. Skaftet är gjort av rötad björk, vegetabilisk elfenben och sjödränkt ek från Kalmarsund samt silver.

Om det är någon som inte valt julklapp åt dom där riktigt besvärliga släktingarna som har allt så kan jag förslå mina nybörjarkurser Släktforskning för noviser. Helt rätt och väldigt inne just nu. Du kan köpa min nybörjarkurs för bara 195 kronor fram till nyår och då bjuder jag på kursen Släktforska gratis utan kostnad. Läs om hur du beställer här.

onsdag 8 december 2010

Sommarväder i december

Gruissan Plage i december

Vi väntar på gäster så vi "står i grytorna". Min fru lagar kalvstek med gräddsås. Det blir pressgurka och lingon till. Jag har gjort en toscaäppelkaka och förrätten blir sikrom, hackad lök, avocado och rökt lax. Svenskt så det förslår! Hoppas det sakll smaka våra engelska vänner.

Ostron på stranden i december
Ni tror säkert jag ljuger, men vi har faktiskt ätit ostron ute hos en producent på stranden idag. Det var 20 grader varmt och strålande sol - vi åkte öppet och tog en jättlång promenad på stranden efteråt. Nog är det underligt att vi kan ha strålande vårväder medan resten av Frankrike har Finbulvinter. Nu är vädret idag inte särskilt onormalt för våra trakter i december - det ovanliga är de dagar senaste tiden då det varit ned mot 10 grader.

Jag talade med en gammal kollega från Sverige. Han följer franska nyhetsprogram en del eftersom han är född i Nordafrika. Han berättar att det görs en hel del program av franska journalister där man jämför Sverige och Frankrike. I alla undersökningar framställs Sverige som paradiset på jorden. Det är troligen ett led i en omvänd "guilt by ascociation"-kampanj som de franska socialisterna ägnar sig åt för att återupprätta sitt anseende efter all turbulens dom haft i partiet. Sverige är ju ändå världens mest socialdemokratiska land oavsett regering menar man så det måste vara något att eftersträva. I dessa program framställs det som att Sverige är överlägset Frankrike på alla områden inklusive, sjukvård, skola och social omsorg. Att vi som bott i båda länderna inte har riktigt en så ensidig upplevelse är en annan sak. Man undrar om de svenska socialdemokraterna skulle kunna göra några liknande undersökningar för att få upp siffrorna. Kanske dom skulle kunna använda samma program och skylla allt på Sarkozy och därmed använda "guilt by ascociation" mot Reinfelt. Det är det som är så bra med tendensiös journalistik - "it works both ways" som det heter på nysvenska.

En kul diskussion som har blivit livlig i Sverige är huruvida man skulle kunna minska antalet ledamöter i Riksdagen. Min något extrema uppfattning är att det borde räcka med en för varje parti eftersom dom ändå alltid röstar utifrån partipiskan. Om en representant per parti sitter i Riksdagen och ser till att partierna lägger rätt antal röster utifrån valresultatet så borde det ju räcka. Vad dom skall rösta på avgörs ju i respektive partistyrelse. Om man ville vara riktigt demokratisk kunde kanske partistyrelsen använda sig av den där typen av webbaserat tyckande - ni vet den där typen: Bör kungen abdikera till förmån för Viktoria - Ja, Nej Vet ej - som dagstidningarna har för att känna av stämningrna i de breda folklagren.

Eller hur?

Bloggvännen Anders  berättar om sin medkännande telefon - eller snarare om usla översättningar av tekniker. Inom flyget har man en förmåga att misshandla språken alldeles särskilt har jag upptäckt. KLM:s piloter berättar nästan utan undantag för passagerarna att "in a few minutes we will start to decent to Hong Kong". Nu är det inte bara Hong Kong som utlovas att vara hygglig, eller vad man nu tror man säger, utan samtliga KLM:s destinationer.

Svenska flygbolag har en egen specialitet när man uppmanar sina passagerare att "förbli sittande till planet kommit till ett fullständigt stopp". Man undrar vad det är för fel på det gammaldags "sitt kvar till planet stannat", men är man avancerad så är man.

Lika avancerat är emellertid inte den allt vanligare journalistsvenskan i radio och TV som lär oss att det numera heter "instutition", "att man skall lyssna med någon", eller "vara bekväm med något" - för att inte tala om det fullständigt orelaterade "eller hur".

Gnällgubbe, säger ni nu, men det skulle ni också vara om klockan var 5 på morgonen och katterna just väckt er för att dom anser att det är matdags - eller hur?

måndag 6 december 2010

Trafiken i Sydfrankrike är som att åka radiobil på Liseberg

Vi måste lämna bilen till verkstad idag. Förra veckan blev den inspekterad av en expert. Vi har nämligen återigen fått en rejäl buckla och skrapmärken på dörren från någon idiot som inte kan hålla i sina dörrar när dom kliver ur. Det är sjätte gången nu sedan vi flyttade till Frankrike för tre år sedan. Under alla år vi bodde Sverige hände det aldrig och dessutom så, åtminstone på den tiden, hade nog den skyldige satt en lapp på rutan. Det skulle aldrig falla en fransman in att göra något så idiotiskt.

Skadereglering här går till så att man anmäler till sitt försäkringsbolag som hänvisar till en oberoende expert som besöker verkstäderna en gång per vecka och inspekterar skadorna och bestämmer vad verkstaden får och skall göra för att åtgärda felet. Experten skall också avgöra om det verkar rimligt att skadan gått till så som man har uppgett.

Vi fick ett artigt brev från försäkringsbolaget där man uppmanade oss att på alla sätt försöka undvika den här typen av skador i framtiden eftersom dom är väldigt kostsamma för försäkringsbolagen. Det hör nämligen till saken att få fransmän skulle ta en försäkring som täcker sådana skador eller ens bry sig om att åtgärda dom. Även relativt nya bilar här ser ut som någon har hackat på sidorna med ett verktyg, men det anses normalt. Eftersom nästan alla genar alla gathörn och kurvor så är också bilarna avskavda i samtliga hörn förutom att stötfångarna fram och bak är skadade.

Min övertygelse är att fransmän är de sämsta bilförare som existerar - åtminstone fransmän här nere i södern. På motorvägarna funkar det faktiskt bra och det lär vara annorlunda i andra delar av landet, men här nere är alla överens om att det råder fullständig anarki på småvägarna. Det är inte nog med att man inte behärskar sitt fordon särskilt bra - man har ingen som helst fantasi heller. Man kan bara inte föreställa sig vad som kan hända i trafiken, vilket gör att man alltid kör oerhört fort på de små vägarna som om man var ensam och utnyttjar båda sidor av vägen även på dom mest skymda platser. Dom har heller ingen spatial förmåga som gör att dom räknar med att andra fordon också rör på sig i trafiken. Man betraktar alla andra fordon som om dom var stillastående, vilket gör att de snävt tilltagna marginalerna inte alltid räcker till vid möten. Vänstersidans backspeglar är sällan hela på bilarna här nere.

Högerregeln är absolut här, vilket gör att man inte ens kastar en blick åt vänster i ett gathörn. Man kan således inte köra ända fram till stoppmarkeringen eller till gathörnet när man skall lämna företräde för någon som kommer från höger. Då blir man nämligen av med vänster framskärm. Det beror inte på att folk kör på andra med berått mod utan för att man tar närmaste vägen vid vänstersväng, dvs. genar över din fil samtidigt som man tittar åt andra hållet, talar i mobiltelefon, röker och försöker hålla reda på de småbarn som sitter lösa i bilen både fram och bak. Skulle det bli närkontakt eller nästan närkontakt så himlar man med ögonen, gör talade tecken och annat som visar att man inte på något sätt förstår att man bör använda sin egen väghalva vid möte. Det som är så underligt är att dessa människor är så timida, vänliga och artiga om man möter dom utan bil, men så är det väl i alla länder. Dom skulle aldrig ens komma på tanken att trängas eller orsaka obehag utan att ursäkta sig på alla de sätt.

En annan "kul grej", som framför allt inträffar i städerna, är att någon repar hela bilsidorna med vassa föremål. Ju finare bil man har ju större är risken. Mycket stor del av planeringen när man skall parkera går således åt till att hitta en plats där riskerna för skador är så liten som möjligt. Kanske det är en av orsakerna till att fransmän med förkärlek parkerar där man inte bör parkera, som på refuger, i planteringar och andra ställen där man inte har någon bil bredvid. Våra goda vänner berättade att dom alltid parkerar på linjen mellan två platser och tar på så sätt upp båda, men får god marginal till bilarna omkring. Lyckligtvis beivras inte sådan parkering i Frankrike i motsatt till i Sverige där man ju får böter om man ställer sig på det viset.

En god sak är emellertid att försäkringen faktiskt täcker såväl vandalism som skador där man inte vet vem motparten är. I Sverige skulle man kunna få vissa problem med den typen av skador.

torsdag 2 december 2010

Så tokigt det kan bli - funderingar kring ansvar

Från Aftonbladet.se

Det snöar i Sverige och det är svinkallt för andra året i rad. Kommunerna klagar på att deras pengar för snöröjning redan är slut. Man får intrycket att pengar i den kommunala budgeten är en naturtillgång som bara finns i en viss mängd. Felet är ju inte att det är vinter utan att man avsatt för lite pengar för att möta vintern och det är ju ett politiskt beslut. Men det kanske är så att samhället är så genomsyrat av globala uppvärmningtankar så man inte tror på vintern längre. Man kan ju undra vad som skulle hända om privatpersoner behandlade sin ekonomi på samma sätt.


Jag hörde en upprörd Elisabeth Ohlson Wallin i morse för att hon upplevde att Världskulturmuseet i Göteborgs ledning ansett att hon själv måste avgöra om hon ville ställa ut sin fotoutsällning om Jerusalem och även ta ansvar för konsekvenser om människor blir kränkta och upprörda över det hon visar. Att konstnärer skulle fundera över konsekvenserna av sitt arbete var för henne oerhört upprörande. Det skulle ju kunna innebära att konstnärerna inte kunde göra vad som helst om de vore tvugna ta ansvar för sin yrkesutövning.

Man undrar lite vilken värld konstnärer tror vi andra människor lever i. Tror de att vi vanliga människor, politiker och företag kan göra vad som helst i vår yrkesutövning helt oberoende av vilka konsekvenser det får för andra och framför allt måste man undra om det vore önskvärt. Det är en ganska underlig självuppfattning man har som konstnär när man inte bara anser att man, vid behov, skall försörjas av samhället för att slippa "prostituera" sig genom att producera verk som människor efterfrågar. Man anser nu också att man skall befrias från allt ansvar för sin verksamhet.

Så har vi den hetsiga diskussionen om WikiLeaks verksamhet som i debatten å ena sidan framställs som till 110%!? gynnsam för demokratin å andra sidan som ett oerhört hot mot diplomatin och demokratin. Är det alltför vågat att anse att företeelsen har sina goda sidor, åtminstone som en engångsföreteelse, för att få världens ledare att skärpa sig, men givetvis skulle få mycket stora negativa konsekvenser om det blev regel att all förtrolig information blev offentlig.

Nog är det väl rimligt att en ambasadör rapporterar vissa observationer till sin utrikesminister utan att det måste komma tidningen. Det vore kanske inte så lyckat om personliga omdömen om ledare som Saddam Hussein, Idi Amin eller några andra av världens psykopater blev publicerade, men det vore kanske ännu värre om ambasaden inte vågade rapportera hem om sådana saker av rädsla för att det skulle publiceras. De som menar att det är dubbelmoral att inte basunera ut sanna omdömen om exempelvis Nordkoreas ledare kan ju fundera över hur ärlig man kan vara i omdömet om en person som sitter med pekfingret på avfyringsknappen.

En intressant konsekvens av läckorna är att de försäkringar som regeringen gett svenska folket att ingen av den insamlade informationen från mailtrafik och annat skall komma i obehöriga händer har blivit närmast löjlig. När inte ens USA's utrikesdepartement och Pentagon kan hålla tätt så är det väl inte troligt att de svenska spionorganisationerna skall klara av det.

Slutligen tänker jag på vad en kvinna i Värmland i min barndom sa när grannfrun kom och klagade på att sonen hade sagt att hon var ful: "Du skall inte bry dig så mycket om vad Henry säger, för han säger som det är han".

Jag hade först tänkt illustrera med en länkad bild från utställningen Jerusalem, vilket inte möter några juridiska hinder eftersom den redan finns på nätet, men med kännedom om konstnärers känslighet kring upphovsrätt så avstår jag. En bild av konstnären själv är nog säker för hon är väl inte upphovsrättsskyddad.

Gadgeten innehöll ett fel