google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: juni 2011 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

måndag 27 juni 2011

Rättfärdighet gör människan lycklig?

Några lyckliga och harmoniska fundamentalister?

Ayman al-Zawahiri - Al Quaida

Lars Wilks - eget samfund

Geert Wilders - holländsk poitiker

Pastor Camping - domedagsprofet

Ayatolla Khomeini - Irans befriare

Pastor Jones - koranbrännare

söndag 26 juni 2011

Improviserad sallad på surimi

Lunchdags och inget förberett. Det är 35 grader varmt ute och lusten att laga mat är noll. Vad har vi i kylen? Där finns en påse surimi med krabbsmak, tomater, sallad, lite överblivna rädisor, två limefrukter som har fått lämna ifrån sig skalen som rivits, ägg, ett glas med dillkvistar och lite annat. Det får bli en improviserad sallad!

Först filéar jag limefrukterna. Helst skulle jag vilja ha grapefrukt, men det har jag inga - de har mer beska. Filéa citrusfrukter är lätt och skoj. Skär av båda ändarna med en vass kniv. Lägg sedan frukterna på skärbrädan med en av de skurna ändarna ned och skär bort skalen så djupt att fruktköttet blir synligt. Lägg sedan den "nakna" frukten i handflatan och skär ut köttet mellan lamellerna så det bara blir klyftor av fruktkött kvar. Gör det över skålen som ni skall använda så hamnar droppar av saften där.

Till oss två kokar jag sedan två ägg - hårda. Jag tar en tomat som man sänker ned i äggvattnet så att man kan dra av skalet. Hacka tomaten och lägg ned i skålen med citrusfiléer. Hacka en knippa dill och tillsätt. Tillsätt rikligt av suramin som var strimlad, slanta några rädisor, salta och peppra, krydda med en tesked stark sås typ piri-piri och slutligen lägg i de hackade hårdkokta äggen. Vänd blandningen försiktigt så smakerna blandas, men delarna inte mosas.

Jag serverad detta på stora tallrikar täckta med krispiga salladsblad som botten med gott bröd och ett fruktigt rosévin från Languedoc. Precis innan serveringen ringlar jag ordentligt med ofiltrerad olivolja över hela anrättningen. Ätes lämpligen ute i solsken.

Den här salladen kan varieras beroende på vad ni har i kylen. Tänk bara på att det måste finnas lite sälta, lite syra, lite beska och lite sötma. Jag hade tänkt röra ned lite majonäs, men när jag smakade insåg jag att det skulle ta bort spänningen mellan ingredienserna. Om ni emellertid saknar någon smak hos ingredienserna kan majonäs tillföra en bra dimension av syra och sälta.

Ni bör observera att jag inte en enda gång använde uttrycken "köra" eller "dra i", men så är jag ju inte kock heller. Det går faktiskt att äta ändå.

lördag 25 juni 2011

Dagen efter




Igår hade vi den traditionella midsommarfesten. 14 personer av flera nationaliteter på vår terrass. Fransmän, amerikaner, skottar, engelsmän och så vi då. Det är intressant att se hur främmande vår mat är för utlänningar. Dom äter knäckebröd utan smör, lägger sillen på mackan, kämpar med osthyveln eftersom dom inte vågar ta i osten (engelsmän) och beter sig allmänt bakvänt. För amerikaner i Frankrike är osten ett problem - dels är den ju inte pastöriserad, vilket är farligt i USA, dels äter dom ost till drinken före maten och tycker det är konstigt att ha den efter maten.

Vi bjöd bara på en sill och tre laxar - koriandergravad, hemrökt och grillad med respektive såser samt nypotatis. Dom sa att det var gott och allt gick åt så det var nog lyckat. Hur som helst hade alla trevligt och pratade varandras språk fullständigt obehärskat.

Nu kopplar vi av på stranden efter gårdagen. Över 30 grader och sanden är så varm så man bränner sig till och med på de korn som kommer in i skorna. Det är massor av folk här men ändå är stranden bara fylld till 10 %. Den år enorm!

Jag vet inte vad det beror på, men det surrar olika öststatsspåk runt omkring oss. Dom verkar ha funnit den här delen av Frankrike. Man kan undra vad det betyder för framtiden.


- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Narbonne,Frankrike

torsdag 23 juni 2011

Sanningen kommer ändå alltid fram

I midsommartid
Så här i midsommartider har jag äntligen bestämt mig för att "komma ut" med min skamligaste hemlighet. Min familj och mina mest intima vänner har känt till det länge och mina föräldrar insåg, till sin sorg, tidigt hur det var fatt med mig. Om ni kunde ana vilka knep jag har tagit till under åren för att dölja min egenhet och hur jag hoppats att det svenska samhället skulle bli mer överseende till personer som jag. Nu har det ju inte blivit så utan det har bara blivit värre med åren. Min egenhet har orsakat ett allt större utanförskap i det svenska samhället och det är därför så skönt att numera bo i ett land där man är mer tolerant och mångsidig i sin syn på sådana här saker.

JAG TYCKER NÄMLIGEN INTE OM SILL - jag kan faktiskt inte äta sill!! Nu är det sagt och det känns skönt att ni vet om ni någon gång skulle vilja bjuda mig på middag eftersom det undanröjer mycket pinsamhet för alla parter. Det är inte bara smaken jag ogillar, jag blir faktiskt sjuk av att äta viss mängd sill. Tråkigt nog har det visat sig att samma sak händer om jag äter mycket av en av mina favoriter - sniglar. Nu är det inte bara majessill - kronan i det svenska sommarköket - som jag inte klarar utan alla släktingar, som ansjovis, sardeller och sardiner. Ett par bitar inlagd strömming med senapssås som kamoflerar smaken och rikligt med nypotatis kan jag klara, vilket har räddat mig många gånger från  skammen att inte vara normal.

Ni kan tänka er hur min uppväxt har varit. En riktig karl äter sill och dricker nubbe och därmed basta. Jag måste väl erkänna att ibland under Chalmerstiden fick jag kompensera med snapsar och sjungande för att de andra grabbarna inte skulle märka något, men hur tusan klarar man den obligatoriska Jansson på nattkröken. Nu säger ni säkert att det där är väl inget problem. Säger ni ja. Min vän och tidigare doktorand som är uppfostrad som muslim har gett upp sin tabu mot fläsk. Det gjorde han när han insåg att nästan allt inklusive godis innehöll saker utvunna ur gris i Sverige. Det är samma sak med sill och dess släktingar. Det är inte nog med att det skall tillsättas i allehanda trevliga maträtter som patéer, köttbullar, såser och annat utan dessutom uppfinns ständigt nya djävulska anrättningar. Tänk er när man är på 50-årskalas i Nora och den obligatoriska smörgåstårtan kommer fram. Man tar en rejäl bit och stoppar in i munnen varefter den kommer upp på studs. Det var matjestårta - en av Bergslagens delikatesser numera. Idag hörde jag det senast på Meny i P1 - ansjovisglass!! Jo det är sant. Hacka ansjovis, blanda med grädde, gelatin och hackad gräslök och frys. DELIKAT!? Låter gott sa min fru?!  Räcker det inte med sillbullar med korintsås, undrar jag.

"Har du någonsin smakat", är den obligatoriska frågan från svenskar. Om jag har smakat?! Man vill ju passa in och vara en viril svensk man bland andra män. Däremot behöver inte varken svenska män eller svenska kvinnor smaka på ostron när dom kommer på besök. "Sånt kan man ju inte äta", konstaterar dom bara.

För något år sedan hände det lyckliga att jag mötte en frände på en middag. Det var en indisk-brittisk kvinna. Som så många indier var hon vegetarian, men älskade fisk, liksom jag. Hon berättade att hon kunde känna minsta spår av sillfiskar av alla slag hur maskerat det än var och hon kunde inte heller svälja ned det. Om hon åt det i viss mängd i någon ätbar form blev hon sjuk.

Kanske finns det fler där ute som har samma handikapp - hav förtröstan - det finns åtminstone två till på jorden.

onsdag 22 juni 2011

Det finns alltid ytterligare en vingård som gör fantastiska viner

På väg hem från stranden härom dagen bestämde vi oss för att åka in till vingården Château Gaussan Kozine för att köpa vin inför vår midsommarfest. Fast vingården bara ligger ett par kilometer från oss har vi aldrig varit där. Vi har emellertid ofta druckit deras viner. Vår favoritrestaurang vid Narbonne Plage har deras viner både på flaska och karaff. Det är otaliga karaffer av deras rosévin som vi druckit genom åren. Första gången vi kom i kontakt med deras vita vin var hos den fantastiske kocken Franck Putelat i Carcassonne som ståtar med en stjärna i Guide Michelin. Att den närmast mytomspunne stjärnkocken Gilles Goujon på sin trestjärniga restaurang i Fontjouncouse serverar deras vin och att han valde ett rött vin från Gaussan Kozine när han fick äran att komponera menyn på Charles Trenesfestivalen förra året gör ju att man är nyfiken.

Förväntningarna var ganska stora när vi svängde in på vägen mot vingården. Vi väntade oss något imponerande, kanske inte i stil med Château l'Hospitalet, men ändå något mer än det vi fann. Det var svårt att avgöra om vi kommit rätt när vi kom fram till en gård. Vi stannade och frågade en medelålders man i baseballmössa som blygt bekräftade att vi kommit rätt och att det gick för sig att köpa vin. Det verkade inte som om det kom någon varje dag och handlade på gården. Han insåg ganska snabbt att vi inte var fransmän så han skiftade temporärt till perfekt engelska, men övergick till franska igen när han förstod att vi förstod.

Efter lite hämtande av nycklar och lite prat hamnade vi i det allra heligaste, nämligen där vinet lagrades och blandades. Ett litet bord och en pytteliten vinkyl skvallrade om att det också var här man smakade av. "Ville vi smaka" undrade han försiktigt, men med en lite spjuveraktig glimt i ögat. "Jodå, det hade vi ju tänkt." Han hade ett vitt vin, ett rosévin samt fyra röda. Inte så imponerande som vi förväntat oss. Rosévinet fanns bara på flaska. Rosévinet både på flaska och BiB och de röda på flaska. BiBen var bara innanpåsen med tryck. Inget fjäsk här inte.

Det vita vinet är ingenting mindre än en delikatess. Det är en ren Sauvignan Blanc som är något av det fruktigaste jag smakat - helt oemotståndligt enligt min gom. Rosévinet har vi druckit så många gånger så det behövde vi inte slösa tid på. De röda vinerna baseras på den traditionella druvan Carignan, med inblandning av Syrah och Grenache. Det "enklare" rödvinet  hade en mjukhet som både jag och min fru uppskattade mycket. Min favorit var Cuvée Anna som hade lagrats på gamla ekfat för att få precis lagom mycket vaniljsötma. Det var ett 2005 vi provade och det var väldigt mjukt, fullt av aningen syltiga, röda bär och en underbar doft. Hans dyraste vin var gjort på 100% Carignan som är typiskt för regionen. Vi provade en årgång 2005 som var långt ifrån färdigt. Framträdande mjuka tanniner och massor av röda frukter, som inte riktigt hade förenat sig ännu. Jag tror det behöver åtskilliga år till och då kan det bli något alldeles extra. Vinet som Gilles Goujan hade valt - Cuvée Les Glycines - hade han inte tappat på flaska ännu så det får bli vid nästa besök.

Nästa besök blir snart eftersom han helt i stil med sin opretentiösa inställning inte tog kort och vi hade inte kontanter för att köpa det vi ville ha. Vi frågade honom om det ovalinga namnet på vingården. Han berättade att han var ryss, därav namnet Kozine - Gaussan är det större området kring klostret med samma namn. Eftersom hans franska var helt utan brytning kunde man inte gissa hans ursprung. Våra amerikanska vänner kunde dessutom intyga att hans engelska gjort att dom trodde han kom från Californien.

Vinerna är Corbièresviner, men fast gården ligger bara 300 meter från Villemajou, där de bästa Boutenacvinerna skördas är hans viner mycket annorlunda jämfört med Corbières Boutenacviner, även de gjorda på huvudsakligen Carignan liksom hans prestigevin. Medan ett Boutenacvin är oerhört kraftigt, med karaktär av mörka frukter som får en syltig karaktär vid lagring är dessa viner, 300 meter bort med en annan jordmån (ockrafärgad sandsten), dominerade av röda bär som gör att vinerna är aningen lättare till sin typ. Ändå tror jag att de skulle platsa på Systembolagets hylla där det står "Kraftiga röda".

Man blir verkligen imponerad av dessa små odlares yrkesskicklighet. Tråkigt nog får sällan de svenska vinälskarna prova viner av den här typen eftersom produktionsvolymerna är alltför små för att Systembolaget skall vara intresserade. Nu bryr sig odlarna här nere inte om det för dom säljer slut på dessa pärlor till regionens restauranger. I många fall får man "hänga på" för att få en låda att lagra i källaren. Ganska många lådor hittar också vägen till England, Holland och USA, medan Canada med sitt monopol, liksom Sverige, är mer intresserade av vad jag kallar "mjölkcentralsviner" eller mer korrekt sådana från stora Cave Cooperative där druvorna från alla odlare i området blandas samman till något som med nöd kan sägas ha den karaktär som avses från regionen.

tisdag 21 juni 2011

Generationen som inte borde finnas längre

Sommarens höjdpunkt är när barnbarnen kommer på besök, men det känns ansvarsfullt. Det är så mycket man måste tänka på nu för tiden. Vad kan dom äta som är hälsosamt för dom? Hur skall man skydda dom mot alla farligheter som finns? Vi har skaffat grindar för trapporna, försöker skaffa rätt sorts barnstolar både för bil och måltider, städa bort alla farligheter och förbereda så gott det går. Hur gör man med solen - hur skyddar man barnen för den. Har dom mössor med sig, solglasögon av rätt typ, solskyddskräm med hög skyddsfaktor. Hur förfar man på stranden? Vågar man låta dom bada? Är vattnet rent? Har någon kissat i sanden? Frågorna är oändliga och farorna ännu fler.

Det slår oss helt plötsligt hur det var när vi var små på 40-talet och faktiskt även när våra barn var små på 70-talet. Ändå var det nog på 70-talet det började lite smått bland sk. "medvetna" föräldrar. När vi växte upp fanns inga barnstolar - faktiskt inte ens säkerhetsbälten, vi åt allt och ofta sådant vi inte borde äta, vi lämnades vind för våg att leka, cyklade på vägar och gator, hade aldrig hjälm, sprang närmast nakna i solen, använde inte solskydd, badade med kompisarna i sjön och älven, fiskade, simmade, rodde, sprang ute i skogen så vi knappt hittade hem, provade om skogens bär gick att äta, klättrade i träd och uppför bergsluttningar, åt vår mat på giftigt glaserade tallrikar och drack och åt saker som ingen skulle ge sina barn idag (fett, socker, salt), hade kniv att tälja med, lekte krig (utan kniv), gjorde kemiska experiment och var oftast helt utanför vuxnas kontroll. Dessutom hittade vi på saker som faktiskt rent objektivt sett var farliga även med den tidens mått mätt. Ändå överlevde vi i alltför stort antal så den unga generationen kan kalla oss för proppen och önska att vi vore färre.

Underligt nog minns jag inte att vi var särskilt sjuka eller olycksdrabbade, sällan överviktiga, uttråkade eller deprimerade, men det måste vi ju ha varit.

Man kan fundera över hur kul det är med fullständig kontroll och fullständig trygghet när man växer upp.

måndag 20 juni 2011

En halv ko



Det börjar växa upp strandrestauranger längs våra favoritkuster. Narbonne Plage har en riktigt exklusiv med flott restaurang, bar och solstolar att hyra. Nu har det också återkommit en restaurang i Gruissan, som vi just nu provar. Vi började med lunch och jag beställde en entrecote - lättstekt - och fick in en halv ko - 350 g. Den var utsökt, men alldeles för stor.

När vi ätit hyrde vi solstolar som jag just nu sitter i - under parasoll som jag brukar, medan min fru steker sig så så mycket som går. Hon har till och med badat, vilket jag undviker.





Jag läste idag ett resereportage i Expressen från våra trakter. Inte är det mycket som stämmer eller är uppfattat rätt inte. Nu är det ju inte någon människa nu för tiden som bryr sig om vad journalister skriver, men man får ju vara tacksam att inte andra högskoleutbildade yrkesgrupper tar lika lätt på sin uppgift som ofta journalister gör. Samtidigt måste det vara deprimerande att ha ett jobb där ens uppgift är att fylla utrymmet mellan annonserna.




- Posted using BlogPress from my iPad

lördag 18 juni 2011

Vi fick besök av polisen

Gendarmeriet - dvs. kriminalpolisen - knackade på vår dörr i morse. Det hade varit inbrottsförsök hos vår lilla butik i natt. Någon hade försökt ta sig in med hjälp av en skruvmejsel, men inte lyckats. Det kan ju inte ha varit några proffs eftersom det bara finns lite mat och dryck att stjäla i butiken. Polisen ansåg det emellertid vara viktigt nog för att genomföra operation dörrknackning i hela centrala byn för att höra om vi observerat något under natten.

Härom dagen fick vår vän konstnären i Villemajou besök av tjuvar som stal hans dator och kamera. De tog sig in genom ett fönster. Han var mest bedrövad över att bilder på alla hans konstverk blev stulna och givetvis hade han ingen backup. Även detta utreds av polisen. Stölden av våra tre säckar kattsand för en tid sedan kändes lite futtigt i jämförelse, men det tog vi med fattning och tyckte det mest var lite patetiskt.

Det verkar som det går omkring "samlare" i byarna under nattens timmar och tar hand om allt som "glömts" ute eller lämnats obevakat. Troligen dyker sakerna upp på någon loppmarknad i byarna omkring så småningom. Undrar hur man skall reagera om man hittar något man känner igen.

fredag 17 juni 2011

Flera chanser till jordens undergång inom de närmaste åren

Bugarach, Aude
Nu skall jorden gå under igen. Senast det hände var 21 maj i år. Den amerikanske predikanten Harold Camping hade räknat ut det. Nu visade det sig att han hade räknat fel och undergången var uppskjuten till 21 oktober. Den 13 juni drabbades emellertid den 89-årige pastor Camping av en stroke och fick föras till sjukhus. Vi får verkligen hoppas att hans skapare inte kallar hem honom för tidigt utan han få uppleva världens undergång.

Om vi nu skulle klara oss ännu en tid så finns det hopp. Den 21 december 2012 slutar Mayaindiandernas kalender och det betyder, enligt tokstollar över hela världen, att vår sista stund är kommen. Underligt nog är inte alla dessa underliga sekter lyckliga över att få uppleva yttersta dagen och få belöning för sitt rättfärdiga leverne. Dom har därför hittar byn Bugarach som ligger några mil söder om vår lilla by i Aude. Den lär bli skonad från resten av jordens undergång på grund av sina mystiska egenskaper. Byn ligger på ett upp-och-nedvänt berg och personer lär ha upplevt fantastiska kraftfält i dess närhet. Till råga på allt finns grottor av gammalt datum.

Nu vallfärdar sekter från hela världen hit för att bygga bosättningar eller köpa hus i god tid. Fastighetspriserna har skjutit i höjden enormt i området för dessa andliga rörelser har ju gott om pengar. Pastor Campings organisation har exempelvis skramlat ihop 600 miljoner dollar från troende i USA. Myndigheterna i området är oroade eftersom man inte kan veta hur dessa människor reagerar i sin besvikelse om inte resten av oss förintas nästa höst. Man nämner Vaco i USA som varnande exempel.

Vi har ju en del liknande platser nära oss som drar vissa kategorier. All känner väl till Rennes le Château som översvämmas av knepiga typer efter DaVinci koden. Den tidigare ganska pittoreska byn är nu helt förvandlad och butikerna som säljer okulta prylar är helt dominerande. Man ha fått stänga av kyrkogården för att hindra dessa fanatiker tillträde och hindra vad dom nu kunde tänka ta sig för där.

Det kanske kräver en viss förklaring av företeelsen upp-och-nedvänt berg. Vår by Boutenac är känt för sina utsökta viner som kan tacka samma geologiska fenomen för sin speciella kvalitet. Hela högplatån som begränsas av Pyreneerna i söder var en gång havsbotten. När detta område höjde sig skedde förskjutningar som gjorde att de lager av berg som sedimenerats under tusentals år sprack upp och vissa skivor vände sig 90 grader. Det är som en tårta där tårtbiten välter och fyllningen exponeras uppåt istället för från sidan. Vissa stråk av denna fyllning visade sig vara speciellt lämpad för vinodling - bland annat i Boutenac där vi bor. I Bugarach har tydligen en tårtbit hamnat upp-och-ned. I övrigt är det samma typ av kalkstensgrund, med grottor och allt i hela området.

Jag kan inte låta bli att fundera över vad det är för liv man lever när ens största önskan är att domedagen skall komma så alla andra får straffet för att dom tror annorlunda än man gör själv.

torsdag 16 juni 2011

Som ett brev på posten, som man sa för alltför länge sedan

Vårt första bokpaket har kommit från Bokus! Länge har vi letat efter en svensk bokhandel som är intresserade av att leverera böcker till den halva miljon svenskar som bor utomlands, varav 250 000 inom EU. I dom flesta fall tar svensk näthandel inte emot order från andra än svenska medborgare med ett personnummer registrerat på en svensk adress. Bokus gör emellertid det  - åtminstone är dom beredda att leverera inom EU.

Det har varit mycket diskussion de senaste dagarna på radion och på Facebook om den svenska postens service. I morse hörde jag på nyheterna att brevbärarna på många orter har börjat följa de direktiv som Posten utfärdat om hur man skall förfara vid utdelning. Operationen heter "Jobba rätt" och försenar brevhanteringen avsevärt och orsakar övertid för brevbärarna. Det innebär att brevbärarna inte springer i trappor utan går, att man inte cyklar på trottoarer utan leder cykeln och att man i allt följer de instruktioner man har. samtidigt har tydligen Posten utgående från det gamla felaktiga beteendet ökat brevbärarnas utdelningsdistrikt, vilket ju inte funkar så bra.

Jag roade mig därför med att följa mitt bokpaket från Bokus till min dörr. Den 10 juni lämnade paketet Bokus, samma dag sorterades det i Örebro för att 3 dagar senare återigen sorteras i Malmö. Vilken väg det tog från Örebro till Malmö undrar man. Paketet exporteras från Malmö och den 15e når det "utlandet" och den 16e bankar man på min dörr och utanför står en bil med mitt paket. Vi vet av erfarenhet att det går ganska snabbt åt det hållet, även om det tydligen är långt mellan Örebro och Malmö. Däremot vet vi, också av erfarenhet, att det tar minst dubbelt så lång tid åt andra hållet.

tisdag 14 juni 2011

Utanförskapets trauma - eller dessa förbaskat trevliga fransmän?

Det vi uppskattar så mycket med livet här i Sydfrankrike är människorna. Dom är artiga, vänliga, prestigelösa och verkar inte det minsta stressade. Här kan tanterna stå i apoteket, brödaffären eller banken och prata med expediten om ditt och datt som inte har ett smack med det egentliga ärendet att göra hur länge som helst utan att den allt längre kön bakom visar det minsta irritation.

Det händer aldrig att någon försöker placera in en på den sociala stegen genom att fråga vad man har för yrke och utbildning och ingen skryter om varken det ena eller det andra när man träffas för att ha trevligt. Man ser aldrig överförfriskade människor - inte ens tonåringar - och vi har inget skrik och skrän på gatorna om nätterna.

När däremot fransmannen/kvinnan kommer i en bil blir dom som förbytta. Jag skrev om en elektronisk mojäng som man kunde koppla in i sin bil så att mobiltelefoner inte fungerade medan man kör. Jag undrar om det inte finns någon sådan grej som fransmännen här nere monterar in i bilen så hjärnan slutar fungera så fort dom vrider på startnyckeln. Helt plötsligt blir dessa mönstermänniskor fullständigt galna, prestigetokiga, tävlinginriktade, stressade, fantasilösa och totalt omdömeslösa. Adrenalin och testosteron sprutar ur öronen på både män och kvinnor. Jag har gett upp - jag vet inte hur jag skall förhålla mig eller uppföra mig för att inte riskera liv och lem. I början körde jag som i Sverige, dvs. bröt mot regler lite lagom och försökte använda huvudet så gott det gick. Det betyder att köra på rätt sida, inte gena kurvor, inte köra om på backkrön, inte parkera på övergångsställen och en del annat finlir. Jag höll på att bli krossad av mottrafikanterna. Senaste året har jag antagit attityden att alla andra är, endera självmordsbenägna eller stuntmen/women, och agerar därefter själv. Inte heller det har fungerar, eftersom jag faktiskt, med min begränsade svenska hjärna, inte kan förutse ens hälften av alla de vansinnigheter som mina mottrafikanter tar sig för. 

Det som är jobbigast är att dom alltid har rätt oavsett hur idiotiskt dom bär sig åt, vilket innebär att jag har fel, vilket dom inte är sena att tydliggöra. Ett exempel som jag ständigt återkommer till både i vaket tillstånd och i mina mardrömmar är följande: Precis efter man lämnat grannbyns snirkliga gator finns en raksträcka på kanske 100 meter som egentligen är en bro över motorvägen. Den stiger brant uppåt mot ett krön som är totalt skymt. Alla som bor här vet att från andra hållet kör alla oerhört fort och dyker upp på krönets topp i så där 100 km i timman. Nästan varje gång jag kör genom byn har jag en bil bakom mig som sniffar mig i bakluckan genom byns vindlingar för att omedelbart börja omkörning när den korta backen kommer. Hittills har inte en av de många lastbilarna eller bussarna som trafikerar sträckan dykt upp från andra hållet, vilket är skälet till att jag kan skriva den här texten. Skräcken finns emellertid alltid där, speciellt i min säng på natten.

På senaste tiden har jag emellertid lagt mig till med en ny strategi som jag trodde skulle vara framgångsrik. Eftersom vår bil är utrustad med 140 turboladdade dieselhästkrafter så tänkte jag undvika att vara bromskloss i just det här fallet. Omedelbart när hastighetsbegränsningen upphör gasat jag således på för att inte vara till hinders för dessa stressade mottrafikanter. Inte tusan hjälpte det! Inte ens om jag öser på så mycket det går uppför backen hindrar det bilen bakom att försöka köra om, om dom så kör Steves gamla Loyd eller en Fiat Uno. Givetvis måste jag bromsa in för att inte ett säkert dödsfall skall inträffa när den andra bilen inte ger med sig en tum. Vad gör man med sådana bilister? Nu var ju det egentliga felet att jag trodde att problemet var att jag körde för sakta, vilket inte hade ett dugg med strävan att riskera livet att göra.

Nu är det inte bara på vägen som fransmännen har lite speciella egenheter. Vi besökte de fantastiska grottorna i Clamouse i går, vilket ju är en oerhörd upplevelse. Vid entrén står det stora skyltar att man får fotografera, men absolut inte med blixt eftersom man då på sikt förtstör grottorna och dess mycket sällsynta organismer. Givetvis sprakar blixtarna som ett svenskt nyårsfyrverkeri under hela turen. Ingen bryr sig ett smack om att man förstör något som det tagit millioner år för naturen att skapa. "Jag har ju sett det nu, så varför bry sig" verkar inställningen vara. Lika tydliga skyltar vid utgången uppmanar oss att "tacka" guiden efter turens slut. Av de femtiotal människor som var med på turen såg jag bara ett amerikanskt par, förutom vi, som "tackade" guiden. Dom flesta tackade inte ens utan tittade bara åt ett annat håll där han stod med handen diskret redo vid utgången.

Jag vill egentligen inte ens tänka den här tanken, men kan det vara så att fransmännens mer asociala beteenden när dom känner sig anonyma i en bil eller i grupp bara är en kompensation för att dom är så förbaskat trevliga öga mot öga. Hur det nu är med det så är det en källa till grubblerier för en lagom egocentrisk, lagom aggressiv, lagom missunsam och lagom trevlig svensk som jag är. Eller man kanske på modern svenska skall kalla det utanförskap, åtminstone avseende franska vägar. Så länge det är ett teoretisk utanförskap och inte fysiskt påtagligt kan jag stå ut med det, men jag fasar för den dagen då jag ligger där. Det kommer hur som helst att vara mitt fel.

fredag 10 juni 2011

Nyfiken på fransk mat, samt en sjukling i familjen


En del gäster från Sverige förhåller sig mycket skeptiska till de franska kulinariska specialiteterna. Det gäller emellertid inte min brorsdotter Åsa och hennes sambo Robert. Båda är väldigt nyfikna på allt som är franskt och speciellt Robert har inte tvekat inför något han erbjudits hittills.

Idag hade en av våra vänner födelsedag och som vår tradition bjuder bjöd hon på restaurang, vilket inkluderade även Åsa och Robert. Vi besökte sportpalatset i Narbonne som har en buffé som går utöver det vanliga. Där finns allt - verkligen allt man kan tänkas äta av franska och andra delikatesser. Här kunde Robert botanisera i havssniglar, ostron, grodlår, gåslever och allehanda andra saker som de flesta svenskar aldrig skulle stoppa i munnen. Jag säger inte att han gillade allt, men han provade i alla fall. Det största numret är emellertid dessertbordet som bjuder på 100 olika sötsaker av allehanda slag. Snacka om orgie. Denna överdådiga buffé bara kostar 25 euro per person och dessutom säljer man viner av absolut toppkvalitet till samma pris som vingården tar för vinerna.

Det är ingen överdrift att säga att våra gäster har njutit av allt vi bjudit dom på, men ibland blir man lite förvånad. Åsa har blivit fullständigt besatt av att doppa bröd i den ofiltrerade olivolja som vi köper. Hon stoppar i sig dessa oljedrypande brödbitar till allt vi bjuder på och njuter storligen. Det enda hon spetsar det med är några korn grovt salt och så slinker det ned en bit god ost till också.

Annars är dagens återkommande rutin att ge Champis hans medicin. Eftersom han har genomskådat tricket att gömma pillren i en räka och vet ungefär när tidpunkten för medicinering närmar sig så är det ganska jobbigt. Man skall först leta rätt på honom under någon säng där han gömmer sig så snart tidpunkten närmar sig. När man väl dragit fram honom skall han packas in i en filt så inte jag skall bli strimlad under medicineringen. Han ser ut som ett litet lindebarn där han ligger i min famn och väntar på att matte skall öppna hans mun och föra in pillren i tur och ordning med ett specialredskap som man får av veterinären. Pillren måste smöras i förväg för att slinka ned bättre. Han får vätskedrivande, betablockerare (människotyp) samt hjärtstärkande två gånger om dagen. I gengäld för detta obehag - vårt och hans - är han nu pigg som en nötkärna. Vi hade faktiskt ställt in oss på att mista honom för en vecka sedan, men nu verkar han kunna må bra så länge vi kan ge honom hans medicin.

Dagens stora evenemang i byn var annars den fest med mat och vin som borgmästaren ordnade för alla medborgare för att fira det nya reningsverket och klubblokalen för pensionärer som man nu färdigställt. Vi orkade faktiskt inte gå eftersom vi fortfarande var mätta, men det verkade som om alla andra var där. Vi tycker det är speciellt anmärkningsvärt att man renoverat ett hus mitt i byn för Rosmarinklubben som är den speciella seniorklubben i kommunen. Där är det meningen att vi seniorer skall kunna träffas, äta, dricka, få service, gå kurser, musicera, spela spel, utöva hobbies eller vad vi nu vill hålla på med. Förra årets stora fest var invigningen av vårt nya mediatek i byn. Inte dåligt för en kommun med 600 innevånare.

måndag 6 juni 2011

Antrekåå och chevréost - svenska specialitéer

Vi har två speceriaffärer och en slaktare i vår lilla by. Det är den äldsta av dessa speceriaffärer som är intressant eftersom den har funnits där "i alla tider". Innehavarinnan är något yngre än vi och hon har en mycket allsidig service till alla. Hennes öppettider är 08.00 - 12.30 och 17.00 - 19.30 alla dagar - och då menar jag verkligen alla dagar. Till "hjälp" i affären har hon sin man. Han är pensionerad från renhållningen i byn och har som uppgift att se till att inte frysboxen välter. Jag tror det är det han gör i alla fall för jag har bara sett honom stå lutad mot den med armarna i kors. Han håller emellertid sin hustru sällskap varje dag under hela öppettiden, utom under vinskörden.

Till kunskapen om byn hör att innehavarinnan är den mest förmögna av alla byns innevånare. Det är främst i form av ärvda vingårdar, men inte heller så lite på grund av de stora påslag som en liten affär på landsbygden, i en by befolkad av äldre änkor utan bil, kan ta ut på alla varor.

Vidare berättas det att hon och hennes man en gång lär ha besökt Carcassonne 35 kilometer bort, men det är inte helt bekräftat. Hennes lilla butik är, trots hennes bristande kunskap om världen utanför, den absolut bästa informationscentralen i byn. Än mer förvånande är att det är centrum i livet för alla utlänningar som bor i byn, mer eller mindre permanent. man skulle kunna tro att ett par med så lokala vyer skulle vara misstänksamma mot invandrare och utlänningar, men i det här fallet är det tvärtom. Det spelar ingen roll vilket språk man talar så nog kan man få hjälp här. Hon lyckas göra sig förstådd och förstå de mest underliga försök att tala franska eller tolka frågor på norska, svenska, engelska och tyska. Det är hon som främst lär oss hur man uttalar franska på den lokala catalanskinspirerade dialekten.

De två ungdomarna från New Orleans som jag berättat om tidigare fick för sig att de ville ha en bit getost, men hade ingen aning om vad detta hette på franska. Efter otaliga försök på engelska tog sig mannen för att bräka som en get och teckna horn med fingrarna i pannan. "Ah, du chèvre", utbrister den hjälpsamma damen. Allt detta gör damen med ett oföränderligt pokerface, som ju inte gör saken mindre rolig.

Hon fixar också med hjälp när dörrar gått i baklås, rör läcker, tvättmaskiner pajat, elen strejkar och mycket annat. Jag begriper inte hur många av våra vänner som inte kan ett ord franska lyckas förklara så komplicerade saker för henne, men på något sätt dyker det upp en hantverkare efter en halvtimma - vilket givetvis alltid är en kusin av något slag.

Härom dagen berättade jag om fransmännens uppfattning om hur man uttalar utrikiska ord. Jag kan ju berätta att det inte är stort bättre när vi är på besök i Sverige. Även där blir man gärna rättat för sitt uttal. "Kan jag få två skivor antrekått (entrecôte) säger jag hos slaktaren. Antrekåå, ja tack!, svarar expediten, med en pedagogisk betoning på det långa å-et i slutet. Eftersom, just den dagen, mitt vänliga jag hade tagit överhanden över tendensen att vara "messerschmitt", så avstod jag från att be om två fläskkååletter. Helt utan min förskyllan kom emellertid denna timida inställning att sättas på prov omedelbart när jag också vill ha en bit chävr (chèvre). "Chevréost var det ja tack", svarar expediten, med samma utstuderade tydlighet på sista e-et. Jag inser genast mitt misstag när jag ser på den textade skylten att det faktiskt heter chevré.

Tänka att inte fransmännen ens vet vad deras egna ostar heter.

söndag 5 juni 2011

"Du har nog blivit kall" - alla sjukdomars orsak

Alla sjukdomar man kan råka ut för här nere i Sydfrankrike har en orsak - man har blivit kall. Att bli kall, eller sitta i drag är det absolut farligaste som finns enligt folks uppfattning här nere. Kall blir man om man inte pälsar på sig när det är 17 grader ute på sommaren. Våra vänner bor i princip i samma hus så dom behöver bara gå runt hörnet, men om det är 17 grader ute så kommer dom iklädda fleecetröja, mössa och halsduk för att inte bli kalla.

Att man kan härleda förkylningar till att bli kall kan man ju förstå, men att magsjuka, huvudvärk, ont i lederna, knäont, hälta eller diverse andra åkommor beror på "att man blivit kall" är svårare att inse.

Vi försöker säga att om det vore så skulle ju svenskarna vara dödsjuka hela tiden, men sådana jämförelser imponerar inte på en sann fransman. Att människor i andra länder reagerar annorlunda, äter annorlunda, har andra åsikter och andra vanor inser man, men det beror ju bara på att dom inte reagerar rätt, äter rätt, eller tycker rätt. Alla kan ju inte vara fransmän - endast ett fåtal är förunnade att tillhöra denna exklusiva nationalitet som utgör normen för allt som är mänskligt. Det som förundrar dom mest av allt är att folk i andra länder inte ens vet vad deras städer och orter heter och dessutom inte kan uttala sina egna namn. Däremot är det oerhört noga hur man uttalar allt franskt så det blir rätt. Där är man väldigt lokala också för här nere går det inte att komma med något skoluttal som en annan parisare - då blir man genast rättad. Här heter det "päng" när man köper bröd och de kostar "un euro väng" dvs. en och tjugo. Tjugotvå heter väng-te-dö" och inget annat. Själv heter jag Chang alternativt Djang - om jag tror något annat så får det stå för mig.

Dom enda som ifrågasätter denna franska visdom är egentligen engelsmännen eftersom dom ju faktiskt vet hur det skall vara. Inte undra på att just de två länderna slagits med varandra konstant genom århundraden. Å andra sidan har ju vi svenskar bråkat med danskarna i århundraden - varför begriper jag inte. Det är väl inget att bråka med egentligen om man tänker efter. Det verkar lite futtigt tycker jag. Då är det mer rejält med den andra klassiska antagonisten Ryssland.

lördag 4 juni 2011

ELLER HUR?

Förr i tiden kunde det hända att när tant Edla var på besök ville man visa henne ortens sevärdheter. Man sa då: "Kanske vi skulle åka till Siggebohyttan och dricka kaffe. Där har du ju aldrig varit, ELLER HUR?" Eller: "Du fyller ju 50 år i juni, ELLER HUR?" De små orden "ELLER HUR" andvändes för att söka bekräftelse på ett eget påstående som man i och för sig var ganska säker på var sant.

Så var det till inte alltför länge sedan. Numera har de alltid så innovativa stockholmarna bestämt sig för att man kan använda "ELLER HUR" som svar på nästan vad som helst som någon annan kläcker ur sig. Det blev väl lite enformigt att använda "PRECIS", "EXAKT" och "OK" som svar på snart sagt allt som yttrades. Man måste ju visa att man kan variera sitt språk. Det är inte nog med att man har ändrat betydelsen från att vara något man säger själv för att få bekräftelse, man har också gjort det till ett påstående. Det frågande "ELLER HUR?" har blivit ett bekräftande "ELLER HUR!!"

Nu kan man väl ursäkta om fjortisar vill hänga med i den senaste jargongen och visa att man är inne, men när journalister, kulturpersonligheter och politiker strör ut sina "ELLER HUR" som konfetti i radio och TV blir åtminstone jag trött och lite ledsen. Jag lyssnade på Spanarna i morse - ett oftast genialt program - men idag hade dom Göran Rosenberg som gästspanare. Jag tror att han replikerade "ELLER HUR" minst 10 gånger under programmets gång. Jag stod och diskade morgondisken och försökte  hålla räkningen, men gav upp efter sex gånger på rad. Jag kanske har orealistiska krav, men jag tycker att en person som Göran Rosenberg borde veta bättre. Du var nervös Göran, ELLER HUR? "Ja, ELLER HUR!", kan jag höra Göran svara.

Det riktigt hemska är att man vänjer sig. Första gången en person svarade mig "ELLER HUR" utan någon som helst sammanhang höll jag på att skratta rakt ut, men kunde lyckligtvis hålla mig. Det var efter jag insåg att personen inte drev med mig. Min första tanke var att personen tyckte jag visade bristande ödmjukhet och ville påpeka att det varit klädsamt med ett litet "eller hur?" efter mitt påstående. Som det nu var lät det så fullständigt absurt i sammanhanget. Numera reagerar jag bara när det blir till övermåtta och ibland kan jag inte riktigt minnas hur man använde frasen förr.

Man undrar varför stockholmare har ett sådant behov av att förstöra svenska språket. Eftersom dom kontrollerar debatten, media och modet så får ju deras tokigheter ett så enormt genomslag. Till slut blir inget tillräckligt tokigt för att inte så småningom hamna i SAOL, enligt principen att det är allmänt vedertaget - i Stockholm.

Institutet för nordiska språk förklarar den traditionell användningen av frasen "eller hur": "Ett vanligt sätt att avsluta ett påstående så att det omvandlas till en fråga. Det vanliga svaret är: Ja". (fritt översatt från engelska)

Den nya användningen kanske kan definieras som följer: "Ett vanligt sätt att instämma i ett påstående genom att använda en utebliven fråga som ett påstående".