Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

tisdag 2 augusti 2011

Ett kluvet land - för miljöns skull?

Liten fransk by med stor service
VARNING! Den här texten bör inte läsas av känsliga personer. Om du ändå envisas med att läsa den - förbered dig genom att gå till följande länk: Klicka!

I Stockholm och andra storstäder bor det idag miljöpartister, vänsterpartister och ungcenterpartister - på landet röstar man på gammelpartierna uppblandat med lite frustrationsröstande på Sverigedemokraterna. Storstadborna vill ha massor av vindkraftverk - på landet - bara dom inte står nära sommarstugan. Storstadsborna vill ha mer vargar - på landet - bara dom inte skrämmer barnen på sommarsemestern eller äter upp den egna mopsen. Storstadsborna vill att alla sjöars stränder skall fredas från bebyggelse i hela landet, men överklagar givetvis sitt eget avslag på strandnära bygglov med egen brygga. Storstadsborna är vegetarianer av miljö- och djurrättsskäl, men tycker att bonderna på landet skall hålla kor, får, getter, höns och annan kreatur fast ingen bör äta deras kött. Någonstans måste ju storstadsbarnen få se hur en bondgård fungerar och få lära sig umgås med naturen. Storstadsborna tycker att ingen skall köra bil utan använda kollektiva transportmedel och om man behöver en bil för att åka till stugan så bör det vara en fyrhjulsdriven SUV med V8 - för barnens säkerhet om man skulle krocka.

Alla vet ju idag att det är mer kolsnålt att bo i storstaden. Att bo på landet sliter på vår natur och påskyndar den globala uppvärmningen. Det mesta man gör på landet är faktiskt mot naturen. Man åker bil, man eldar med ved, man äter lik, man dödar vilda djur för att inte tala om allt man kräver som tär på våra resurser. Man vill ha telefon, man vill ha kommunikationer, man vill att det skall finnas läkare, skola och handelsbod för att inte tala om att man vill ha ett jobb. Varje tänkande människa måste ju förstå att det är bättre att koncentera allt till ett fåtal ställen i landet - det blir helt enkelt bättre och miljövänligare så. Det finns ju tokstollar som envisas med att starta företag ute i Hotahejti, men det begriper ju var och en att det är bättre med rejäla företag som Volvo och SAAB som åtminstone kan säljas till kineserna när det inte bär sig. Vem tusan vill köpa ett kaffé eller en verkstad i Korpilombolo eller Frövi - inte kineser i alla fall. Dessutom har dom oftast startats av holländare eller tyskar som inte förstått hur tokigt dom bär sig åt.

Radioprogrammet "Kluvet land" visar en absurd bild av Sverige idag. Uppfödd på landet som jag är kan jag inte annat än känna sorg över hur utvecklingen varit de senaste decennierna. Nu kan man konstatera att det inte alltid varit så. Det hela började på sent sextiotal med utredningen "Hushållning med mark och vatten" (SOU 1971:75) där man med förkrossande statisktik, hela utredningssveriges eftertryck och alla "experters" stöd fastslog att inflyttningen till städerna var en förutsättning för Sveriges framgång som industrination. På den tiden hade tänkande människor inget problem att genomskåda att allt detta snack var till för att gynna storindustrin på de små företagens och lokalsamhällets bekostnad. "Gröna vågen" blev en kraftfull folkrörelse som protest mot dessa centralstyrda centraliseringsförsök. En medveten människa som tänkte på sin familj sina barn och på framtiden skulle på den tiden bosätta sig på landet. Det var den tidens miljövänner kan man säga - men med motsatta åsikter om nästan allt jämfört med dagens miljöpartister som knappast kan skilja på en ko och en älg, såvida dom inte finns i ett dataspel. På den tiden värnade man om naturen som livsmiljö - inte bara som ett gigantiskt Skansen som man besökte på helgerna och ett par veckor på sommaren. Naturen var inte ett ställe där man, mellan de pittoreska Skansengårdarna, kunde placera ut alla de företeelser som man inte ville ha inpå knutarna, men som är så bra för det egna samvetet.

Visserligen fortsatte inflyttningen till städerna under de följande decennierna, men människor gjorde aktivt motstånd mot det, styrkta av känslan att ha rätt - att kämpa för något viktigt och sunt. Nu är det annorlunda! Nu har centraliseringsivrarna fått moraliskt stöd av miljörörelsen som fastslagit att det är dom som envisas med att bo på landet som är skuld till att våra barnbarn inte har någon planet att bo på. Från att vara "de goda" har landsbyggdsbefolkningen blivit de egoistiska som bara tänker på sig själv och med sina oskäliga och farliga krav påskyndar hela vår civilisations undergång. Under sådana förhållanden är man ju inte förvånad över att etablisemanget omhuldar de nya tankarna om miljö så till den grad att det blivit standardreligion i vårt sekulariserade land.

Jag kan emellertid glädja mig åt att bo i ett land där det lokala har hög status, där det lokala självstyret är överordnat det centrala, där de små byarna växer, där microföretagandet blomstrar, där alla spännande aktiviteter sker på landsbygden och kommunerna kan vara så små som under 1000  personer med egen service av hög klass.

Uppdaterad i februari 2016.
Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel