Jag börjar lära mig parkera på franska

Jag måste be många fransmän om ursäkt för det jag skrev om franska parkeringsvanor. Jag ber inte om ursäkt för min beskrivning hur man parkerar, men väl för min delvis felaktiga analyser av varför man parkerar som man gör.

När man möter andra kulturer så utgår man ju gärna från sina egna fördomar, sin okunskap och sina egna värderingar när man försöker förstå den främmande kulturen. Det blir ofta tokigt och så blev det den här gången också.

Jag ville tillskriva sättet att parkera någon slags hävdandet av den individuella friheten, den franska revolutionära ådran och respektlösheten för regler såväl i stort som smått. När det gäller vissa personers parkeringsvanor så kanske mina tidigare analyser gäller, men jag har insett att det finns också ett annat skäl till tokiga parkeringar.

Jag beskrev hur man parkerar på refuger, i planteringar, tvärs över rutorna och snart sagt på alla ställen där man inte får och inte bör parkera. Att jag drog de slutsatser jag gjorde må vara förlåtet eftersom detta parkeringsbeteende inte bara förekommer när det är ont om plats utan också när det finns gott om lagliga och lämpliga parkeringsplatser.

Jag beskrev också hur man parkerar så man ställer till så mycket obehag som möjligt för sina medtrafikanter och andra. Dessa två beteenden är helt olika och har också helt olika orsaker.

Jag har nämligen börjat parkera själv precis som jag beskriver i den första kategorien och jag vet varför jag gör det.

Jag har insett följande under de fyra år jag bott i Frankrike:

- Man bör inte parkera så man har bilar vid sidorna om sig för då får man stora märken i dörrarna när den vid sidan slänger upp sina dörrar.
- Man bör inte parkera på ytterplatser för då genar andra trafikanter genom ytterhörnet på din bil med omfattande skador som följd.
- Man bör inte parkera på gata som svänger för då får man bilen uppskrapad eller backspeglarna klippta när andra trafikanter tar kurvan lite snävt eller möter någon från andra hållet och det blir trångt.
- Man bör inte parkera på ställen där det är två parallella rader för då backar den som står mitt emot in i din bil när han/hon skall ut.
- Om man parkerar vid kantsten bör man står stå nära kantstenen som möjligt annars åker också backspeglar och sidan på bilen när andra bilar möts på gatan.
- Man bör inte parkera nära gathörn för då åker hörnet av bilen med när andra tar kurvan snävt.
- Om man parkerar vid kantsten får man räkna med skador fram och bak när andra bilister "skapar sig plats" för fickparkering.

Detta har hänt oss sju gånger på fyra år och inte en enda gång har den som är skyldig gett sig till känna. Varför är det då så?

- De flesta fransmän bryr sig inte om varken sin egen eller andras fordon. Nästan alla bilar är buckliga och skrapade.
- Att vara skicklig bilförare är att köra fort och hafsigt hur trångt det än är.
- Väldigt få är fullständigt nyktra eftersom vi bor i ett område där man lever av och arbetar med vin. Man är absolut inte onykter, men inte heller helt skärpt.

Följden blir att alla som har lite dyrare bilar eller lite finare bilar som dom inte vill ha ramponerade hittar på allehanda kreativa sätt att parkera så inte bilen skall bli förstörd.

När jag parkerade på Carrefours parkering i Narbonne idag lade jag märke till något lustigt. Längst bort från varuhuset finns ett femtiotal parkeringar under en rad pinjeträd. Eftersom det är långt från ingången är den parkeringen alltid nästan tom, med undantag av ett  antal nya bilar med prislappar över 30 000 euro. Där står dom och blänker med minst två rutors lucka mellan varje bil medan ägaren kan känna sig relativt avslappnad i sitt shoppande.

Den andra kategorien trafikanter som har äldre bilar och värderar sin image som individer och skickliga förare parkerar så det blir så besvärligt som möjligt för andra. Deras bilar ser ut som gamla kaffeburkar som man spelat boll med och om inte andra pajar bilen gör man det själv genom att köra in i andras bilar, husknutar, stolpar och annat fast.

Sorgligt nog händer det väldigt ofta att man även förolyckas i singelolyckor som är helt obegripliga. Våra vägar har blommor och minnesstenar tätt utplacerade av anhöriga som sörjer sina nära och kära.

Nu kanske ni tror att jag är ute och fantiserar igen, men det jag nu skriver har bekräftats av många vänner, av vår försäkringstjänstekvinna och våra bilreparatörer som alla känner djupt med oss i vårt kulturella trauma.