Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

lördag 29 oktober 2011

Efter regn kommer sniglarna


Eftersom jag är en i grunden sadistiskt lagd person så upphör jag aldrig att påminna mina vänner på svenska Västkusten om att vi har 300 soldagar här nere på ett år. Det innebär 60 dagar utan sol, dvs i genomsnitt 5 dagar per månad - ett fåtal av de dagarna ger regn. Alldeles för få tycker vinodlarna och vid helt fel tillfälle. Bönder är sig lika i alla länder - dom är aldrig nöjda.

När det regnar så gör det det med besked här nere - några 100 mm/dag är inte ovanligt, med översvämningar som följd. Vi är emellertid lyckligt lottade eftersom vår by ligger högt. Det kan dock bli som 1999 när floden Orbieu svämmade över och lämnade vår by som en stor ö mitt i ett omland av dränkta byar och vingårdar. Lite som Ervalla i Närke under vårfloden där det påstås att man sålt gårdar med strandtomt på våren och när de nya ägarna kommit framåt sommaren finns inte ett vattendrag så lång ögat kan se.

Nu tar man ösregnet med jämnmod här nere, vilket är lätt när det inte regnat på hela sommaren. Det är bra för marken och växterna säger man - och - säger kvinnorna: "Nu kan man plocka sniglar". Troligen blir sniglar i alla former den huvudsakliga maten de närmaste veckorna i många familjer. Jag minns för några år sedan när min fru hade med sig en väninna hit ned och våra vänner skulle bjuda på sniglar. Det var genomgående sniglar i alla tänkbara former. Till saken hör att väninnan aldrig smakat sniglar, men eftersom hon är från Finland och utrustad med osedvanlig sisu så åt hon sig tapper genom hela middagen. Själv gillar jag sniglar, men har blivit sjuk de senaste gångerna jag ätit det så jag börjar undra om jag är överkänslig på något sätt.

Min mor skulle aldrig äta sniglar frivilligt, men för många år sedan bjöd vi henne på en fin Michelinrestaurang. Hon njöt enormt av all den goda maten - speciellt den lilla uppmjukningsrätten vi fick innan. När vi åkte hem frågade vi om hon visste vad det var hon ätit. Hon gissade på svampstuvning eller något liknande. När vi berättade att det var sniglar hon ätit blev hon omedelbart illamående och kunde sedan inte sova på hela natten eftersom hon tänkte på att hon hade sniglar i magen.

Ni undrar kanske varför man plockar sniglar efter regn. Om man går ut i naturen efter ett sommarregn finner man varenda stolpe, staket, ståltrådsnät och framför allt allt kraftigt gräs och växtlighet fulla med sniglar. Speciellt omtyckta är den vilda fänkål som växer som häckar efter vägarna - dom är helt täckta med sniglar efter regn. Det är bara att gå ut med en plastpåse och plocka några kilo. Nu är det inte lika ymnigt med sniglar så här sent på hösten, men det går att få ihop en påse för den hugade. Sedan vidtar en komplicerad process som jag inte vet så mycket om, men det går ut på att dom skall svältas i några dagar för att tömma tarmen. Jag tror det ingår en del andra behandlingar också innan dom tillagas, men som sagt, jag vet inte så noga. Jag tänker inte plocka några sniglar idag - det överlåter jag till andra.

Jag ägnade mig däremot åt att göra högskoleprovets ordförståelsedel och fick som vanligt full pott. Man kanske skulle bli antagen till högskolan om man testade, men det finns väl andra prov man skulle falla på förstås.

onsdag 26 oktober 2011

IKEA's matbutiker i Frankrike har tappat stilen och kvaliten

Idag var vi på IKEA i Toulouse. Vi valde att åka dig eftersom det skulle regna hela dagen enligt meteorologerna. Solens sken emellertid hela dagen från en klarblå himmel, det var 20 grader varmt och vi kunde fälla ned taket på bilen på hemvägen. Undrar hur det skulle bli om vi lät meteorologernas osäkra prognoser styra vår uppfattning om framtidens klimat?

Jag har otaliga gånger prisat IKEA för att dom är en svensk oas i utlandet och för att dom sprider god svensk matkultur utomlands. På sista tiden måste jag tråkigt nog ta tillbaka allt och påstå motsatsen. När vi flyttade till Frankrike 2007 kunde man köpa flera delikatesser och specialiteter från Sverige på IKEA. Man hade Kalles kaviar, vilket min fru uppskattade, man hade Leksands knäckebröd, brännvinsost, kryddost, svenska snapsar och OP Anderssons akvavit. Man hade ett urval av svenska sillsorter, olika sorters öl som Mariestad, Norrlands och Spendrup Guld och en mängd andra saker som man visste var genuina och bra svenska produkter.

En efter en har dessa produkter försvunnit och bytts ut mot IKEA-produkter - IKEA-sill, lagrad och mild ost utan namn, rompasta istället för Kalles, okända knäckesorter, menlösa specialtillverkade vodkasorter med citron och andra osofistikerade smaker. Det är fullständigt meningslöst att som svensk gå in på den svenska matshoppen numera för det finns inget man vill ha och inte sprider det någon kunskap om god svensk mat heller. Man undrar om Ingvar Kamprad har blivit för gammal och tappat greppet och lämnat över rodret till räknenissar som inte kan skilja på en brännvinsost och en hushållsost annat än att den senare är billigare i inköp.

Om vi lämnar IKEA så är en trevlig nyhet att man från och med nu kan läsa den här bloggen på Veteranens nätversion. Veteranen är SPF:s - Sveriges Pensionärsförbunds - tidning. Dom har under några år länkat till mina skriverier, men nu har vi kommit överens om att samarbeta lite mer organiserat. På det sättet hoppas jag att nå fler läsare som kommit in i "den tredje åldern" som det heter här i Frankrike. Resetjänsten Seatfinder har också hört av sig om samarbete så nu kan man även finna länkar hit från deras reseblogg.

Mitt stora projekt den här veckan har varit att tillverka en fotobok över de 20 år som min fru och jag har känt varandra. Det är roligt, men ack så snårigt och jobbigt att välja och vraka. I första omgången har jag skannat och valt ut ca 1000 bilder som skall in på 100 sidor. Det förstår ju var och en att det inte går så det är bara att kämpa vidare. Det måste var klart till den 3/11 för då går tiden ut för att skapa boken på Internet.

lördag 22 oktober 2011

De fantastiska vita vinerna från Corbières

Pocherad torskrygg, skirat smör, kokt potatis och riven pepperrot. Kan det bli godare? Det svåra att få tag på i Frankrike är pepparrot, men vi köpte flera stora bitar i Sverige och sparade i frysen. Sedan är det bara att ta fram dom frusna och riva dom, men det är viktigt att man river dom direkt på tallriken för smakämnea i pepparrot är oerhört flyktiga och försvinner på nolltid. Man måste också packa de frusna rötterna ordentligt i plastfolie annars smakar dom bara sågspån när man tar ut dom ur frysen.

Som förrätt hade vi "svenska" havskräftor, grillade, indränkta i olja, vitlök, salt och massor av dill. Man bara delar dom och penslar på rikligt av kryddorna och ställer i grillen en stund. Det svåra är att hitta nordatlantiska havskräftor med tillräcklig storlek för att dela.

Efteråt åt vi importerad Boxholms kryddost som nog är den bästa hårdost som man kan få. Fransmän, amerikaner och engelsmän som smakat den är lyriska.

Men - nu till vad jag vill tala om. De vita vinerna från Corbières. De röda vinerna är berömda i hela världen utom i Sverige där dom är okända, utom bland personer som vet något om vin. En mycket duktig sommelier från Sverige som jag guidade runt i området var oerhört imponerad av de vita vinernas kvalitet. Visserligen kan man inte lagra dom, men det är inget problem eftersom dom är så läckra. Här finns både väldigt fina matviner och vad jag kallar balkongviner, dvs. viner som man bara sitter och njuter av med vänner i solskenet eller framför TV:n.

De vita vinerna från Corbeières görs på gamla druvsorter. Huvudsakligen är det Bourboulenc, Grenache Blanc, Macabeu, Marsanne, Rousanne och Vermentino, men man får lov att blanda i mindre mängder av Clairette och Picpoul Blanc (som är basdruvorna i den berömda vermouten Noilly Prat), Muscat Blanc samt Terret Blanc. Det här gäller för dom vinerna som får ha AOC beteckningen, men förutom det gör man de mest fantastiska viner på andra druvor, som då har beteckningen Vin de Pays. Då kan man hitta de läckraste viner på Vignier, Chardonnay, Sauvignon Blanc mm. och blandningar av dessa. Speciellt oekade Chardonnay och väldigt fruktiga Sauvignan Blanc är en upplevelse att dricka.

Anledningen till att vinerna får en så fantastisk karraktär här nere är att vi har 300 soltimmar per år kombinerat med en väldigt bra jordmån. Det gör att druvorna får en smak och vinerna en fruktighet som man inte kan hitta någon annanstans hos samma druvblandningar. De som druckit de vita vinerna från vår region minns det. Att sedan rosévinerna är lika bra är en annan femma, som jag inte skriver om här.

Nu kan ni inte springa till Systemet och köpa vita viner, eller någon annat vin heller från Corbières, eftersom Corbières inte existerar för Systembolagets inköpare. Att det är en del av världens största vinområde och att man odlat vin i Corbiéres sedan år 125 före Kristus bekymrar inte våra monopolbyråkrater. För dom finns inte området, troligen för att de bästa vinerna produceras av små enskilda bönder som inte uppfyller Systemets krav på kvantiteter. För Systembolaget är det bara stordrift som gäller.

Ta gärna bilen och besök Sydfrankrike och fyll den med goda viner. Det lönar sig både ekonomiskt och smakmässigt.

onsdag 19 oktober 2011

Man lever farligt som 60+

Jag läste motorsidan i Göteborgs Posten när jag var i Sverige. Där var det en expert som gav råd om hur man skulle klara sig i djungeln av extrautrustning när man köper bil. Det jag hajade till på var att han som mest onödiga utrustning valde parkeringshjälp, dvs. backningsradar och andra hjälpmedel av samma slag. Det är naturligvis lätt att säga om man är trettio år och kan slänga armen över ryggstödet och se 180 grader bakåt, men när man uppnått den åldern så man känner sig vig om man lyckas snegla 45 grader åt sidan så är det en annan femma.

Jag kommer osökta att tänka på Putte Wickman som berättade en skröna om sin vän Charlie Norman som han besökte. "Hej Charlie, jag ser att du köpt en ny bil". "Jolu Putte", säger Charlie på deras gemensamma modersdialekt. "Ja ha köpt en Toyota". "Nämen, visst vale en Mitsubishi du har", säger Putte. "Det är lätt fö'lej å säja som har egna tänder", kommer det till svar.

Det finns emellertid värre saker förknippade med resandet. Det är ett litet äventyr varje morgon man skall göra det man gör i badrummet oavsett om man bor hemma hos någon eller på hotell. Trots att min vän och kollega Gudrun Linn har ägnat stor del av sitt forskarliv åt att just ta reda på hur man utformar badrum för "personer med särskilda behov", finns mycket övrigt att önska. "Särskilda behov" är det vi alla förr eller senare kommer att ha.

Jag har alltid undrat hur vi arkitekter tror att man skall nå toarullen när man sitter på holken. Det är ju en prestation värd gummimannen på cirkus. Om man inte varit förutseende och plockat loss rullen och ställt på golvet innan det beger sig så har man problem.

Nästa steg är att krångla sig upp i ett halt badkar för att duscha. Eftersom många, liksom jag, mest påminner om en fällkniv som rostat och inte riktigt kan fällas ut innan fem minuters het dusch så är det knepigt och farligt.

Sedan kommer nästa problem, åtminstone om man är på hotell. Hur tusan stänger/öppnar man bottenventilen, hur skiftar man mellan dusch och kar. Om världens ingenjörer ägnat en bråkdel av den kreativitet som man gjort på fantasifulla anordningar i badkar hade vi löst de flesta tekniska problem idag och världen hade varit en bättre plats att leva på. Under mina resor har jag ofta funderat på att skriva en liten bok som heter "101 sätt att fylla och tömma ett badkar" (med egna illustrationer).

Därefter kommer nästa problem, nämligen att fästa duschmunstycket så man kan duscha ovanifrån. Om det över huvud taget finns något fäste så är det trasigt eller så är slangen utbytt så fästet inte passar. Skulle man mot förmodan lyckas fästa det så blir belöningen några sylvassa strålar vatten som man knappt blir blöt av. Anledningen till att jag tar upp detta är att det är så jobbigt att klämma fast duschen mellan knäna medan man tvålar in sig. Speciellt om man är mager och inte har så mycket att klämma med. Den vill liksom inte stanna där.

Nu är det ju inte nog med strul med detta. Hur tusan vet man vilken flaska som innehåller shampo. Av någon anledning skall innehållet i hygienprodukter döljas för kunden. Dels är texten ofta guld på brunt eller någon annan omöjlig kombination, dels är flaskorna fullklottrade av all möjlig information utom just vad innehållet skall användas till. När man kravlat sig ur badkaret, med risk för livet, och hittat glasögonen ser man "shampo" skrivet finstil i något hörn i silver på vit bakgrund. Hur många gånger har man inte tvättat håret med sk. "conditioner" eller ännu värre med fuktkräm?

Min son borstade tänderna med Idominsalva en gång, men det berodde nog på en kombination av sen kväll och förlagda glasögon. Det var äckligt påstod han.



- Posted using BlogPress from my iPad

tisdag 18 oktober 2011

Den svenska dagspressen som språkvårdare

De högsta betygen för att komma in på högskolan behöver man ha för att bli arkitekt, journalist och läkare. Dessa yrken attraherar således gräddan av vad den svenska skolan kan åstadkomma idag.

Jag minns än idag en tjej som jag hamnade bredvid på en gask på VäDals Nation i Göteborg under sent 60-tal. När jag frågade henne vad hon studerade fick jag svaret att hon studerade till språkvårdare. När jag frågade var blev svaret Journalisthögskolan. Det var lika roligt då som nu.

På den tid då jag gick i realskolan gavs det ut  en bok som hette "Stilblommor och grodor" som vi skrattade hjärtligt åt. Ingen idag skulle förmodligen begripa vad som var så roligt och om man skulle samla liknande exempel idag så skulle man väl få ge ut ett verk i tjugo band varje månad.

Vännen Eva har tidigare försett mig med roliga skyltar. Den här gången är det klipp från vår utmärkta dagspress. Jag vill dela med mig av dessa:
Skriv ut alla



Sydsvenska Dagbladet:
Våldtäktsman dömd till 2 år i Eslöv

(Fy för att tillbringa 2 år i
Eslöv!)

21-åringen anhölls misstänkt för grov stöld av åklagare.

(Åklagare är hett eftertraktade på Svarta börsen har jag hört!)


Nordvästra Skånes Tidningar:

Mannen dog medan kvinnan avled.

(Och skillnaden är...?!)


Örebrokuriren:

Gynekolog hittade knarkgömma.

(Var undrar man genast?!)


Svenska Dagbladet:

Färre gökar i södra Sverige.

(Vilket låter märkligt med tanke på hur många barn som fötts hittills i år!)


Ingen av de omkomna hade livshotande skador

(Istället dog de av...??)


Uppsala Nya Tidning:

Högsta Domstolen prövar manlig omskärelse.

(Tur att man inte är anställd där ....)


Bergslagsposten:

Inga spår efter skidåkare.

(Han måste ha flugit fram)


Huset som brann ned till grunden blev totalförstört.

(Nähä....?)


Ölandsbladet:

Mindre poliser till Borgholm.

(Vad är maxlängden?)


Helsingborgs Dagblad:

Vi skriver alt dåligare.

(Det jör vi vel inte!)


Dagens Nyheter:

Audis dieselversion av A8 imponerar med sin låga bensinförbrukning.

(Inte undra på!!)


Expressen:

Svältdöd blir vardagsmat.

(Vad blir då festmat?)

Aftonbladet:
Arbetslösa har rätt till dagisplats.

(Då är de ju åtminstone sysselsatta!)


Polisen grep torsk i fiskhamnen.

(Var hittar man annars torsk?)


Storgråtande bedyrade den 30-åriga porrstjärnan sin oskuld.

(Yeah right!)


Östersundsposten:

Krockade med älg på motorcykel.

(Åker älgar motorcykel...?)


Metro:

Yrkesmördare misstänkt för mord.

(Vadå, han gjorde ju bara sitt jobb!!)










måndag 10 oktober 2011

Har tro blivit viktigare än att söka sanning efter bästa förmåga?

Mina texter är ofta skrivna som kåserier där jag med glimten i ögat häcklar såväl företeelser i Sverige som i Frankrike, två länder som står mig nära och jag känner stor beundran för och samhörighet med.

Den följande texten är emellertid inte ett kåseri utan sprungen ur en oro över hur sakernas tillstånd utvecklat sig under senare år. Som universitetsforskare ligger sökandet efter sanning mig varmt om hjärtat och den fria intellektuella debatten för och emot olika vetenskapliga hypoteser är närmast helig för mig. Under de senaste åren som forskare och med accelererande hastighet har jag sett hur dessa omistliga värden har underminerats mer och mer.

Sökandet efter vetenskaplig sanning har mer och mer underställts statlig och politisk kontroll och dessutom blivit föremål för mediaindustrin populism i snart sagt alla länder inklusive stabila demokratier som Sverige. Debatten om den globala uppvärmningen är inte det enda, men kanske det tydligaste, exemplet för detta. Vi kan kanske börja med några självklarheter.

  • Ingen kan med säkerhet veta hur framtiden kommer att gestalta sig.
  • Ingen vettig människa är motståndare till att vi skall hushålla med resurser och vara rädda om vår natur.
  • Ingen vettig människa vill att framtiden skall innebära en katastrof.
  • Ingen vettig människa vill våra efterkommande något ont.
Således kan vi utesluta argument som tillskriver motståndaren sådana åsikter ur debatten.

När jag skriver "vettig människa" så utesluter jag olika extremistiskt lagda personer som bara längtar efter domedagen när dom skall få sin belöning och alla andra sitt straff.

Då återstår en grundläggande fråga:

Vilka skall vi lita på - dom som företräder den officiellt vedertagna uppfattningen att vi går mot en katastrof på grund av utsläpp av CO2 eller dom som ger andra förklaringar till förändringar i klimatet och andra bilder av framtiden?

Företrädarna för den officiella uppfattningen använder sig främst av datormodeller som kan skissera scenarier, dvs. beräkningar grundade på ett antal antaganden som man tror på och fakta som vi redan vet. Det är samma metoder som man använder när man skall göra väderprognoser, men eftersom det här rör sig om mycket längre tidsintervall blir de mindre tillförlitliga än väderprognoserna. De tongivande forskarna är ofta meteorologer inom den officiellt vedertagna klimatforskningen.

Metoden med datormodeller användes även i exempelvis teoretisk fysik där man använder den för att göra modeller av universum och försöka förstå universums uppkomst. När man använder sådana modeller är det emellertid oerhört viktigt att man reviderar sina modeller varje gång som kunskapen om verkligheten motsäger modellerna. Det är därför som det vi äldre lärde oss om universum i skolan inte är sant längre.

Problemet uppstår när man använder sådana modeller i politiskt syfte, inte i sökandet efter sanningen. Det är då man bortser från det man ser i verkligheten och väljer bort det som motsäger modellerna. Modellen blir viktigare än verkligheten. Man kan jämföra det med fundamentalistiskt kristna som hävdar skapelseberättelsens riktighet tvärs emot alla vetenskapliga rön. I detta fall finns ett stort antal troende forskare som "bevisar" att skapelseberättelsen är korrekt och evolutionsläran en konstruerad myt uppkommen genom inverkan av djävulen som placerat ut falska bevis för att vilseleda oss människor.

De forskare som ifrågasätter den vedertagna "sanningen" om klimatförändring är huvudsakligen naturvetare. Deras metoder bygger främst på observationer av verkligheten över mycket stora historiska och förhistoriska tidsintervall. Man försöker analysera skeenden såväl på jorden som i rymden och se under vilka förutsättningar som istider och perioder med tropiskt klimat har uppstått under jorden existens. Dessa forskare kommer då till helt andra slutsatser än de forskare som bygger sina förutsägelser på datormodeller om hur framtiden kommer att gestalta sig.

Nu kan man ju tycka att man skulle kunna, som inom fysiken, använda naturvetarnas observationer av den historiska och förhistoriska verkligheten och modifiera de datormodeller man gör om framtiden. Skulle man inte då kunna finna ett antal alternativa förklaringar till sakernas tillstånd och nya strategier för hur man på bästa sätt skall agera mot eventuella hot i framtiden. Istället utsätts de forskare som emotsäger den officiella uppfattningen för en formlig förföljelse av media, av samhället och av dom bland allmänheten som vill tro på de officiella katastrofscenarierna. Hur kan detta komma sig? Varför är förställningen om framtiden viktigare än att till varje pris försöka ta reda på hur det förhåller sig? Finns inte risken att man använder resurserna fullständigt fel och orsakar lidande för människor totalt i onödan bara för att man på förhand bestämt sig för hur sanningen ser ut?

Ett argument från det officiella samhället och dess debattörer är att dom som hävdar alternativa förklaringar är köpta eller är omoraliska. Alla som verkar inom universitetsvärlden kan emellertid intyga att det knappast finns något dummare man kan göra, om man vill göra vetenskaplig karriär eller få forskningsanslag, än att presentera politisk icke korrekta resultat. Då är man oftast helt ute i kylan oavsett hur skicklig forskare man än är och hur korrekta resultaten än är. Det krävs ett oerhört mod och civilkurage av de forskare som går emot en officiell "sanning". Kanske det är därför som många som tar bladet från munnen är, liksom jag, emeriti, dvs. pensionerade och därmed inte riskerar något. Däremot finns det många exempel på hur medioker forskning fått enorma forskningsresurser av samhället bara man presenterar resultat som är önskvärda och godkända av samhället styrande.

Om man vill ha en bättre bild av debattklimatet kan man läsa på Newsmill där båda sidor får komma till tals. Bland annat finns där ett inlägg från 20 professorer från våra främsta svenska universitet som på ett sakligt sätt argumenterar mot den officiella linjen. Att påstå att dessa personer skulle vara korrupta eller köpta är inget mindre än oförskämt. Jag känner personligen flera av dom som oerhört, skickliga, sakliga, ärliga och återhållsamma med sina utsagor.

Om man skall använda sig av beroendeargumentet bör man nog undersöka hur många av de tongivande forskarna, som stödjer den officiella uppfattningen, som lever på att vi tror att vi går mot en katastrof. En grundläggande förutsättning för att få forskningsanslag av samhället är nämligen att man kan beskriva ett problem och ju allvarligare problemet är ju mer pengar får man för att finna lösningar. I samma ögonblick som man endera har funnit lösningen eller konstaterar att hotet är avvärjt så sinar pengarna till forskningen och det vill man ju inte skall hända. Ett än värre hot är om andra forskare kan leda i bevis att man har fel i sina hypoteser. Det är i detta  förhållande man kan finna mycket av förklaringen till oviljan att samarbeta för att belysa problemet från alla vinklar.

En av de mest svårbemötta argumenten man hör är att det inte finns något att tjäna på att sprida villfarelse, vilket skulle vara bevis för att den officiella synen är korrekt. Att hävda att den officiella uppfattningen är felaktig betecknas som konspirationsteorier och stämplar den som är tveksam som rättshaverist och paranoid. Jag tror att just detta någon gång i framtiden kommer att bli föremål för forskning om hur man bygger upp myter och föreställningar på ett effektivt sätt.

Låt mig spekulera lite i denna fråga. En uppenbar vinst med den officiella uppfattningen är givetvis att det gynnar utveckling av alternativ energi och gör oss mindre beroende av olja, vilket blir mer och mer politiskt akut idag. Kanske än mer i framtiden när många oljeproducerande stater har gjort sig fria från diktatorer som hittills garanterat västvärlden en stadig tillförsel av olja. En annan vinnare under senare år är elindustrin som genom införande av lågenergilampor har kunnat växla över från dålig lönsam produktion av konventionella glödlampor till nya ljuskällor där varken pris eller kvalitet ifrågasätts av ideologiska skäl.

Elproducenterna är en annan aktör som är glada åt tron på global uppvärmning. Det gör att man kan ta ut nästan vad som helst för sin el ivrigt påhejade av miljörörelsen som anser att slöseri med energi skall svida på samma sätt som man vill chockhöja bensinpriserna. Lustigt nog blir det därför även till fördel för oljeindustrin eftersom rättänkande människor inte är lika priskänsliga på motorbränsle som de normalt sett skulle vara. Även jordbruksindustrin är nöjda eftersom man kan sälja sina grödor till avsevärt högre priser till miljöbränsle än man skulle kunna om de skulle hamna i magarna på svältande barn i utvecklingsländerna.

Dessutom finns det en otal mindre aktörer som gnuggar sina händer när man kan spara in på produkter och service i förment miljöintresse. Sådana sådana branscher är exempelvis hotellbranschen och detaljhandeln, men det finns många fler som profiterar på miljöfrågan.

Nästa fråga är hur denna globala uppfattning har kunnat spridas om den inte är korrekt? Man frågar vem som startat den och hur man tror den har kunnat spridas. Eftersom ingen makt eller person kan pekas ut som manipulatör så måste det vara sant. Just detta kommer säkert att studeras i framtiden. Som jag ser det krävs en tändande gnista av någon som formulerar en tanke samtidigt som någon grupp med resurser nappar på detta och gör frågan till sin. Det viktiga steget är att få media intresserade och dra igång en kampanj som får allmänheten att kräva åtgärder. Mer behövs inte för att politikerna skall ta sig an frågan om den gynnar deras intressen för stunden. Här finns många aktörer som har allt att vinna. Först har vi katastrofindustrin med forskare inom området i spetsen som kommer att få enorma anslag om man kan visa ett tillräckligt akut hot. Sedan har vi de politiska grupperna som kan göra sig karriär på frågan och få platser i parlament och likande. Om det är tillräckligt dramatiskt är det en guldgruva för mediaindustrin som kan tjäna enorma summor på att sälja domedagsprofetior till allmänheten.

Om bara tåget börjar rulla blir det sanning och så småningom den enda sanningen. Om man vill synas i media, få anslag, bli accepterad i sällskapslivet, bli publicerad osv måste man ansluta sig. De få modiga som inte gör så anses underliga och tillskrivs de mest absurda egenskaper.

Den svaga punkten är här media eftersom i samma stund som hypotesen om den globala uppvärmningen blir fullt accepterad är det ingen nyhet längre. Då blir tvärtom den motsatta åsikten nyhet och möjlig att tjäna pengar på. Då blir oegentligheter bland forskarna nyheter och tveksamheter förstasidestoff. Det är därför viktigt för forskare och politiker som lever av frågan att ständigt komma med fler och mer skrämmande rön som gör att man kan behålla initiativet och medias intresse. Den dag man inte lyckas med det så vänder det oerhört fort och man står där utan forskningsanslag, affärsidéer och parlamentsplatser eftersom politikerna knappast stödjer något som media inte stödjer.

Det här har ju hänt upprepade gånger i historien. Samhället och vetenskapen har varit överens om de mest konstiga saker genom åren. Att människor med viss huvudform är kriminella, att man bör kastrera personer med udda egenskaper eller beteende, att vissa raser är undermåliga, att visst sexuellt beteende är sjukligt osv. Det som skiljer vår nuvarande situation från dessa historiska är att syftet idag är gott och dom som företräder de förhärskande åsikterna uppfattas som goda människor. Således måste de som påstår annat vara onda och ha onda avsikter.

Samtidigt så måste man väl erkänna att man även på den tiden hävdade att man drev sina kampanjer och sin forskning i ett gott syfte. Man skulle lokalisera missdådare redan som barn, men skulle rena rasen från undermåliga individer, man skulle hålla den egna rasen ren eller man skulle motverka perversioner. Nog kunde många skriva under på det om dom inte insåg vad det betydde och vad det fick för konsekvenser.

Ett intressant argument jag mött ofta är att det inte gör så mycket om miljöforskare har fuskat med data eller om riskerna om framtiden är överdrivna. Man fuskar och överdriver ju ändå med ett gott syfte och det kanske krävs starka skrämselåtgärder för att få folk att vakna och agera på rätt sätt. Denna jesuitiska inställning till saken och denna människosyn skrämmer mig oerhört. Man undrar hur långt man är beredd att gå för att hävda "det rätta". Det är här en fråga som borde ställas under kritisk vetenskaplig belysning tenderar att bli religiös. Den övergripande tron blir viktigare än sanningen och respekten för individen.

Att jag själv är oerhört kritisk till den ensidiga bild som råder i den här frågan står väl klart, men det är ändå inte sakinnehållet som upprör mig mest. Det som skrämmer mig oerhört är det åsiktsförbud som finns inom forskningen idag och det gäller inte bara den här frågan. Politikerna har tagit greppet om sanningen inom områden som berör deras verksamhet. Sådant har tidigare bara förekommit i totalitära stater, men idag är det gängse i de flesta länder. Ironiskt nog har detta inneburit att forskningen och forskarna har uppgraderats. Man hänvisar ofta till forskningen i sin politiska argumentation idag, något som man inte gjorde för några decennier sedan när man inte kunde lita på att forskarna kom med politiskt korrekta resultat utan envisades med att söka sanningen så gott man kunde.

Så länge man inte väger in all tillgänglig kunskap när man söker svar på svåra frågor för dagen och i framtiden utan bestämmer sig för svaren innan man formulerat frågorna så förbehåller jag mig rätten att tvivla på resultaten och misstro åtgärderna man vidtar för att möta de förutbestämda hoten.

Den som är en hejare på engelska och vill få fler exempel på manipulering av forskning kan se den här videon.

Tillägg december 2013: En mycket intressant analys av katastrofindustrins drivkrafter, som oroar publicerades i DN nyligen - http://www.dn.se/debatt/domedagsindustrin-har-blivit-en-sjalvgaende-maskin/

söndag 9 oktober 2011

Frankrike är i mångt och mycket som Sverige var på 50-talet

Frankrike påminner väldigt mycket om Sverige på 50-talet. Man har inte utvecklat sig på alla områden som man gjort i Sverige. Visserligen kopierade man, liksom många andra länder, den svenska välfärdsstaten på 60-talet, men man har ju inte fattat att det är dags att skrota den nu och satsa på individualism.

Ett annat område där fransmännen är femtiotalsmässiga är barnuppfostran. Visserligen har man gått ifrån hurringen som vanlig uppfostringsmetod men annars är det som när jag var liten. När vi kom hem från vår resa mötte oss grannens lilla treåring på torget med ett glatt "Bon jour", som vi besvarade lika artigt. Att hälsa och vara artig - säga tack när man får något och annat ålderdomligt lär man barnen tidigt här. Även tonåringar behandlas som vuxna och dom behandlar vuxna som likvärdiga. Dom pussar på kind redan från fem års ålder och man kan med behållning konversera med en tolvåring om ditt och datt. Stackar barn - dom vill uppföra sig som vuxna redan innan dom fyller 20. Jag inbillar mig att föräldrarna förbereder barnen tidigt för ett vuxenliv där man måste kommunicera med och ta hänsyn till sina medmänniskor. Det kan aldrig vara nyttigt!

Hur fel detta är fick jag reda på när vi hade besök av en ung svenska mamma och berättade att mina barnbarn var så duktiga - som man ju gör som stolt morfar. Jag fick då lära mig med eftertryck att man, enligt senaste uppfostringsrön, aldrig får säga att barnen är duktiga och berömma dom. Om man gör det kan barnen få för sig att dom måste prestera för att bli älskade och att det finns ett samband mellan hur man uppför sig och hur man blir bemött.

Jag måste ärligt erkänna att jag inte begriper ett smack. Beröm är alltid trevligt och beröm som man förtjänar för att man gjort något bra känns än bättre i min föreställningsvärld. Att det skulle vara fult att prestera förstår jag inte heller, men så är jag ju en gammal stofil också. Fanns det något mer tillfredsställande än att visa upp ett fint resultat för mamma eller pappa och får erkännande för det?

Jag påstår till och med att den värsta otjänst man kan göra sina barn är att behandla dom som om dom vore ensamma och centrum i världen och aldrig behöver interagera med andra människor och möta andras åsikter, viljor och  föreställningar. Då om någonsin får dom en obehaglig överraskning i sinom tid.

Nu är Sverige fortfarande en förebild för vissa grupper av fransmän. Här kan man läsa lyriska reportage som berättar att i svenska förskolan är det förbjudet med leksaker som är könsspecifika. Inga bilar, tåg och dockor på svenska förskolor således - påstår man. Våra tre yngsta barnbarn är pojkar och deras föräldrar är precis så moderna i sina åsikter som man skall vara i Sverige idag. Trots detta är/var alla pojkarna, i en viss ålder, fullständigt betagna av bilar, spårvagnar och andra grabbiga saker. Hjalmar, snart två år, bubblade av glädje när han fick ett batteridrivet Briolok av oss. Han hade med avund lekt med ett sådant hos våra andra två barnbarn dagen innan. Spårvagnar är ändå favoriten. Han har lärt sig utropen på alla stationer som han och föräldrarna passerar. Det är ganska kul när han säger "Danmarksterminalen - spårvagn" eller "Valand" tillräckligt korrekt för att man skall förstår det.

För att återgå till de ålderdomliga värderingarna i Frankrike så ser man med förvåning hur ungdomarna tidigt vill vara vuxna. Precis som svenskarna på 50-talet vill man bli vuxen, skaffa familj, utbilda sig så fort det bara går, få ett jobb och bli en del av samhället. Sabbatsår, feel-goodstudier på högskolan, resa jorden runt och annat som krävs av moderna svenskar är närmast okänt här. Dom är lite som kineserna men kineserna är ännu mer målinriktade.

Kanske måste Sverige bli mer aktiva i att exportera sina värderingar till utlandet. Det finns ju många som vill exportera den svenska alkoholpolitiken och det förstår man ju om man besöker valfritt Systembolag vid öppningstid och en halv timma framåt. Bättre reklam för en lyckad politik kan man inte få.

fredag 7 oktober 2011

Tankar av en alienerad utvandrare

Ja nu har man varit i Sverige igen. Huvudintrycket är att Sverige, särskilt Stockholm, är rasande vackert när solen skiner och det är varmt i slutet av september.

Man behöver emellertid inte ha bott särskilt länge utomlands för att känna sig väldigt främmande för vissa företeelser i Sverige. Något som slår mig är att alla har så viktiga saker att göra, att man är så otroligt upptagen och man är så oerhört seriös. Alla gör viktigare saker än alla andra verkar det som och alla har viktigare vänner än alla andra. Jag har nämligen ovanan att, så gott det går med dålig hörsel, tjuvlyssna på samtal som inte angår mig. Nu är det inte så svårt för folk talar väldigt högt och tydligt så ingen skall missa hur viktiga dom är. Dessutom har troligen Sverige världens sämsta mobilmottagning för även när man talar i telefon verkar man göra det för hela restaurangen eller spårvagnen.

En annan sak som är jobbig är att man, som boende i Europas utkant som vi gör, har fattat det mesta fel. Vi har noll koll på vad som är rätt att tycka och då blir det ju därefter - lite fel. Detta märker man ganska snart efter att ha läst tidningar och sett på TV några dagar och träffat lite folk här och där. Man får inte Socialstyrelsens normer om politiskt korrekt tyckande i Frankrike så där lämnas vi vind för våg av staten att tycka själva.

En liten detalj är också hur ute vi är modemässigt. Jag har förgäves försökt dölja mina små smala glasögon från förra året, medan andra glassar omkring med sina nya moderna perspektivfönster och ser jättehippa ut. Undrar om dom finns med vindrutetorkare? Lyckligtvis har jag ett par helt moderna hemma sedan 60-talet så, så snart jag kommer hem så kan även jag se ut som ugglan i Fablernas Värld. När jag tänker efter kan jag nog fortsätta att ha mina årsgamla bågar eftersom ingen bryr sig om mode utan bär det man trivs i nere hos oss i utlandet.

Trots allt så skall det bli skönt att komma hem till Frankrike och träffa alla oviktiga, ostressade, omoderna och töntiga fransmän och andra typer med konstiga åsikter. Man känner sig liksom mer hemma bland dom.



- Posted using BlogPress from my iPad

torsdag 6 oktober 2011

Tredje etappen på Sverigeresan

Nora blev en höjdare och det var väldigt trevligt att träffa min bror och hans familj och min mor. Som vanligt lagade vi tillsammans god mat och min mor hade bakat mazariner som vi aldrig kännt maken till. Hon hade aldrig bakat sådana förrut påstod hon, men när det gäller bakning förvånar mig ingenting vad gäller min mor.

Vi hann också med ett besök på en av Sveriges största marknader - den i Kopparberg, där jag också tog lite kort av mina anor och anättlingars vilorum på kyrkogården. Marknaden var en flopp i jämförelse med hur det var för tio år sedan. Nu är det samma skräp som man kan finna i hela världen och alla de lokala produkterna som fanns förr lyser med sin frånvaro. Det verkar som om huvudförnödenheter nuförtiden är sockor, rökt korv och kockosbollar, för det fanns det i överflöd av och alla köpte med hem. Man måste vara ganska köpsugen om man köper fem rökta korvar för 100 kronor som man inte får smaka på även om man ber om det.

Vi hade tänkt följa rådet från kopparbergssonen Pepparn Pettersson i den populära schlagern: "Få'nt ja en körv, sö höpper ja i älva", men inte fanns det någon hederlig svensk varmkorv inte, bara kebab, langos, pizza och gud vet vad av ny svensk husmanskost.

Sista dagen i Bergslagen blev besök i Örebro hos min gamle studentkamrat från Hermods Janne H och hans fru Carina. Vi bjöds på en smarrig trerätters middag med efterföljande underhållning av värdparet som sjöng och spelade piano för oss. Lite gamla skrönor blev det också. En höjdare som gav mersmak - förhoppningsvis i Frankrike.

Effektiva som vi är lyckades vi klämma in både ett besök hos de gamla vännerna Tommy och Ann på hemvägen och hos vännen Anita. Vi var jättenyfikna på deras nya hem som verkligen var trevliga och smakfullt ordnade.

Idag har vi inkasserat vår 65-årspresent, som var behandling och lunch på Hagabadet i Göteborg. Det var väldigt avkopplande och maten utsökt, men nog kunde man utforma restaurangen lite trevligare när man har ett så bra kök.



- Posted using BlogPress from my iPad
Gadgeten innehöll ett fel