Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

tisdag 31 januari 2012

Sarkozy - en ovanlig politiker

Sarkozy är en väldigt ovanlig politiker. Dom flesta politiker agerar utifrån ambitionen att dom skall sitta kvar för evigt, vilket gör att dom aldrig kan genomföra något som retar väljarna. Sarkozy verkar strunta fullständigt i detta och är väl medveten om att han förmodligen kommer att förlora nästa presidentval.

Han har genomfört ett antal reformer som ingen fransk president vågat göra tidigare. Han har avskaffat några lagar från Napoleontiden som lämnat änkor på bar backe när deras män dör, han har gått emot de absolut absurda regler som gör att offentligt anställda kan gå i pension vid 50-55 års ålder och han vill skära ned i det offentliga slöseriet, vilket har gjort honom till hatobjekt nummer ett bland fackföreningarna.

Allt detta har bäddat för socialisterna som lovar att alla skall få mer av allt till skillnad mot Sarkozy som varnar för att Frankrike kan bli ett nytt Grekland om man inte agerar ansvarsfullt och sparar. Inte ger det honom några popularitetspoäng inte. Även om man inte gillar allt Sarkozy tar sig för måste man beundra en politiker som inte bryr sig ett dugg om att bli populär utan envist gör det han anser vara rätt, även om det kommer att kosta honom presidentposten. Nog skulle vi behöva fler sådana politiker?

En glädjande sak är att fransk lag säger att man måste ha stöd av 500 borgmästare för att få kandidera som president. Marine Le Pen verkar inte lyckas med detta, vilket är en god sak. Många skulle nog rösta på henne om hon fick kandidera.

måndag 30 januari 2012

En motsträvig kropp

Det har varit en hektisk vecka. Som det alltid blir när man renoverar ett hus så blir det lite detaljer kvar. Lite lister här, en omålad bit där, lite spackling som borde ha gjorts eller den där fogen mellan kaklet som aldrig kom på plats.

Nu hade vi bestämt oss för att det skulle bli gjort. För de tyngre sakerna som att skrapa och måla fotlister samt komplettera med en uppäten bit, samt målning av ett tak anlitade vi Jean-Claude, småkrafset skulle vi göra själva. Senast jag ägnade mig åt hantverksarbete som innefattade underliga kroppspositioner var ett par år sedan, men jag märkte ganska snart att något hänt med kroppen. Det var inte lika lätt att klättra upp på plankor och balansera eller kliva upp och ned på stegar eller utföra arbete nere vid golvnivå - och inte uppe vid taket heller för den delen. Jag blev trött, öm, fick kramp och allehanda andra eländen drabbade mig. Pauserna blev många och långa. Lyckligtvis kan min fru göra samma saker som jag kan, förutom träarbete, men det är alltid enklare när man är två som jobbar. Det är emellertid underligt att kroppen protesterar så - vi går ju ändå numera raska promenader på en timma varje dag, men som grannens läkare sa när hon klagade över sina krämpor. "En bil som gått 25 000 mil fungerar ju inte som ny".

Nu börjar emellertid allt vara färdigt och det är bara bortplockning och städning kvar och det känns skönt. Nu har vi att se fram emot årets första besök av Eva och sonen Johan som stannar här i drygt en vecka. Då får vi koppla av och leka turister några dagar och inte tänka på några plikter som måste fyllas annat är med att ha trevligt. Vi hoppas bara att mandelblommen slagit ut ordentligt, vädret blivit varmare igen och att det slutar blåsa.

Bilden lånad av Multisportbloggen.se

onsdag 25 januari 2012

En så'n födelsedag

 En sådan fantastisk födelsedag - min frus alltså! Allt har följt de invanda traditionerna med ett glas champagne på sängen på morgonen och sedan har telefonen ringt hela dagen och när vi kom hem efter den traditionsenliga lunchen med våra äldsta franska vänner var telefonsvararen full av grattis. Klockan ett var det dags för lunch.

I år valde vi den restaurang i Narbonne som vi gillar bäst - Le Petit Comptoir. De har ett kök mitt emellan modern gastronomi och traditionellt kök och det passar alla. Det blev en avsmakningsmeny med 6 rätter som alla var perfekta. Det började med en liten soppa på endiver och foie gras tätt följt av pilgrimsmusslor på en bädd av mjukkokta strimlor av selleri med tryffel i en bechamel. Sedan fick vi lättstekt foie gras med en väldigt god kål- och morotsanrättning. Fiskrätten var en gös kokt i rödvin, med en bit rökt fläsk och svartrot till och sedan fick vi en anrättning med rosastekt lammkött. Avslutningen blev en osttallrik och sedan en variation på tiramisu formad som en korg av vit choklad, med handtag av mörk choklad och smaksatt med citron. Mycket fantasifullt och gott. Det där blev visst 7 rätter om man räknar. Med två flaskor vin och kaffe gick hela kalaset på 280 euro för fem personer. Det är emellertid bra utdelning på pengarna för om man bjuder på det på sin egen födelsedag kan man ju kassera in fyra ytterligare sådana middagar när de andra fyller år.

Efter lunchen som höll på till efter klockan tre tog vi en promenad i Narbonne där massor av folk var ute och satt och solade sig på serveringarna. Inte att undra på eftersom det var 20 grader varmt. Vi tog faktiskt ned taket på bilen när vi åkte hem. Det var första gången i år. På hemvägen kunde vi glädjande nog se några mandelträd som hade några grenar utslagna med blommor på bar kvist.

När jag skriver det här vid sjutiden på kvällen är jag fortfarande mätt så det blir på sin höjd ett par bitar ost och resten av den halvflaska champagnen som vi öppnade i morse. Nu är det min tur nästa gång, men innan dess blir det en bonusfest när vännen Eva kommer hit när hon fyller i februari.

tisdag 24 januari 2012

Ironi borde inte få existera!

"Håhåjaja - ibland blir man lite trött", som min son sa i yngre år när jag var särdeles hopplös. Att använda ironi på Internet är inte oproblematiskt. Om det beror på att människor har svårt att förstå ironi eller att det som ibland skrivs på Internet är så grovt att begreppet ironi förlorar sin betydelse vet jag inte. Med glädje kan jag konstatera att alla mina läsare av den här bloggen, med undantag av en person för några år sedan, har en osviklig känsla för ironins subtilare nyanser.

Som ni knappast kan ha missat så ägnar jag mig en del åt släktforskning och skriver en blogg till hjälp för nybörjare. Jag har också startat en grupp på Facebook där nybörjare och även erfarna snabbt får hjälp när dom kör fast i sin forskning. På mina släktforskarsidor lägger jag mig vinn om att aldrig vara ironisk eller sarkastisk, eftersom det kan, som vi säger i Bergslagen "ta hus i h-vete".

Det finns en utmärkt grupp som Lasse E. har startat som behandlar dom som har anor i Bergslagen. Nyligen utökade han denna grupp så den nu omfattar även personer med sina rötter i Lindesberg, Ljusnarsberg och Skinskatteberg, vilket var en populär åtgärd. Ungefär samtidigt kom en blänkare från en annan grupp som jag är medlem i som behandlar valloner. Där har det under några månader bedrivits en hatfylld pajkastning mellan ättlingar till valloner och flamländare. Diskussionen har initierats av en person som kallar sig Benedictus av Flandern som  väl skulle kunna förbigås som en tokstolle, men Vallonerna har varit mer än villiga att ta upp den kastade handsken och otidigheter har haglat mellan kontrahenterna under månader nu.

Jag frångick mina vanor och tyckte att den seriösa tonen, som nästan alltid annars finns bland släktforskare, kunde må bra av att livas upp lite så jag skrev följande lilla text i Lasses grupp med åtföljande länk till den pajkastande gruppen:

"Jag vill bara göra Lasse uppmärksam på hur otidsenlig han är när han inte bara bjuder in Ljusnarsbergare utan också Skinskattebergare till gruppen. Var skall detta sluta - kanske vi snart får se Norabor i gruppen, men då lämnar väl Lindeborna sällskapet. Nej läs och begrunda och se hur man behandlar andra raser ute i Europa. (LÄNK)

Jag hade bara hunnit vända mig om innan den första protesterna kom och kommentarer om hur viktigt det var att alla skall få vara med och hur tokiga mina åsikter var. Visserligen fanns det dom som nog trodde att det var ironi, men "man bör ju vara försiktig med det för det är ju så svårt". Nu reagerade jag snabbt och skrev att jag på intet sätt hade något emot folk från Skinskatteberg (jag känner inte ens någon från Skinskatteberg vad jag vet) och inte heller stod bakom de horribla åsikterna som framfördes av valloner och flamländare i den gruppen. Jag påpekade också att det faktiskt var ironiskt skrivet för att framhålla skillnaden på de två gruperna. Man skulle ju tycka att det borde göra slut på indignationen, men döm om min förvåning när diskussionen fortsatte om huruvida man över huvud taget borde använda ironi på nätet. Dessutom kände man ju inte mig, "så man kan ju aldrig veta". Den mest kränkta personen undertecknade alla sina inlägg med fyra hjärtan i rad.

Sanningen att säga var det några läsare som fann ett visst underhållningsvärde i tråden och Gillade mina klargöranden och dessutom blev det ju ett uppslag till den här bloggen. En liten undran bara - varför är man så snabb att förutsätta att andra har onda eller skumma avsikter? Det borde väl rimligtvis vara normalt att man undrar lite grand om det är på allvar eller ironiskt och om man är osäker kan man ju ganska enkelt undersöka vem som skrivit genom att klicka på personens namn och på så sätt få vägledning huruvida det är en rättshaverist eller en seriös person.

Jag vet inte riktigt hur mina associationer fungerar, men jag kommer osökt att tänka på Lars Hillersbergs underbara bild från studentrevolternas tid då en överviktig skånsk poliskonstapel står och bankar på en späd yngling med batong. Ynglingen: "Men snälla konstapeln, jag är ju antikommunist". Konstapels, på bred skånska: "Jag ger väl fan vad slags kommunist du är".

Det här inlägget saknar länkar och namnen på källorna är lätt anonymiserade för att ni inte skall kunna identifiera kontrahenterna. Jag vill inte peka ut någon, bara diskutera en företeelse.

Bilden ovan är lånad av familjen Persson-Åsenius blogg, som tydligen framställt den själv med Photoshop.

måndag 23 januari 2012

Är det en merit att göra bort sig och vara okunnig?

Från en utländsk horisont ter sig Sverige väldigt speciellt ibland. De franska socialdemokraterna valde en ny ledare för inte så länge sedan. Det var en strid på kniven mellan de otaliga kandidater som ville leda partiet och som hoppades bli landet ledare i nästa val. Trots att socialisterna inte var annat än ett oppositionsparti kunde man följa kampen i offentliga debatter i radio och TV. Alla partimedlemmar kunde sedan delta i valet av ordförande genom ett landsomfattande val. Även om man inte var medlem tidigare kunde varje fransman som ville, lösa ett medlemskap i partiet och därmed lägga sin röst. Många fransmän kritiserade att man var tvungen att vara medlem av partiet för att få delta i valet. Det fanns ju ändå risk/möjlighet att det var landets näste president som utsågs. Kampen var hård och de olika kandidaternas företräden ventilerades och deras kunskaper och förmågor diskuterades offentligt.

I Sverige vill ingen bli ordförande för det parti man vigt sitt liv åt och som i trekvarts sekel dominerat svensk ploitik. Alla säger nej när dom blir tillfrågade numera, för att sedan efter massor av trugande "ställa upp för partiet" i slutändan och dom som inte blev tillräckligt trugade och missade att få den post som dom påstod sig inte vilja ha blir sura och försöker på alla sätt motarbeta den som blev vald. Det är ju självklart att man inte kan ha en öppen process, som i Frankrike, eftersom det inte finns några kandidater i Sverige.

Mona Sahlin var den som "ställde upp" när alla andra kvinnor sa nej och det var ju inget drömläge för en ledare direkt. Håkan Juholt blev utsedd, jag säger inte vald, på något sätt och på grunder, som ingen verkar kunna redogöra för. Hur det nu är med mediadrev, krypskytte, intern maktkamp och mycket annat som lett fram till hans avgång så är det ändå märkligt att det är så många som i radions P1 framhåller hans egen oskuld för det skedda och hans stora duglighet.

Förfärande många framhåller hans vanlighet som den största kvalitén. Att han inte är påläst, att han gör bort sig, säger grodor och att han inte är särskilt utbildad anses vara berömvärda egenskaper för att leda Sverige. "Han är som vi andra och ingen akademiker", som någon sa. Att det med den kravlistan skall vara så svårt att finna lämpliga kandidater förefaller märkligt. Är alla socialdemokrater alltför kunniga, intellektuella och omdömesgilla för att komma ifråga?

Nu är ju inte det något nytt i svensk politik. Torbjörn Fälldin var ett exempel på samma sak och Gudrun Schymans popularitet ökade för varje gång hon gjorde bort sig. Det framhålls ofta att både Sträng, Per-Albin och andra började sina banor som "vanligt folk". Nu var det ju inte så lång tid som dom var "vanliga" utan absorberades ganska snabbt av arbetarrörelseeliten och fjärmade sig ganska ordentligt från "dom vanliga". Troligen var dom emellertid både dugliga och intellektuella, men hade klokheten att dölja det bakom en anspråkslös fasad.

Att det skulle vara ett problem inom svensk politik att företrädarna är för kunniga och allför utbildade har jag emellertid svårt att förstå. Inte har dom flesta fått sina positioner på intellektuella meriter eller kunnighet inom sitt område. Karriären har ju ofta börjat med att dom har en far eller farfar som var stor inom partiet och sedan har dom vandrat upp genom partihierarkien steg för steg från scouterna, via ungdomsförbund och hela tiden haft lagom rumsrena åsikter som inte avviker alltför mycket från partilinjen och en god förmåga att byta åsikt när så påkallas. Att några gjort ett kort gästspel på någon högskola får väl mest ses som dekoration i meritförteckningen.

Om man berättar för människor i Frankrike att det är en merit i Sverige att inte vara utbildad och att göra bort sig så tror dom att man skojar - om det inte gäller äktenskapsbrott förstås för det är inte att göra bort sig i Frankrike. Troligen är Sverige ensamma om sin inställning till kompetens och troligen är det bara en svenska statsministerkandidat som kan sätta upp oegentligheter och tavlor på sin meritlista - det kan ju inte ens kungen göra längre. Vi kan ju föreställa oss hur glada vi skulle bli om våra lärare, kirurger eller busschaufförer skulle berömmas för att dom gör mänskliga misstag precis som "vanligt folk".

Då är det andra takter i USA där republikanerna skall välja presidentkandidat. Där är det ingen som tackar nej inte och inte döljer man urvalsprocessen i sammanträdesrummen heller. Där tar tokigheterna sig helt andra former. Man undrar lite hur republikanerna tänker när man smutskastar varandra på det grövsta, partikamrater emellan, under urvalskampanjen. Jag menar - en av dom skall ju bli republikanernas presidentkandidat. Tror man att all skit man gräver fram och alla lögner man fabricerar är glömt då, eller kanske man kan sälja det till Obama. Då kanske det är bättre, som i Sverige, där man talar och läcker skit till media bakom ryggen och sedan låtsas att folk kastar in handduken av fritt val i slutändan.

söndag 22 januari 2012

Var och en sin egen professor

Nina Björk talade i sin krönika på Godmorgon världen i morse om hur trött hon var på alla känslor som människor framhåller i alla situationer. "Jag känner att ..." ,"Jag uppfattar det som ..." eller "Jag upplever det som ..." har blivit det man tar till istället för att veta, i stället för att beskriva hur det faktiskt var, menade Nina Björk. Jag håller fullständigt med henne om detta.

Rent vetenskapligt har det länge funnits en stark konflikt mellan vad man kallar postmodern kunskapsuppfattning och traditionell vetenskaplig kunskapsuppfattning. En av de mest välartikulerade motståndarna till den postmoderna kunskapsuppfattningen är författaren, läkaren och ledamoten av Kungliga vetenskapsakademin PC Jersild.

Det finns ett visst mått av intolerans i denna kritik mot mer undersökande och tvärvetenskapliga sätt att söka kunskap, men det kan man diskutera sakligt och lära en del av. Då är de populistiska yttringarna av den postmoderna kunskapsuppfattningen, som Nina Björk talade om, ett betydligt större hot. Förenklat kan man säga att man kan hävda vad för tokigheter som helst och kräva att tas på allvar om man hänvisar till att "Man upplevde situationen så". Hur verkligheten ser ut har ingen betydelse. Om någon påpekar att det faktiskt inte alls var så som "personen upplever det" eller "känner", blir personen djupt kränkt och undrar varför hans/hennes uppfattning inte är lika mycket värd som kritikerns.

Jag observerade detta mer och mer som lärare på Chalmers under 80- och 90-talen. Eleverna kunde då hävda uppfattningar som bevisligen var helt felaktiga som argument för sina lösningar och när felaktigheterna påpekades blev de djupt kränkta och ansåg sig påhoppade. Likaså kunde de i sina uppsatser använda andras resultat, eller sådant man läst i litteraturen eller på nätet utan att på något sätt ange sina källor som ju är ett oavvisligt krav i akademia. När man påpekade det för dom fick man svaret att visst hade dom kopierat andras arbete, men kunskapen var ju inte märkvärdigare än att dom hade kunnat komma på det själv, så varför ge någon annan erkännande.

Det beklämmande är att denna lättsinnighet, där man snarare hävdar det som är bekvämt och lämpligt än det som är korrekt sprider sig även till det offentliga livet och vetenskapsvärlden.

Kanske borde ett nytryck av Axel Wallengrens klassika "En hvar sin egen professor" göras där han förmedlar allt mänskligt vetande under pseudonymen Falstaff Fakir.

I sällskapslivet kan de här känslorna bli än mer problematiska. Man ser mer och mer att människor utgår från sin egen bild av vad som sker eller sägs och reagerar utifrån detta utan att intressera sig för hur det faktiskt gick till. Jovisst finns det visst utrymme för tolkningar i sociala sammanhang, men vissa saker har ju faktiskt hänt - eller inte, vissa saker har sagts - eller inte och vissa bevekelsegrunder existerar - eller inte. Att man i förstone reagerar på det man, grundat på sin egen känsla och självbild, känner är ju mänskligt, men när de övrig aktörerna unisont påpekar att något missförstånd skett kan det ju vara lämpligt att lyssna på detta och inte känna sig kränkt över att ens känsla inte var helt riktig eller till och med saknade grund. Att vara kränkt är ju ingen mänsklig rättighet i alla lägen.

Så något delvis annat. Angående kryssningsolyckan i Italien intervjuades forskaren Sonja Forward vid VTI om den mänskliga faktorn som orsak till många olyckor. Hon hade speciellt studerat trafik och funnit att bättre utbildning faktiskt inte minskade olyckor orsakade av den mänskliga faktorn. Det var främst risktagande och övertro på sin egen förmåga att reda upp kritiska situationer i trafiken som är orsaken och där kunde faktiskt bättre utbildning ha motsatt effekt.

Den kvinnliga intervjuaren kom givetvis med den obligatoriska frågan om det inte främst var män som hade ett sådant beteende. Dr Forward pekade då på att det faktiskt i allt högre grad förekom även bland kvinnor, som ville visa sig kompetenta och dugliga. Slutsatsen från intervjuaren var då att kvinnorna antog ett manligt beteende. Nog är det underligt att alla dåliga beteenden klumpas ihop som manliga och bra beteenden klumpas ihop som kvinnliga, oavsett vem som hänger sig åt dom. Är inte ett sådant resonemang djupt diskriminerande? Som jag påpekat förrut - byt ut könstillhörighet mot, ras, religion, hudfärg, etnicitet, sexuell läggning eller något annat särskiljande så får nu höra hur det låter.

Om man jämför svenska och fransk trafik så kan man bara konstatera att franska kvinnor och även äldre kvinnor uppenbarligen är mycket mer emanciperade än de svenska att döma av trafikbeteendet.





lördag 21 januari 2012

Det finns ingen ursäkt!

Vi minns idag Fadime Sahindals död. Sveriges Radio hade ett minnesprogram av den anledningen. Som ett led i detta sände man en radioteater som beskrev ett liknande livsöde som Fadimes. Jag kunde bara höra påannonsen för att få nog och stänga av radion. Kanske jag är orättvis, men jag blev så upprörd när man presenterade programmet med påståendet att alla inblandade var offer i detta hemska dåd. Eftersom jag följer den politiskt korrekta diskussionen i Sverige om sådana här frågor vet jag ganska väl vad det är för argument som torgförs.

Jag kan inte acceptera att fäder och bröder som aktivt mördar eller driver sina döttrar i döden är offer. Jag kan inte heller acceptera att mödrar som stillatigande ser på när det här händer är offer. På vilket sätt är dessa människor offer? Dom gör det dom gör av fri vilja och med berått mod, med enda syfte att bevara en heder som dom förlorar omedelbart när dom begått sitt mord.

Hur resonerar då den politiskt korrekte person som anser att alla inblandade är offer? För det första frånhänder man de inblandade allt personligt ansvar och eget tänkande, vilket är oerhört nedlåtande. Man skyller på att de inblandade är offer för sin kultur och religion. Till nöds skulle jag kunna förstå ett sådant resonemang om familjen bott kvar i en lite kurdisk by isolerad från alla andra intryck, men så är ju inte fallet. Jag skulle också till nöds förstå det om det vore fundamentalistiska människor, analfabeter och resurssvaga. Nu är det ju inte så. De här familjerna har haft tillräckligt mycket framåtanda och kunskap för att göra vad många svenska idag inte skulle våga - fly till ett annat land och en annan kultur. De är heller knappast offer för tradition och överhöghet i sina sinnen eftersom dom haft förmågan att opponera sig och tänka tillräckligt självständigt för att fly till en så främmande och för dom underlig kultur som den svenska.

Under rådande omständigheter kan jag inte se på vilket sätt det finns några andra offer än Fadime och hennes medsystrar. Alla andra inblandade har gjort vad de gjort eller blundat för det man blundat för av egen fri vilja. Dessutom har man gjort det väl medveten om att man bryter mot såväl lagar som moraliska värderingar i det land man bor i. Några ursäkter för detta finns inte och de moralrelativistiska förklaringarna håller inte vid granskning.

Att ursäkta sådana handlingar genom att påstå att alla inblandade är offer, som så ofta görs i debatten, underlättar bara för fortsatt våld och, som jag skrev tidigare, det är djupt kränkande mot människor att inte anse att dom kan ansvara för sina handlingar och stå till svars för vad dom gör. Inte menar väl de välmenande debattörerna att utomeuropeiska invandrare har sämre förmåga till självständigt tänkande, förmågan att förstå sammanhang och analys av sin situation än vi européer?

I och för sig kan jag på ett mer principiell nivå förstå att politiskt korrekta personer kan känna igen sig eftersom, att i varje läge, förespråka det som är politiskt korrekt är ett exempel på det man visar förståelse för. Att i allt ha politiskt korrekta åsikter om smått och stort är ju ett bra exempel på att vara offer för sin kultur och att avstå från eget tänkande. Kanske man själv ser det som att man är utsatt från ett kulturellt tryck att alltid hålla reda på vad man skall tycka oavsett vad ens eget intellekt och moral indikerar. Kanske dom som ursäktar Fadimes bödlar ber för sin sjuka mor, om det i framtiden visar sig att en del åsikter dom känner sig tvingade att ha inte var så lyckade?

fredag 20 januari 2012

De kära franska hantverkarna


Det knackar på dörren och utanför står en av våra hantverkare iförd basker al la Toulouse Lautrec. Jean-Claude är en tusenkonstnär som hantverkare. Han behärskar det mesta - måleri, snickeri, kakelsättning, murning, golvläggning, el, VVS och dessutom är han i grunden "ebeniste", som innebär att han är möbelsnickare. Skulle han bli bet kallar han på brodern Christian, som är murare eller storebror Bernard som anses vara traktens bästa möbelsnickare och dessutom en god vän till oss. Vi har använt dom alla för att renovera vårt hus.

Det är fantastiskt att se hur han arbetar. Första halvdagen går åt till att täcka allt så det inte skall bli någon städning efteråt. Jo - det är faktiskt sant, franska hantverkare städar efter sig. Han gör täckningen så oerhört noggrant. Jag lade speciellt märke till att han lade ut en filt på golvet till det rum där han arbetade så att inget damm skulle följa med under skosulorna ut i huset i övrigt.

Hans planering av arbetet är också imponerande. Han vet exakt hur han skall lägga upp arbetet så han kan utnyttja torktider för att göra annat. Utan någon som helst stress flyter arbetet på i en snabb takt. Det är ju alltid något extra man kommer på under arbetets gång, men det har aldrig hänt att det kostar extra. Dessutom kostar arbetet exakt det som han har angivit på kostnadsförslaget - inte ett öre mer.

Vi kanske har haft tur, men vi är oerhört nöjda med franska hantverkare. Dom är skickliga, men framför all noggranna och trevliga och, jämfört med vad vi är vana vid från Sverige, väldigt billiga. Dom flesta hantverkare här är enmansföretagare med sk. microföretag som innebär mycket mindre byråkrati. Dessutom är det det normala sättet att arbeta som hantverkare i Frankrike så dom ser sig snarare som arbetare än som direktörer i eget företag. Här finns inga flotta SUVar som tjänstebilar utan bara en specialinredd skåpbil. Pengar vid sidan om är också väldigt sällsynt och om det förekommer så gäller det inte arbete utan material.

Nu har inte alla våra vänner haft samma tur. Våra amerikanska vänner har anlitat en holländare av språkförståelseskäl och det har inte imponerat på mig. Där har det fungerat lite som de värsta skrönorna om franska hantverkare hävdar att det går till.


tisdag 17 januari 2012

Bjud inte en bloggare på middag i framtiden

Vi bloggare är ju lite egotrippade och vill gärna att våra texter skall läsas och gärna bevaras. Nu är det ju lite svårt att läsa en blogg eftersom den presenteras bit för bit. Jag tror att väldigt få läser gamla texter på bloggen fast det finns så mycket bra att läsa där - tycker åtminstone vi själva.

Nog är många av oss författare-wanna-be, men vi kanske saknar lite av talangen och fantasin för detta. Och inte skriver vi deckare heller.

Jag har funnit lösningen på det. Vi bloggare kan nu bli de författare vi önskar att vi vore, men inte riktig har förmågan till. Nu kan vi trycka våra bloggar, Twitterflöden, Facebookvisdom och mycket annat i en riktig bok till en rimlig kostnad. Nu får släkt och vänner se upp för nästa jul och nästa födelsedag får dom våra filosofiska utgjutelser inbundna i en snygg bok. Akta er för att bjuda in oss på middag för i fortsättningen kommer vi inte att ha med oss blommer eller rödvin utan en bok, som ni förväntas läsa och säga något uppskattande om.

Egentligen har jag letat efter den här lösningen för min andra hobby som är släktforskning. Den kan ni läsa om på min andra blogg Släktforskning för noviser - nu fick jag det sagt! Det är nämligen väldigt svårt att finna någon som är beredd att trycka och binda ett fåtal exemplar av en släktbok. Det är en tjänst jag har letat efter i åratal och nu funnit. Tjänsten heter Blog2Print, men har en sidotjänst som heter everything2print som kan omvandla snart sagt allt man producerar till en bok.

Jag ser redan fram emot att få packa upp min första släktbok när den kommer med posten. Kanske jag trycker upp mina bloggar också så se upp - man kan aldrig veta vad jag överraskar med.

lördag 14 januari 2012

Man kan inte "outsourca" sitt ansvar

Polisen och Skatteverket gjorde razzia hos en underleverantör till statliga SJ, arbetarrörelseägda Coop, Lidl, delvis statliga SAS i går. Svenska kommuner upphandlar åldringsvård som bedrivs under former som bara kan beskrivas som skamliga.

Dessa företeelser förekommer under den paraply av åtgärder som med ett utländskt ord kallas Facilities Management. Kort betyder det att man försöker organisera sin verksamhet på ett så effektivt sätt som möjligt genom att koncentrera sig på det som är företagets huvudverksamhet och ta hjälp av andra företag, som är bättre skickade, för att utföra sidotjänster och sådant som inte direkt är avgörande för det egna företagets kvalitet och goda ryckte. Så är det tänkt och så agerar de företag som vet vad dom gör och har personer med en adekvat utbildning inom området.

Ett av de redskap man använder inom Facilities Management är således att använda underleverantörer. Det är det man envisas med att kalla "outsourcing". Det är absolut inget fel att använda en kunnig underleverantör för olika sidoverksamheter i ett företag. Det gör ofta att man kan koncentrera sina resurser på det som är viktigast och det man kan bäst. Faran är om man inte vet vad man bör lämna till underleverantörer och vad man bör behålla själv eller om man upphandlar oseriösa företag på felaktiga grunder, som man sedan inte kontrollerar fortlöpande.

Tumregeln är att man aldrig kan lämna ifrån sig sitt ansvar för något man levererar från sitt företag. Man bör inte heller lämna ifrån sig ansvar för sin kvalitet och goda ryckte. Man bör aldrig lämna ifrån sig sådant som hör till verksamhetens huvuduppgift, sk. kärnverksamhet. Ändå gör man ständigt detta, troligen av okunskap om vad som verkligen är företagets huvudverksamhet. Nu tror ni jag överdriver, men en av de svåraste frågor att svara på för företag är faktiskt vad deras huvudverksamhet är. Förfärande många tror faktiskt att det är att tjäna pengar till aktieägarna.

Om man lämnar olika verksamheter till underleverantörer måste man ha full kontroll på under vilka förhållanden och med vilken kvalitet dessa underleverantörer arbetar. Man kan aldrig som SAS, Coop, SJ, Lidl och Sveriges kommuner avsvära sig ansvar för något led i produktionen genom att hänvisa till att man har ett avtal som föreskriver hur det skall gå till. Det företag som är anvarig för slutprodukten måste ta sitt fulla ansvar och kontrollera att det som avtalats överensstämmer med verkligheten. Hela ansvaret gentemot slutkunden faller på den som köper upp underleverantörerna - inget annat är acceptabelt.

Ofta har man också använt sig av konsulter/underleverantörer för att författa de avtal som man tror skall säkra kvalitén. Det kan vara rena affärsavtal eller som i offentlig sektor upphandlingsunderlag för offentlig upphandling. Man kan inte se det på annat sätt än att dessa konsulter har misslyckats med det de anlitats för när det blir så fel som i fallet Carema eller salladsfabriken i Jordbro.

Jag skriver detta i egenskap av fd. professor och ansvarig för utbildningen i Facilities Management vid Chalmers och som fd. gästprofessor i samma ämne vid Hong Kong Polytechnic University.

söndag 8 januari 2012

Vilket samtal vill vi ha i samhället?

Jag tycker mig se två olika typer av samtal mellan människor idag. Låt oss kalla det dialog och debatt. I sina bästa former är samtal mellan människor det som ökar förståelsen, ökar kunskapen och berikar våra liv. I sina sämsta former understödjer samtalen intolerans, fundamentalism och enfald.

Dialogen mellan människor gör att man vidgar sina perspektiv - man ökar sin insikt om sakernas tillstånd. I en dialog utgår människor ofta från sina begränsade uppfattningar om hur saker förhåller sig, men under samtalets gång får man insikt om hur andra ser på samma frågeställning och ens totala bild av frågan vidgas och man lär sig nya saker. Man behöver inte nödvändigtvis hålla med om alla de synpunkter som de andra har eller ens gilla dom, men man vet ändå att de finns och de påverkar mitt eget ställningstagande. I några fall kanske jag förändrar min egen uppfattning om frågan, men i många fall gör mötet med de andras åsikter att jag söker ny kunskap och skärper min egen ståndpunkt i förhållande till de andra i samtalet.

I det man kan kalla den vetenskapliga dialogen tjänar samtalet till att söka större insikt och mer korrekta svar på de gemensamma frågorna. Samtalet och kunskapsutbytet tjänar till att förstå problemställningen och finna svagheter i den tidigare resonemangen och slutsatserna.

I dialog om existentiella frågor där värderingar, tro och moraliska frågor samtalas om kan man inte vänta sig att finna svar som är riktiga eller felaktiga. Där gäller det då att förstå hur andra kan se på samma frågor på ett så helt olikt det sätt jag gör och i möjligaste mån respektera detta, men inte heller det är ju alltid möjligt. Dialogen kännetecknas dock alltid av att man lyssnar till andra och försöker tolka deras synpunkter så ärligt som möjligt utan att förvanska vad dom egentligen försöker förmedla.

Debatter mellan människor har ett helt annat syfte. Här gäller det att utifrån redan förutbestämda åsikter argumentera för den egna åsikten till varje pris. I detta samtal försöker debattörerna efter bästa förmåga misstolka varandra, pådyvla varandra icke önskade åsikter och undvika allt som kan framställa den andres åsikter som värda att lyssna till. Den andre är alltid, åtminstone under samtalet, en fiende i en debatt.

För att bli en bra debattör måste man åtminstone låtsas att man inte förstår något av vad den andre säger och att man inte är det minsta intresserad av de kunskaper som ligger bakom den andres ställningstagande. Kunskapsklimatet i en debattkultur är demagogiskt och det gäller att indoktrinera sig själv så gott det går genom att bortse från allt som talar mot det man bestämt sig för är rätt uppfattning.

Politiken är den främsta arenan där denna samtalsform frodas. Man blir ofta förvånad över hur oerhört fräcka politiker kan vara i sin demagogi när man helt bortser från fakta, eller att man för bara några månader sedan med samma fermitet hävdade motsatsen till vad man idag hävdar. Det politiska debatt klimatet har dock sina risker för visserligen kan man vinna några okunniga personer, som inte är insatta, för sin åsikt, men rimligtvis borde man väcka förakt hos lika många tänkande människor.

Det som är lite skrämmande är att det verkar som om dialogen får allt mindre plats i det civila samtalet mellan människor och trängs undan av den politiska debattstilen där det viktiga är att torva till sin motståndare. På många arenor som i radio/TV, tidningar och på Internet verkar det som om människor har glömt att samtal främst skall vara berikande och lärande, inte någon fotbollsturnering i division fyra där man skall vinna över den andre till varje pris.

Man får ibland en känsla av att ett samtal måste vara antagonistiskt för att vara intressant - för att sändas eller tryckas i medierna. Som en följd av detta uppfattas en annan åsikt automatiskt som antagonistisk och måste bekämpas även i det civila samtalet. Om någon har en annan värdering eller åsikt känner man sig kränkt och upplever att den andre är en fiende som nedvärderar mig. Många tror att det bara får finnas en åsikt eller ställningstagande åt gången. Att ändra uppfattning upplevs som ett nederlag, när det egentligen ofta är bevis på en ökad insikt. När man finns i cyberrymden, som jag gör, råkar man ganska ofta ut för att både bli okvädad och idiotförklarad om man framför åsikter eller bidrar med kunskaper som inte passar in i någon annans färdigstöpta uppfattning.

Att jag intresserar mig för dessa frågor beror på att jag ägnade mycket tid åt att utveckla hjälpmedel för dialog på den tiden jag gjorde nyttiga saker. För den som är intresserad finns det ett litet häfte som kan vara till hjälp om man vill underlätta dialog på exempelvis sin arbetsplats eller någon annanstans. Den får ni använda gratis.

fredag 6 januari 2012

Att äta ogräs - eller bränna, spruta, skyfla och gräva bort det


En av mina absoluta favoriter bland franska förrätter är en traditionell sallad från Lyon. Vi har lärt oss den av våra vänner som bott och haft delikatessaffär där. Den är speciellt intressant för oss svenskar eftersom vi har outnyttjad närmast oändlig tillgång till den främsta råvaran, som i Frankrike är ganska dyr att köpa på torget och i grönsaksaffären.

Jag talar om sallad gjord på maskrosor. Våra vänner blev lyriska när dom såg det överflöd av maskrosor som fanns i vår trädgård i Sverige och kunde inte förstå att vi inte åt denna kulinariska höjdare.

Salladen består således av gulvita blad av maskros, en speciell dressing från Lyon, krämigt kokta ägghalvor, brödkrutonger samt stekta fläsktärningar. Dressingen är viktig och görs på följande sätt:

I en skål lägger man endera finhackad lök eller finhackad vitlök, Tillsätter en matsked fransk senap, en matsked olivolja, en matsked vinäger, salt och peppar. Man rör detta jämt med en träsked och tillsätter försiktigt vanlig olja under omröring tills man fått en tillräcklig mängd sås, som är lagom stark och lagom tjock i konsistensen. Gör den inte färdig alltför tidigt för den skär sig lätt. Den här såsen är ett litet underverk för den gör den enklaste grönsallad till en fullvärdig förrätt, så den kan man använda till mycket.

De gulvita maskrosbladen delas i lagom stora bitar och vänds i såsen varefter man lägger upp det på en tallrik. Man garnerar med fläsktärningar, brödkrutonger och och på toppen lägger man två ägghalvor där gulan skall vara krämigt halvrinnande. Underbart gott som förrätt.

Såsen kan varieras ganska mycket efter smak, man kan använda olika typer av senap, liksom man kan variera vinägern eller basoljan. Tillsätt emellertid inte mer än en matsked olivolja för då blir det lätt bittert. Det finns även andra sätt att variera salladen med exempelvis pocherat ägg, men att använda annat än maskrosor tycker jag är fusk.

Hur kan man då skörda svenska maskrosor? Bäst är att ta dom på våren när de börjar titta upp. Om man har en större yta med maskrosor kan man täcka den med svart plast och låta skotten växa under den. Om man har enstaka plantor kan man sätta en blomkruka eller hink över dom. Det viktiga är att bladen inte blir gröna av solen, utan dom skall vara gulvita och spröda, gärna långa och gängliga för det är så man köper dom i Frankrike. Dom håller sig bäst om man skär av några centimeter av pålroten och lämnar den kvar på plantan för om man plockar av bladen så vissnar dom snart och mister sin sprödhet. Smaklig måltid!


Avdelning tokigheter: För er information kan jag dessutom informera om att kammarkollegiet i dagarna har godkänt en ny missionerande religion i Sverige. Det är kopimismen, som redan har 3000 anhängare i ett tiotal länder. Religionens överstepräst heter Isak Gerson och är filosofistuderande. Kanske har du själv funderat på att bilda en sekt - i så fall är det bara att ansöka hos Kammarkollegiet. Man får dock inte automatiskt statligt bidrag för sin nya religion.

torsdag 5 januari 2012

Ålderdomlig demokrati i vår franska kommun


När vi kom hem från resan till Venedig låg Bulletin Municipal de Boutenac 2012 i vår brevlåda. Normalt sett får vi den ur borgmästarens hand när han på nyårsdagen besöker alla familjer och önskar Gott Nytt År men, som sagt, vi var ju inte hemma.

Det är en, enligt svenska förhållanden, helt anakronistisk trycksak. Den är kopierad på kommunkontorets kopieringsmaskin för A3-format, vikt och hophäftad till A4-format. Första sidan är en inbjudan till den traditionella samlingen då alla kommunens innevånare bjuds på mat och dryck i mängd som inramning till att borgmästaren och de övriga förtroendevalda berättar om vad man åstadkommit under det gångna året och vad man har för planer för det nya året. Den festen går av stapeln i morgon kväll och vi ser fram emot det.

Nästa sida heter "Ord från borgmästaren". I första stycket tar han upp att ovanligt många av kommunens medborgare har avlidit under året och att en ung man (son till vår granne) har omkommit i en bilolycka. Borgmästaren ber alla ägna sina tankar åt familjens stora sorg.

Resten av texten ägnas åt mer konventionella frågor. Därefter följer en detaljerad redovisning av kommunens ekonomi samt budget för kommande år. En redovisning för regler för farliga hundar följer därefter och där får man veta att uppfödning eller inhandlande av vissa kamphundar eller underlåtenhet att sterilisera redan ägda kamphundar ger 6 månaders fängelse eller 15 000 euro i böter.

Därefter följer information till nyanlända kommuninnevånare. Där får man veta att kommunens har en yta av 2300 hektar, varav 500 hektar är naturreservat där samma regler som den svenska allemansrätten gäller. Sedan får man råd om hur man bör skydda sig mot inbrott och därefter följer en redogörelse för alla arbete  man gjort 2011 och planer för 2012. En stor del av rapporten handlar om evenemang under året, som Mediateket, invigningen av klubblokalen för pensionärer, samt diplom som utdelats i skolan.

Skolan och barnen tar stor plats i rapporten. Alla aktiviteter, alla utflykter och verksamheter redovisas i detalj med bilder. Därefter kommer alla kommittéer som finns i kommunen. Jaktlaget har en framträdande plats, liksom festkommittén, tennisklubben, mottagning för nyanlända och Club Rosmarin som är pensionärsklubben.

Avslutningsvis finns en uppmaning att komma in med synpunkter eller förslag på aktiviteter och allra sist en frågesport i Boutenac-kunskap. Där konstaterar vi stolt att en av frågorna är: "Var i byn finner man en inskription över porten som säger 1762". Det är över vår port och det är ju roligt att vi utgör en del i kommunens identitet.

Jag kan inte hjälpa att mina tankar går till 50-talet i min barndoms kommun där min far, efter att ha tvättat av sig smutsen i ett handfat på en pinnstol i köket efter en hel dag som skogshuggare åt pastoratet, klädde om och förvandlades till kommunens ledare, eller vad som idag skulle kallas kommunalråd och tog tag i kommunens roder. På den tiden var närdemokrati och korta avstånd mellan politiker och medborgare något självklart i Sverige. I Frankrike är det fortfarande en självklarhet.

Jag talade med min gamla mor idag. Hon hade skrivit under en lista för att få bevara Posten i centrum av Nora. 2000 personer hade skrivit på listan, vilket torde vara samtliga personer över 18 år som bor i Nora stad. Förhistorien är den att ICA som alltid haft en affär inne i stadskärnan har fått hybris och flyttat till en ny livmedelshall tre kilometer utanför en stad som inte är större än att, som man sa när jag var liten, "det luktar koskit tvärs igenom". Problemet är bara att alla äldre personer bor i innersta'n och dom är nu lämnade utan närservice när ICA försvunnit och tagit Posten med sig. Det är vad man kallar framsteg i ett modernt samhälle.

onsdag 4 januari 2012

Vi svenskar har mycket att lära


När man vistas i andra kulturer observerar man ofta det som skiljer sig från det man upplevt tidigare under sitt liv - det som är självklart i den egna kulturen är inte alls självklart i den kultur man möter. Inte sällan misstolkar man det man ser och förstår inte vad man upplever. Som utvandrare till Frankrike förundras man ständigt och man behöver bara ta sig över gränsen till någon av grannländerna för att få påfyllning av upplevelser, intryck och förvirring.

Nyårsafton i Venedig var en upplevelse med många dimensioner. Tänk er hela Piazza San Marco full med tusentals personer, många iförda masker och en hel del med spumanteflaskor i händerna. Det var så trångt när vi gick hem till hotellet att man inte kunde se sina fötter i den homogena kropp av människor som rörde sig i centimeter för centimeter över broarna och längs kanalerna. Vi kom osökt att tänka på liknande situationer när människor blir nedtrampade på väg till den heliga templet Kaba i Mekka.

Som svensk var det väldigt konstigt att se alla dessa glad människor med sina flaskor och inte höra ett enda brööl eller ööhande av fulla ungdomar någonstans. Inte en enda aggressiv handling eller överförfriskad person, inte en enda spya såg vi på hela kvällen. Nog är sydlänningarna tråkiga? Dom kan inte ens roa sig.

En annan sak som imponerar är en del italienska mäns beskyddande attityd mot kvinnor, vilket vi fick uppleva på en restaurang. Visserligen är jag lite lomhörd, men ibland talar folk så högt så man inte kan undgå att ta del av deras samtal. Precis bakom oss på den lilla restaurangen satt en medelålders, mycket stilig, italienare med sitt tjugoåriga sällskap som han gjorde allt för att imponera på. Att hon kom från ett slavisk land, troligen Ryssland, framgick tydligt av  hennes sätt att tala engelska. Att de tvås bekantskap var ganska färsk var också uppenbart, liksom att han inte sparade några ansträngningar för att den unga damen skulle känna sig som centrum i universum.

Det framgick också att hon fann hans uppvaktning för bra för att vara sann och närde en sund skepticism avseende hans avsikter. Man såg samtidigt att hon var oerhört imponerad av hans flotta uppenbarelse och generösa spenderande. När hon inte omedelbart "föll i farstun" som det heter i mina hemtrakter, bredde han på tjockare och tjockare. Hon var inte bara hans livs stora kärlek utan han lovade på stående fot att gifta sig med henne och det i kyrkan och ta hand om henne resten av livet. Han eskalerade sedan sina erbjudande med att planera lägenhetsköp, hur många barn dom skulle ha och vilken utbildning dom skulle få enligt honom. Alla dessa erbjudanden framfördes med hög röst och med en fermitet som hade passat bättre om det gällt att få henne att rösta på Berlusconi i nästa val, vilket om man skall vara ärlig förtog något av romantiken i det hela.

Flickan gjorde sig emellertid fortfarande svårfångad och krävde dels en ring, vilket han viftade bort som oviktigt, samt ett kontrakt på hans avsikter, vilket han tyckte var lite småaktigt och solkade hans uppriktiga kärlek. Hon undrade också om han hade råd att gifta sig, vilket ledde till att han berättade att hans far i Rom var god för 10 miljoner euro, ägde ett helt kvarter i Rom och var konsul. Hur det gick på slutet får lämnas åt vår fantasi för vi lämnade restaurangen, men tänkt så otacksamma kvinnor kan vara när stiliga medelålders män vill ta hand om dom för evigt utan något i gengäld annat än evig kärlek. Våra unga bordsgrannar på andra sidan tyckte också att situationen var anmärkningsvärd för dom himlade menande med ögonen åt föreställningen.

Nu var detta inte det enda beviset vi såg på en del italienska mäns oegennytta och uppoffrande sinnelag. Vi såg ett otal exempel på herrar i min egen ålder som var ute och gick arm-i-arm med sina döttrar och dotterdöttrar i den sena natten. Givetvis allt för att skydda de unga damerna från att antastas av fula gubbar. Nu är det inte bara mycket unga kvinnor som väcker en del italienska mäns beskyddarinstinkter, utan även mer mogna kvinnor med fördelaktigt utseende kan få del av deras gentlemannamässighet. Ett bevis på detta fick min fru när en ung man började slå sina lovar runt henne när jag kom lite på efterkälken för att jag tittade i ett skyltfönster en stund. Han var väl oroliga för hennes säkerhet antar jag. Där har de svenska männen mycket att lära.

tisdag 3 januari 2012

God, men dyr, mat i Venedig



Med tanke på den tråkiga mat vi fick på väg till Venedig bestämde vi oss för att inte lägga alla ägg i samma korg första dagen. Vi åt därför förrätt vid Rialtobron vid tretiden, huvudrätt nere vid Markusplatsen på kvällen och dessert på det berömda Caffe Florian, också vid San Markusplatsen.

Vi fick två gånger stifta bekantskap med det "vita" köttet från Piemonte. Tvärtom vad vi lärt oss om bra kött hemma är det mycket ljusrött och dessutom väldigt mört och saftigt. Jag provade det som carpaccio med parmesan, ruccolasallad och fin olivolja och det var bland den bästa carpaccio jag ätit. Underligt nog fick min fru en skinka med Mozzarella där även skinkan var närmast ljusrosa i färgen och väldigt smakrik.

På kvällen åt vi en bit helstekt oxkött av samma kvalitet från Piemonte och den var både god och mör trots sin anemiska färg. Caffe Florian kunde vi inte motstå med sin vackra inredning. När man kom in dit kunde man tro att det brunnit på ålderdomshemmet för där satt seniorer av alla nationaliteter och häckade. Ett gäng ungdomar som kom in brast i skratt och vände i dörren.

Att ät ute är ganska dyrt i Venedig, men vi lärde oss att man bör undvika de ställen som man förväntas gå på. Man bör undvika alla restauranger som försöker locka oss turister genom att se speciellt inbjudande ut eller där det finns inkastare eller där dom har turistmenyer. Vi diskuterade lite vad dom menade med "turistmeny" - har dom speciell mat för turister? Är den sämre eller bättre än det man bjuder venetianarna på? Vi kom så småningom på att turistmeny betyder att man annonserar med en meny till rimligt pris och när notan kommer så har man lagt på en mängd kreativa tillägg som man inte hade en aning om när man gick in. På ett ställe vi åt sista dagen blev priset dubbelt så högt som priset på menyn. Inte var maten så märkvärdig heller.

Nu kan jag förstå att menyer kan locka turister eftersom det inte är så lätt att beställa i Italien. Normalt komponerar men sin egen meny rätt för rätt. Rätterna består bara av det som står på matsedeln. Beställer man oxfilé så får man en bit oxfilé helt utan garnering. Vill man ha grönsaker, potatis eller något annat så får man beställa det separat och det kostar extra. Då känns det enkelt att bara peka på en meny, men det är inte varken kulinariskt eller prismässigt särskilt bra.

Andra dagen fann vi en liten restaurang på en sidogata som inte gjorde något väsen av sig alls, men visade sig vara känd bland venetianarna för sin goda mat. Där fick vi väldig fina lammkotletter samt piggvar som var perfekt tillagad och till ganska rimligt pris. Den heter Ristorante da Mario alla Fava.

Den kulinariska höjdpunkten var emellertid nyårsmiddagen på Osteria da Fiore. Det är en restaurang som bara serverar fisk och skaldjur och maten var verkligen förstklassig, men absolut på tok för dyr. Dom hade en avsmakningsmeny för 230 euro per person och det är ju fullständigt uppåt väggarna så det blev separat valda rätter. Man blir lite krävande vad gäller kvalitet och pris när man, som vi, 15 minuter från hemmet har en trestjärnig restaurang där priserna är långt under vad man får betala på en enstjärnig restaurang i Venedig. Men - vår lokala restaurang ligger ju inte i Venedig förstår, på gott och ont.

Förutom de kulinariska upplevelserna lyckades vi få biljetter till en entimmaskonsert där ypperliga musiker spelade samtliga satser ur Vivaldis årstiderna, vilket man inte hör så ofta. Det var inte ens dyrt och en fantastisk lokal i en gammal kyrka vid Markusplatsen.

Gadgeten innehöll ett fel