Gammal gubbe i trasiga modejeans

Mina favoritjeans av hyfsat märke börjar se bedrövliga ut. Lår, knän och rumpa är nedslitna till en babyblåvit färg och i ändan är det nästan bara varpen kvar av tyget. Ändå vill jag inte göra mig av med dom för dom är så bekväma och har varit med så många år. Jag blir nog tvungen att kasta dom ändå snart.

När vi åkte hem från Venedig i nyår fick jag emellertid en ny syn på mina gamla trotjänare. Under en liten fönstershopping bland de exklusiva boutiquerna vid Lago di Garda hittade jag mina jeans till det överkomliga priset av 400 euro. På dockan bredvid hängde mina målarbyxor och dom kostade 500 euro, med färg och allt. Denna insikt om vilka dyrgripar jag var nära att kasta bort fick tankarna att vandra i mitt huvud.

En av mina yrkessjukdomar är att jag normalt sett är ganska analytisk och strukturerad i mina tankar, men den här gången fick jag ingen ordning på tankarna. Det bara surrade av de mest absurda associationer och frågor som så ofta sker när de intryck man får är så surrealistiska att normala tankemönster inte duger längre.

Första tankarna är färgade av avsky för människans dumhet: "Vem betalar nästan fem tusen svenska kronor för ett par nedsölade och utslitna jeans" - och varför gör man det? Nästa steg i tankebanorna är: "Vem i herrans namn designar utslitna och färgfläckade jeans, och varför? Så kommer tankarna i snabb följd: "Hur dumma får folk vara?" Hur fantasilösa får modedesigners vara?. Sedan kommer de mer moraliskt färgade frågorna: "Är det inte ett oerhört hån mot dom som inte har livets nödtorft att göra deras vardagsmisär till exklusivt mode?"

Sedan försöker man se det från den humoristiska sidan. Vad händer när någon nästa år kommer på att min barndoms mest pinsamma byxor, de mörkblå rejäla jeansen med gula sömmar från Algots från Borås, blir högsta mode. Kommer samma modejournalister höja detta nya geniala mode till skyarna och föraktfullt fnysa åt alla sandblästrade jeans för tusentals kronor från förra året och kommer alla fåntrattar att snabbt hänga med och se ut som "Vi på Saltkråkan." Kommer Susanne Ljung att ha en speciell temaupplaga av programmet Stiiil på bästa sändningstid på lördagsmorgonen om det nya fantastiskt vågade jeansmodet? Nu tror jag inte att det är så lång borta eftersom inredning från 50-talet är högsta mode bland yngre idag och jag har redan sett tendenser till detta nya återanvända  jeansmode i butikerna. Jag har inget emot den gamla Rockabillymusiken, men modet får gärna de unga ha för sig själva.

Jag har emellertid inte lyckats komma till något beslut om mina numera uppgraderade trotjänare och inte heller om mina målarbyxor. Troligen kommer dom ändå att kasseras.

Så här resonerar jag: Först och främst så är inte normalt slitna jeans lika moderiktiga som designerslita jeans. Jag är helt säker på att en expert ser skillnad på ett par äkta sandblästrade och designnedsölade jeans från Prada och mina fuskslitna och fusksmutsade även utan att titta på firmamärket. Dessutom tror jag att slitna jeans måste sitta på personer under en viss ålder för att vara moderiktiga. Även om jag köper Pradajeans för 5000 spänn så kommer jag bara att se ut som en gammal gubbe som inte ens kan hålla sig hel och ren och det vill man ju inte råka ut för.

Inte lär det väl bli bättre om jag hänger på Algotsmodet när det lanseras. Då kommer jag bara att se ut som någon som stannat i den mentala utvecklingen vid 8 års ålder, men blivit tunnhårigare och rundare om magen.