google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: Att vara godtrogen - är det en dygd? google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

torsdag 19 april 2012

Att vara godtrogen - är det en dygd?

Jag läser om svensken Anders Törnvall, professor emeritus i intellektuell kommunikation, som på 60-talet engagerade sig i de östtyska studenter som förföljdes av STASI och hjälpte många till en ny tillvaro i Sverige. När han många år senare fick ta del av de öppnade STASI-arkiven fann han en detaljerad dossier om hela sitt liv i arkiven. Det var en av de studenter som han hjälpt till Sverige, introducerat i det svenska samhället och gått i god för gentemot många andra som visade sig ha varit STASI-agent. För Anders Törnvall var det ett oerhört svek mot både honom och andra som litat på personen och honom själv.

Det här påminner mig om en händelse i mitt eget liv som inte lämnat mig någon riktig ro och som gör att jag känner djupt med Anders Törnvall. På 70-talet blev jag introducerad till en av de mest välkända hjälporganisationerna som vi har i världen. Man arbetade framför allt med att stödja och hjälpa fängslade och förföljda människor och den här gruppen hade specialiserat sig på Latinarmerika. Jag gick på några få möten. Jag var den yngste medlemmen och resten av gruppen bestod av den person som introducerat mig samt resten medelålders kvinnor. Alla var välutbildade akademier med arbeten inom den offentliga sektorn. Där fanns sjuksköterskor, bibliotekarier, lärare, arkitekter m.fl. Alla skulle man kunna beteckna som goda människor som kände empati och medkänsla med andra mindre lyckligt lottade.

Gruppen hade under lång tid arbetat med att försöka få fram meddelanden till en fängslad person i den stenhårda diktaturen Paraguay under diktatorn general Alfredo Stroessner. Man hade under åren gjort ett beundransvärt arbete med att skaffa sig kunskap om oppositionen i landet och man hade kontakt med vissa exilparaguayaner samt motståndskämpar inom landet. Problemet var bara att man inte kunde finna något sätt att meddela den fängslade personen att man kämpade för hans sak.

Vid tredje mötet hade en av medlemmarna emellertid blivit kontaktad av en ung man från Paraguay som var villig att hjälpa till i vårt arbete. Eftersom jag var en mindre godtrogen person än resten av gruppen frågade jag hur man kommit i kontakt med personen, vad man visste om honom och en mängd annat. Jag fick inga tillfredsställande svar, men det var uppenbart att resten av gruppen accepterade hans egen berättelse som sann. Själv var jag yngste medlemmen och dessutom ny och lite imponerad av de andras mångåriga engagemang så jag lät mig nöja, men fjärilarna i magen ville inte försvinna. Kanske hade jag till skillnad från mina äldre och mer kultiverade kamrater läst för mycket dålig litteratur?

Kvällen när den paraguayanske mannen kom till oss glömmer jag aldrig. Nu tror ni jag skall avslöja något hemskt, men det skall jag inte göra. Det hemska försiggick främst i mitt huvud och jag hoppas så innerligt att det bara var där det förekom. Gruppen la alla handlingar på bordet för gästen. All korrespondens med avhoppare och interna motståndare till regimen som riskerat sitt liv genom att kommunicera med en grupp idealister i Sverige fick han ta del av. Alla namn och alla positioner som kunde vara intressanta för att kartlägga det nätverk av människor som kämpade för sin frihet lät vi honom veta. Jag vet inte om personen som besökte vår grupp var en hederlig person eller en infiltratör, men det visste ingen annan i gruppen heller.

För mig blev det sista mötet med gruppen - jag kunde bara inte klara av att fantisera om vad vi kanske ställde till med den kvällen i all välmening och jag hade svårt att umgås på ett naturligt sätt med mina kamrater eftersom jag inte kunde tala med dom om mina tvivel. Problemet var ju att om mina misstankar var obefogade så framstod jag som en fördomsfull, lite elak och kanske paranoid person och om de andra skulle ta till sig mina tvivel så skulle gruppen kanske ha  medverkat till något som ingen ville tänka på. I båda fallen blev jag den som inte passade in bland dessa goda människor. Dessutom var den gnagande misstanken om vad jag kanske passivt medverkat till nog för att arbetet i gruppen inte skulle kännas meningsfullt längre.

2 kommentarer:

StormPartner sa...

Intressant fundering.
Det är möjligt att det är ett svenskt nationaldrag att vara lite naiva. Vi svenskar tror alla om gott och vill inte verka misstänksamma. Kanske är det också så att människor med höga ideal är mer naiva än andra just för att deras livsfilosofi är att tro alla alla om gott.
Jag själv är säkert mer misstänksam än dom flesta - åtminstone påstår min fru det. Det skulle vara bekvämare att inte oroa sig så mycket men kan jag inte göra så mycket åt ... // SP

Jan Granath sa...

Det kanske är att riktigt goda människor har svårt att föreställa sig att andra inte är det, men det blir ju jobbigt om det drabbar andra. Så har vi ju Invandrarverket som tror Vitryssland när dom säger att dom inte tänker tortera någon som skickas tillbaka med svensk poliseskort.