google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: En sann saga om utförsäljning och politisk fundamentalism google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

tisdag 3 april 2012

En sann saga om utförsäljning och politisk fundamentalism

Det var en gång ett fastighetsföretag i ett svenskt landsting som inte var så lyckosamt. Man ägnade sig åt att äga de fastigheter som landstingets vårdinrättningar var inrymda i och dessutom hade man ansvar för drift och underhåll av fastigheterna. Det var ofta diskussioner om att för mycket pengar gick till fastigheternas vård och allt för lite till vård av människor. Man tänkte då att man kunde göra det till ett landstingsägt bolag och därmed få lite mer fart på verksamheten och större frihet i sitt agerande eftersom bolag lyder under andra regler än vanlig verksamhet i kommun och landsting. Man satte som huvudsakliga målsättning för det nybildade bolagets verksamhet att det skulle tillföra resurser och kvalitéer till vården, dvs. inte främst tjäna pengar som fastighetsföretag.

Att det inte fungerat så bra tidigare berodde emellertid inte på att det var något fel på dom som arbetade i fastighetsföretaget och inte blev det något större fel på dom bara för att dom arbetade i ett bolag heller. Tvärtom visade det sig att ledningen och de anställda var ytterst kompetenta personer. Nu fick dom dessutom, som bolag, en bolagsstyrelse till sin hjälp, må vara mest politiker som var fjärrstyrda av sina partier, men också dom var kloka i de få fall dom fick tänka själva, vilket inte hände så ofta.

Ledningen kom då på en ypperlig idé. Man skulle sälja sina fastigheter och koncentrera sig på att ta ansvar för det som var viktigt för sjukvårdsverksamheten, nämligen att tillhandahålla bra och ändamålsenliga lokaler och att hålla nere alla kostnader som inte hade direkt med vården att göra. Att ha en massa pengar bundna i fastigheter som bättre kunde användas i vården tyckte man inte var någon bra idé. Frågan var emellertid vem som skulle vilja köpa en vårdanläggning - den kan man ju inte använda till så mycket annat än det den användes till. Det fanns således vissa risker för en köpare. Även säljaren riskerade att på sikt förlora på affären om byggnaderna i framtiden skulle öka i värde eller om den nye ägaren skulle höja hyran eller låta fastigheten förfalla. Det var då man kom på lösningen.

Man bjöd ut fastigheterna till försäljning, men lovade att landstinget skulle hyra fastigheterna av den nya ägarna under minst ett antal år, exempelvis 15 år. Man skrev också ett avtal om att fastighetsbolaget efter dessa, säg 15 år, hade rätt att köpa tillbaka fastigheterna om man så ville. Vidare krävde man att fastighetsbolaget skulle sköta drift och underhåll av fastigheterna på samma sätt som dom hade gjort då man var ägare. Det var nu inget problem att finna köpare till fastigheterna och flera stora investerare tävlade om dem.

När 15 år gått erbjöds fastighetsbolaget att köpa tillbaka de fastigheter dom en gång sålt. De nya ägarna begärde att som avkastning på sitt insatta kapital få en vinst på x%/år, vilket var avtalat från början. Återköpet skulle således kosta vad de nya ägarna betalat plus en årlig avkastning på x%. Fastighetsbolaget bjöd nu återigen ut fastigheterna till försäljning, trots att man inte ännu köpt tillbaka dom. Fler investerare var intresserade, inklusive det företag som redan ägde fastigheterna. Budet låg den här gången vida över det som fastighetsbolaget skulle behöva betala för att köpa tillbaka sina fastigheter. Det var således en väldigt god affär att köpa tillbaka sina gamla fastigheter och sälja dom igen med ett liknande kontrakt.

Summan av detta var att alla var nöjda. Det bolag som ägt fastigheterna under 15 år hade kunnat inkassera hyra plus en säker avkastning på sitt kapital under 15 år. Fastighetsbolaget hade tjänat pengar på att sköta drift och underhåll på fastigheterna under alla år och dessutom hade man i slutändan inkasserat en vinst på ganska många tiotal miljoner som man kunde överlämna till landstinget att förbättra vården för.

Det fanns emellertid en parallell historia. Under den gamla tiden, innan fastighetsbolaget var bolag, hade man tvingats använda ett annat landstingsägt sk. serviceföretag för olika drift och underhållstjänster. Det hade med tiden blivit ganska kostsamt och eftersom man som mål hade att pengarna skulle användas i vården av människor, inte av fastigheter så ville man undersöka nya lösningar. Som bolag kunde man nu gå ut på "marknaden" och välja mellan såväl landstingsägda som privata och folkrörelseägda företag som kunde leverera olika drift- soch underhållstjänster. Tråkigt nog för de gamla "vännerna" i det landstingsägda serviceföretaget fick dom sällan några kontrakt från det nybildade bolaget, vilket man tyckte var djupt orättvist. Dessutom blev det en nagel i ögat på de fackföreningar som organiserade de anställda. Detta orsakade mycket knorr i styrelsen för fastighetsbolaget eftersom landstingets majoritet var starkt socialdemokratatisk.

Anledningen till att det "egna" serviceföretaget inte fick några uppdrag berodde främst på att man inte kunde konkurrera prismässigt. Man hade helt enkelt igen vana att tänka ekonomiskt eftersom man aldrig behövt konkurrera med någon tidigare. Fastighetsbolaget kunde också konstatera att de nya aktörerna som ägdes av privata eller folkrörelseföretag var väl så kompetenta och hade väl så hög kvalitet som det egna serviceföretaget kunnat erbjuda till ett högre pris. Eftersom ledningen för fastighetsbolaget var ansvarskännande och ville hushålla med allmänna resurser tog man sig därför för att utbilda serviceföretaget i hur man konkurrerar med de andra aktörerna. Man hjälpte således till att effektivisera verksamheten i det forna systerföretaget.

Detta resulterade i att det "egna" serviceföretaget kunde vinna alltfler anbud på tjänster och det var ju bra eftersom man kände de gamla "kamraterna" väl och gärna samarbetade med dom. Samtidigt klättrade fastighetsbolaget upp på topplacering bland landets landstingsägda fastighetsföretag både vad gällde effektivitet, kvalitet som låga hyresnivåer men allra viktigast vad gäller hur nöjda kunderna, dvs. vården var.

Hur slutar då denna sannsaga - lyckligt eller ej? Det är en smaksak. Det ideologiska motstånd mot all form av "Utförsäljning" och framför allt värnandet om de egna fackföreningsmedlemmarna gjorde att vänstermajoriteten i landstinget beordrade fastighetsbolagets avveckling och återgång till att bli en avdelning inom landstinget verksamhet. Framför allt den starka fackförening som organiserade kommunalt anställda låg bakom detta krav.

Detta hände för ett halvt decennium sedan och hur det gått sedan vet jag inte. Det visar emellertid att det inte är så svartvitt när det gäller vilket form offentlig verksamhet skall bedrivas i. Det visar faran av att av ideologiska skäl säga nej till de möjligheter som annat än offentligt styrning och ägande innebär.

Det visar emellertid också faran när man av ideologiska skäl lättsinnigt och med bristande kunskap säljer ut värdefulla allmänna resurser till privata spekulatörer utan att vara affärsmässigt smart. Nog hade man kunnat använda liknade kontrakt som vår sannsagas fastighetsbolag använde i många av senare tids utförsäljningar. Man hade enkelt kunnat knyta likadana klausuler om vinstdelning och återköp till många av den senare tidens utförsäljningar. Om man gjort det så hade inte privata intressen kunna köpa allmän egendom ena veckan och sälja den vidare nästa vecka med tiodubblad vinst utan att samhället fått någon del av kakan.

Denna sannsaga får oss att inse att det inte bara är religiös fundamentalism som förblindar det sunda förnuftet utan också politisk fundamentalism.



Inga kommentarer: