Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

fredag 31 augusti 2012

Besök i Muteborg


Hemma i Frankrike igen – det är skönt. Redan på vägen från flygplatsen fick vi mail från våra vänner som ville bjuda på mexikansk mat. Det var skönt att slippa laga mat så trötta som vi var.

Att besöka Göteborg är alltid en upplevelse. Med Göteborgarnas sinne för ordvitsar kallar man sin stad numera för Muteborg, vilket är ganska träffande. Att detta inte är någon ny företeelse vet jag själv av erfarenhet från 70-talet, även om jag aldrig hade sådan position att jag ens blev frestad. Dessutom är man specialist på dubbelmoral. Även våra närstående som är starka miljövänner och välkomnat de förestående trängselskatterna har bytt åsikt och inser att det inte har ett skvatt med miljön att göra, utan bara är ett nytt sätt att beskatta medborgarna. Man kan ju leka med tanken att alla miljömedvetna faktiskt lämnade bilen hemma och började åka kollektivt. Det skulle ruinera kommunens ekonomi, dels genom uteblivna inkomster från stängselskatt och parkeringsavgifter, dels tvinga dom att dimensionera kollektivtrafiken för att människor verkligen skulle använda den. Dessutom skulle alla projekt som trängselskatten avses betala få läggas på is om folk faktiskt slutade åka in i centrum.

En liten finess är att man på en av de mest framträdande platserna i Göteborg, framför centralstationen, rest ett monument över kommunens revisorer. På tre höga pelare sitter tre män som håller för munnen, för öronen och för ögonen enligt känt maner från de tre aporna. Där kan man snacka om brist på självkritik. Möjligen är det ett practical joke av konstnären som inte genomskådats av beställaren.

I Sverige har vi annars njutit av typiskt svensk mat – löjrom, räkor, lammfilé och annat typiskt svenskt. Givetvis var vi tvungna att besöka gamla restaurang Kometen i Göteborg där Leif Mannerström numera bestämmer vad som skall lagas till. Det var som förväntat väldigt bra. Än bättre var det på Sjömagasinet där numera Ulf Wagner är ägare och krögare. På den tiden vi hade vinfirma hade vi en del kontakt med honom och det var trevligt att träffa honom igen. Jag besökte stället med en gammal kollega från Chalmers som under många år höll reda på allt åt oss forskare. Även Chalmers hade fått sin beskärda del av oegentligheter och fusk fick jag reda på. Man blir förvånad när man hör att människor som man känt länge och upplevt som dygdemönster, eller åtminstone ärliga, visar sig vara riktiga skurkar.

Det kanske låter konstigt men jag tycker att det är ganska bra att man nu avslöjar allehanda oegentligheter inom den offentliga sektorn. Det har alltför länge varit så att de fåtal rötägg som erbjudit tjänster åt samhället inom vård, skola och omsorg fått bli arketyper för alla privata initiativ. Man glömmer så lätt att det finns mängder av företag och anställda inom den privata samhällsfinansierade sektorn som både gör att bra jobb och gör det billigt och bra. Debatten har länge hävdat att om bara allt blir kommunalt eller statligt så får man valuta för sina skattekronor. På senaste tiden har vi sett att slöseriet, arrogansen och lyxlivet inom den offentliga verksamheten kan vara väldigt stor också. Jag för min del visste redan, genom min verksamhet under många år, att det inte har med finansieringen att göra utan har helt andra orsaker om saker sköts dåligt och oansvarigt.

tisdag 21 augusti 2012

Plocka russin ur kakan


Man får plocka russinen ur kakan när man är i Sverige. Ett sådant russin är att besöka den anrika restaurangen Kometen i Göteborg som tagits över av Leif Mannerström. Där har man i alla tider serverat svensk husmanskost i en genuin miljö. Miljön är kvar och oförändrad, men husmanskosten har förädlats av Leif på ett fantastiskt sätt. Rimmad oxbringa på lyonaisiskt vis för mig och en panerad torskfile för min fru var fantastiskt goda. Inte var det särskilt dyrt på lunch heller med tanke på kvaliten - vid middagstid blir det kännbarare.

Igår var jag inbjuden till Chalmers för att hålla ett seminarium. Eftersom det är min gamla högskola tog jag inte betalt utan nöjer mig med resekostnader. Det var emellertid inte så enkelt. Det betraktas tydligen som en oerhörd ynnest av byråkraterna att man får resa genom hela Europa för att medverka på en svensk högskola. Det var allt annat än självklart att dom skulle betala mina utgifter, vilket är lite märkligt med tanke på Vinnova, KK- stiftelsen och Tillväxtvärket där pengarna verkar flöda till fester och annat kul medan svensk högre forskning, som dom ju skall stödja, går på knäna. Visserligen skall jag inte klaga på de ganska generösa anslag jag fick under mina aktiva år, men de pengar jag fick för åratal av forskning var ju intet mot vad Bindefelt fick för att fixa några fester. Man undrar hur det stärker Sveriges konkurrenskraft i världen? Man kanske skulle jaga den offentliga sektorn lite också, inte bara sabla ned alla privata initiativ för att några puckon bär sig illa åt.

Hur som helst var det trevligt att möta gamla kollegor och unga begåvade doktorander, som faktiskt tycker att man har något att förmedla trots att man befinner sig i exil.

Dagen avslutades med skaldjurssupe för att fira vår 21-åriga bröllopsdag. I morgon startar sverigetouren.

- Posted using BlogPress from my iPad

onsdag 15 augusti 2012

Gäster, fester och värmebölja


De senaste veckorna har vi haft besök från Sverige. Först Madelaine och Ulf som bilade genom Europa och passade på att inhandla diverse fasta och flytande delikatesser inför den stora dagen som Madelaine nu firat.  Ovanpå det passade dom på att serva bilen till franskt pris så nettokostanden för resan lär ha blivit ganska liten om man jämför med svenska förhållanden. Sedan kom Sara och lille Mateo och därefter Tommy och Ann. Väldigt trevligt har vi haft under hela tiden med besök på den trestjärniga Michelinrestaurangen i Fontjoncause som höjdpunkt på matområdet.

Jag har för sällskaps skull tillbringat mer tid på stranden än vad jag normalt gör under en hel sommar, men så’na smällar får man ta. Inte blev det mindre när Sara och minsta barnbarnet Mateo kom heller.  Under veckan med Mateo var givetvis besöket i Carcassonne favorit, men även med vuxna är det en obligatorisk utflykt. Troligen kommer dock heldagen med våra irländska vänner till vattenlandet i Cap d’Agde att slå det mesta för Mateo. Den utflykten slapp jag.

Sommarfesten i byn har gått av stapeln och framför allt Mateo har uppskattat det mycket. Fiska ankor och skjuta sönder ballonger har varit höjdpunkterna. Vinsterna har varit plastsvärd av olika färg och form – troligen de dyraste plastleksaker som man kan uppbringa när man ser vad det kostar att vinna dom. Favoritvinsten var ändå en bomb med skum som han kunde spruta på alla vuxna, som pliktskyldigast skrek av skräck till hans oerhörda förtjusning.

Tommy och Ann var senaste besöket i raden. Det är tredje gången dom är här nu och första gången var när huset närmast var en ruin. Dom vågar erkänna nu att dom hade vissa tveksamheter om vårt goda omdöme när dom såg vad vi hade köpt. Att dom vågar berätta det för oss nu får man väl se som en komplimang och ett erkännande till vårt renoveringsarbete.

Vi har haft väldigt trevligt under de här tre veckorna som vi fått rå om vänner och familj och vi ser redan fram emot deras nästa besök. Närmast åker vi själva till Sverige på ett par veckor för att besöka släkt och vänner. Jag skall också hålla ett seminarium på Chalmers och dessutom besöka släktforskardagarna i Gävle.

En lite speciell sak är att jag är inbjuden till släktträff på bergsmansgården på Skansen som förr stod i Kopparberg och hette då Laxbrogården. Den är byggd av historiska släktingar till mig. Det är släkterna Öhman och Ericsson som har släktträff, men dom kan inte riktigt bestämma sig för vilken släkt jag kommer från. Det lustiga med släktforskare är nämligen att ättlingar till kvinnor inte riktigt räknas som släkt. Vi härstammar alla från Michel Hindersson som byggde Laxbrogården och jag är fallen efter ”klanen” Ericssons anfader Eric Magnusson och hans hustru Catharina Öhman, men eftersom det är deras dotter, Charlotta Beata Ericsson inte en av grabbarna, som är min ana så vet dom inte riktigt om jag skall höra hit eller dit. Dom kan ju lösa det genom att kalla mig för en Adlerättling eftersom konstmästaren Fredrik Adler var Charlotta Beatas man och tydligen orsakade att hon blev ”svagsint” som det hette på den tiden. Hon miste vettet när hon fann sin man i sängen med den unga kökspigan Anna Mässing. Allt enligt hennes barnbarns barnbarn Jalmar Furuskog. Charlotta Beata var min farmors morfars farmor och levde under sista halvan av 1700-talet.

Det skall bli spännande att träffa dom eftersom jag aldrig mött någon av dom i levande livet förut, bara kommunicerat med dom på nätet. Som närmast är det väl 7-10-männingar jag träffar. Vi släktforskare är ju lite speciella.

LÄNKAR ATT KOPIERA:
http://www.carcassonne.culture.fr/
http://sv.wikipedia.org/wiki/Jalmar_Furuskog
http://www.skansen.se/artikel/bergsmansgarden
http://best-eating-out-in-languedoc.blogspot.fr/2012/06/lauberge-du-vieux-puits.html
http://www.aqualand.fr/les-parcs,cap_d_agde.html

onsdag 1 augusti 2012

Tuffa Viktoria


Vi har en kompis som vi döpt till Tuffa Viktoria. För att ingen skall ta illa upp så vill jag påpeka att namnet inte har något som helst samband eller hämtat inspiration från någon annan med samma namn. Viktoria är en mycket charmig liten gris. Att hon fick namnet Viktoria av oss beror på att hon redan som liten kulting både till utseende och beteende påminde om Tuffa Viktor, men faktiskt är en tjej.

Jag har tidigare berättat om byns frigående grisfarm där grisar av alla storlekar och båda kön lever helt fritt både vad gäller hur de rör sig och hur de sköter sitt kärleksliv. I denna promiskuösa tillvaro smyger sig ibland även en vildsvinsgalt in och gör de tama suggorna sin kur. Av utseendet att döma är Tuffa Viktoria ett resultat av just ett sådant förhållande, vilket kanske också är skälet till att hon föddes som enda kulting i sin kull.

Första mötet med Viktoria var när hon inte var mer än några decimeter lång, men ändå pilade fram mellan benen på och stal brödbitarna vi kastade in från de betydligt större syskonen, kusinerna, farbröderna och fastrarna. Hon var fullständigt orädd och hennes beteende accepterades av någon anledning av hennes äldre släktingar. Med tiden blev hon allt skickligare att förse sig och allt fräckare. Hon lärde sig tekniken att gama åt sig tre, fyra brödbitar och sedan snabbt och väldigt kaxigt rusa iväg en bit bort och konsumera sitt byte i lugn och ro för att sedan snabbt återvända för en ny raid. Det var alltid lika dråpligt att se hur hon rusade iväg med näsan i vädret och munnen full med brödbitar.

Numera har vi alltid med oss en påse gammalt bröd när vi tar vår dagliga promenad. Grisarna ligger i skuggan ett par hundra meter från stigen där vi går men så fort vi ropar kommer hela hopen grisar rusande, med Viktoria 30 meter före alla andra och de äldsta suggorna i maklig takt flera minuter efter.

Viktoria skiljer sig från sina släktingar på så sätt att hon är lite slankare, har lite smalare tryne och är svartbrokig och som sagt otroligt fräck och framåt. Vi hoppas att få ha henne som vän länge, vilket nog kan vara möjligt eftersom hon är en hongris. Hangrisarna går ju till slakt ganska snart utom dom få som behövs för att föra stammen vidare. Snacka om dröm för vissa extremister man läser om i den svenska politiska debatten.
Gadgeten innehöll ett fel