Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

måndag 24 september 2012

Pallad frukt smakar bäst


Det är ju skördetider för frukt nu. Både i de franska och svenska trädgårdarna dignar träd och buskar av frukter av alla de slag. I Frankrike dignar dessutom naturen av användbara saker som man fritt kan plocka.

En vandring i ett svenskt villaområde eller på landet gör en alldeles matt när man ser plommonträd, äppleträd och päronträd helt översållade med fantastiskt fin svensk frukt. Vad som gör en än mer matt är de kilovis med frukt som ligger på marken och ruttnar och där kommer troligen det som fortfarande finns på träden också att hamna. I bästa fall förpassas det till komposten där den miljömedvetne och återvinnande ägaren framställer jord att gödsla sina odlingar med – odlingar som han/hon aldrig tar vara på när det blir dags. Nog är det sorgligt!

Samtidigt kan man gå till torget eller matvaruaffären i varje svensk ort och köpa frukt från andra delar av vårt klot till mycket låga priser. Har man tur kan man finna en låda med svensk frukt plockad på orten, men då visar det sig att den kostar oerhört mycket mer än den importerade och hitflugna från andra delar av jorden. Det är således förknippat med så stora kostnader att plocka ned frukten från ett svenskt träd och sälja den på marknaden eller i butiken att det inte kan konkurrera med frukt från andra delar av jorden. Då är det billigare att låta den ruttna på marken – och så är ju äppelkompost så väldigt miljömedvetet – speciellt om trädet är obesprutat och det är det ju!

Om jag vore ung och arbetslös i Sverige skulle jag gå runt hos villaägarna och be att få ta tillvara deras frukt mot att städa deras gräsmatta från det som ruttnat. Kanske kunde dom få en säck ecogödsel som kompensation för bortfall av kompostutfyllnad. Denna frukt kunde sedan mustas, om det nu finns några musterier längre, eller säljas vid dörren för en billig penning till folk som vill ha god frukt. Nu vet jag att det inte går att göra detta lagligt eftersom den person som tar sig för något sådant måste ha F-skattebevis, tillstånd från livsmedelsverket, plikt att betala sociala avgifter och att sköta sin momsredovisning perfekt för att inte bli tagen av myndigheterna. Det är nog bättre att gå till Soc. ändå!? Man kan ju göra det svart förstås, men det vore ju att lura svenska staten på en massa pengar och stjäla en massa arbetstillfällen från myndigheterna och hur skulle det då bli?

Nu är det inte mycket bättre i Frankrike! Här har snart sagt varje markägare planterat oliver, körsbär, fikon, kvitten, granatäpplen, mandel, päron och jag vet inte vad och inget tar man tillvara. Snyggt är det och lä för vinodlingarna ger det, men äter det gör man inte. Jo, jag pallar fikon när ingen ser mig och det skulle väl ta hus i h-e om dom såg mig antar jag. Då får det hellre ruttna, men pallad frukt smakar bra – det insåg jag redan som barn.

Nu är det lite bättre här i Frankrike ändå för det finns många lokala odlare som faktiskt lever på att sälja lokalproducerad frukt och grönsaker och – hör och häpna - den är billigare än den importerade. På marknaderna kan man köpa snart sagt allt för en väldigt liten kostnad och det är småskaligt odlat och noggrant beskrivet exakt var det har växt. Här finns allt från damen som har en liten persikoodling och mannen som plockar vild sparris på våren och svamp på hösten till dom som har större arealer där dom odlar sina produkter.

Nog är det underligt att stora delar av världen svälter samtidigt som bekvämlighet och byråkratiska hinder gör det omöjligt för oss i den rika världen att ta tillvara ens det som vi har på vår bakgård eller i naturen?!

fredag 21 september 2012

Hur bra och billiga viner blir svindyra


Våra vänner frågar alltid om man kan köpa viner från vår region i Sverige. Nej, det kan man sällan om man inte vill betala alldeles för mycket och inte ens då. Det är ganska underligt eftersom vårt område dels är världens största vinområde, dels i amerikansk och brittisk litteratur beskrivs som de absolut mest prisvärda vinerna man idag kan köpa i Europa. Ett problem med vinerna är emellertid att man fortfarande tillverkar vinerna på traditionellt sätt, vilket innebär att man inte bör dricka dem omedelbart dom producerats utan gärna vänta några år tills dom fått mogna. Ett annat hinder kan vara att de är väldigt kraftiga, lite som de kraftigaste spanska vinerna som dom har mycket släktskap med.

Vinerna i vår region Corbières görs med den dominerande druvan carignan, som länge var en druva som gav enkla viner av låg kvalitet men med hög avkastning. På den tiden tog man ut 120 Hl/hektar och vinerna blev därefter. Numera tar man bara ut 25 Hl/ hektar och vinerna blir så kraftfulla så det går skytteltrafik upp till Bordeaux och andra regioner där man olagligt förstärker sina egna viner med vin från vår region.

Jag roade mig med att gå in på Systembolaget och se hur många viner man hade från världen största vinområde, som producerat vin sedan före Kristus – först i Frankrike. Det fanns 9 på beställningssortimentet alla väldigt dyra, vilket är anmärkningsvärt från ett område som är känt för hög kvalitet till lågt pris. Den absoluta toppnoteringen var ett vin från en gård några kilometer från oss, som vi aldrig hört talas om. Det kostar på Systemet 1068 kronor!!! Jag kollade på vingården och där kunde man köpa flaskan för 35 Euro, ett pris som jag aldrig skulle betala när jag vet att jag kan köpa de mest utsökta AOC Boutenac-Corbières för lite över en hundralapp. Det är ju inte undra på att viner från vår region inte tas in på systemet när man sätter sådana hutlösa priser.

De andra vinerna från Corbières hade priser från 93 till 804 kronor. Fastän jag är väl bevandrad i regionen har jag bara hört talas om två av vinerna. Det mest kända är kanske La Forge som är ett Boutenac-vin som kostar ungefär lika mycket från producenten och det får ju anses korrekt. Det odlas i vår by och tegarna ägs av en vän till oss som arrenderar ut till Gerard Bertrand, som blivit korad till årets bästa europeiska vinodlare 2011. Han är lite av en kändis i vinvärlden och gör bra viner, men hans Cuvée Villemajou från samma tegar som La Forge är oerhört mycket mer prisvärt för sina 11 Euro. Också det vinet är av den bästa appelationen, dvs. Boutenac-Corbières.

Om man skulle vilja dricka viner från specialsortimentet för mellan 500 och 1000 kronor så kan man väl ta bilen och åka hit ned och köpa dem på plats. Man får resan betald med råge om man lastar lite. Servar man sin bil och byter däck samtidigt så blir det ett rejält plus.

torsdag 20 september 2012

Costa Brava utanför säsongen - så skinka och vin förstås



Vi och vännen Eva kom på att vi ville ta en minisemester – om man nu kan ta semester när man är pensionär. Det är lite som Pippi Långstrump som var avundsjuk för att hon inte hade sommarlov.

Vi bestämde att åka ned till Costa Brava till en ort som heter Platja d'Aro som damerna hade hittat och dessutom hade dom hittat ett lämpligt hotell, som visade sig vara riktigt bra och inte kostade skjortan.
När vi kom till gränsen fick vi se den oerhörda förödelse som de stora bränderna hade orsakat för någon tid sedan. All skog  så långt man kunde se runt motortvägen från gränsen och hela två mil ned till Figueres  var avbränd. Det var en underlig upplevelse att se svartbränd jord med kolsvarta stammar av ekar där det började spira lite ny grönska. Lyckligtvis var det ingen mark av ekonomisk värde som förlorades och det lär vara bra för flora och framförallt fauna att marken bränns av ibland, men hemskt ser det ut.

På nervägen besökte vi en av våra favoriter - de stora grekiska och romerska ruinstäderna Empuria nära byn L'Escala. Varje gång vi kommer dit har utgrävningarna kommit lite längre så det är alltid värt ett besök. Jag har skrivit om det i en tidigare text.

Platja d'Aro visade sig vara en lagom stor stad vid kusten med en fin plage och en lämplig uppsättning av shopping för att damerna skulle trivas och en miljö som även jag kunde stå ut med. Dessutom fann vi en riktigt bra restaurang som vi åt både lunch och middag på. Det kan vara lite knepigt med mat i Spanien om man är kräsen som vi är, speciellt på turistorter där man inte helt går in för att tillfredsställa gästerna. Don Eduardo var emellertid ett ställe där den trevlige ägaren verkligen var intresserad av att laga mat och uppskattade gäster som var intresserade av att äta gott. På lunch blev det, som sig bör på en kustort, fisk. Jag åt en utsökt grillad sjötunga och damerna åt grillad Dorade – helt perfekt tillagade.

På kvällen bestämde vi oss för kött och min vana trogen äter jag alltid något som man inte så ofta får. Det blev killing som är en favorit och damerna åt dilamm. Båda var helt perfekta och sköljdes ned med ett inte helt billigt vin från Burgos – hela 300 kronor och det är dyrt i våra trakter, men det var det värt. Givetvis hade vi inlett middagen med en tallrik spansk skinka.

Restaurangägaren gav oss också några tips om utflykter som vi testade dagen efter, samt berättade var vi kunde köpa bra viner och god skinka att ta med oss hem. Vi har blivit ”skinkomaner”! Det är nu tredje hela skinkan vi köpt och karvar på. Nu har vi köpt en ställning också så det är lättare att skära och dessutom lärt oss lite om god skinkskötsel.

Dels finns det många olika kvaliteter av skinka. Den bästa är Pata Negra och den finaste bland dem är Bellota där grisen bara ätit ekollon. Det är dyrt, men gott. Vi köpte en något enklare som var helt underbart god. Man skär bort det yttersta lagret av fett och sparar och försöker sedan efter bästa förmåga att göra så tunna skivar man bara kan av skinkan med en speciell kniv. För att skinkan skall hålla sig länge täcker man snitten med det fett man skär bort och lindar in skinkan i en bomullsduk, typ örngott, och lagrar den i rumstemperatur – inte i kyl. Den håller sig då färsk länge – åtminstone längre än man har något kvar eftersom det är så gott. Man äter den med den absolut bästa olivoljan som man kan köpa, vrider i lite salt och doppar sitt godaste bröd i oljan och äter med skinkan. Vi bunkrar alltid upp skinka, olivolja och vin när vi besöker Spanien. Visserligen är våra egna viner i regionen fantastiska, men ombyte förnöjer och ibland vill man dricka något mindre kraftigt.

På hemvägen besökte vi en av de orter som restaurangägaren rekommenderade. Den heter Peratallada och var en väldigt intressant upplevelse – väldigt vacker och väl bevarat. Där kan man gå i timmar om man är intresserad av gamla vackra miljöer. Troligen är det knôkat där på sommaren, men nu var det lugnt och fint och väldigt vackert. Jag har sällan sett en by med några tiotal bofasta som har så många restauranger. Det här är verkligen ett ställe att besöka igen – det är ju bara ett par timmars väg från vårt hem.


På återvägen passerade vi Figueres, som ju är känt för Dalimuseet och domineras av Salvatore och Gala Dali och det är inte det sämsta. Damerna gick och såg på Dalis smyckemuseum som är något alldeles extra – få vet vilken fantastisk smyckekonstnär han var. Att äta på turistorter som Figueres kan var svårt, speciellt nära museet, men vi fann en riktigt bra lite restaurang ett par kvarter bort som vi kan rekommendera för den som blir hungrig efter all kultur. Det är ingen märkvärdig restaurang, men dom har god pizza enligt damerna och min kanin var absolut perfekt grillad liksom den hemlagade flan jag åt till dessert. Den heter Los Angeles och det finns diskreta skyltar nedanför museet. Som ni märker så blir det ofta udda rätter som killing, kanin och annat när jag är på resa och det ångrar jag sällan.

På restaurangen hamnade vi bredvid ett par från Normandie där mannen var oerhört pratsjuk och uppskattade verkligen att prata med min fru. När han hörde att vi bott i Sète i många år blev han eld och lågor eftersom han var stor beundrare av George Brassens och blev så lycklig när vi svenskar kände till honom och hans sånger. Han kunde alla texter utantill och sjöng flera av dom för oss så min fru fick nästan inte i sig en matbit, men trevlig var han.

Väl hemma öppnade vi vår nya skinka och njöt av en av de nyinköpta vinflaskorna med bröd och god olja till. En liten bit ost slank också ned.

måndag 10 september 2012

Naturens skafferi och trädgård



Vi har ingen trädgård, vilket vi tycker är skönt, men många ser som en stor brist – vi har fått nog av det i Sverige. Däremot är det ingen brist på varken blomsterprakt eller naturens gåvor om vi vill ta för oss.

 Vår terrass bjuder på fantastisk blomning just nu och det är precis lagom för oss. Resten hittar vi i naturen som har öppnat skafferiet. Fikonen har just mognat så det är bara att ta för sig – väldigt goda att lägga på grillen till lättgrillat ankbröst.  Kryddor finns ju hela året i form av rosmarin och timjan och dessutom lagerblad om man vill göra en gryta. En lite ovanligare krydda för oss är vild fänkål som växer i mängder överallt – det se ut som mindre krondill och är väldigt populära för sniglarna att äta av så då blir dom automatiskt kryddade. Vårt barnbarn Emiliano älskar att tugga på dom lakritssmekande fänkålsbladen. Man använder bladen som krydda till exempelvis fisk och vi nordbor vet att det är en god snapskrydda.

Halvvilda växer också kvittenträd med frukter stora som äpplen, samt dignande halvvilda olivträd. Om man plockar oliverna och levererar dom till oljekvarnen kan man få sin egen olja. 7 kilo oliver räcker till en liter olja.  Just nu är också björnbären mogna, men de blev inte lika stora som vi hade hoppats. Augusti hade alldeles för lite regn för att dom skulle bli riktigt fina, men gott om dom är det.

Givetvis är det dags för vinskörden, först de vita, sedan de röda. De finaste vinerna får vänta till lite senare när sockret fått utvecklas ordentligt i klasarna. Framför allt de röda druvorna är goda att äta och dom kan man fritt plocka efter skörden och använda i sallader eller att äta.

En annan delikatess är mandel som växer överallt, men de flesta träd bär bittermandel så man får hålla det hemligt om man hittar ett sötmandelträd. Vi har ett par stycken som vi skördar framåt förvintern när frukterna torkat.

En lite, för oss ovanlig växt är vild sparris, som man skördar under tidig vår. Just nu blommar dom vilket är vackert med sina pyttesmå gulgrönvita blommor.

Nu får jag lämna natursvärmeriet och åka till Toulouse och hämta vännen Eva som kommer på besök i drygt två veckor. Hoppas det blir lite strandväder under den tiden för hennes skull.

Gadgeten innehöll ett fel