google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: oktober 2012 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

onsdag 31 oktober 2012

Superviner samt katter och hundar underhåller i kylan


För bara en dryg vecka sedan hade vi 26 grader och även fransmän badade. Så vände vinden och nordan från Alperna drabbade oss. Plötsligt sjönk temperaturen till som lägst 4 grader på morgonen och runt 10 på dagen – svinkallt! Det känns nästan som vinter i Göteborg – grått, fuktigt och vissa dagar till och med blåsigt. Vad sysselsätter man sig i sådant väder om man inte har ett jobb att gå till?

För någon vecka sedan besökte vi en katt- och hundutställning tillsammans med vännerna Anne och Janne. Dom gillar hundar och vi gillar katter – egentligen tror jag vi alla gillar båda sorter, men har vissa preferenser. Vi började hos katterna och insåg att den mest populära kattrasen i Frankrike idag är Ragdoll – vi blev riktigt sorgsna när vi tänkte på vår Champis som var en perfekt Ragdoll. Vissa katter var importerade från Sverige lustigt nog.  Att köpa en katt för över 10 000 kronor är emellertid inte ens något vi kan förställa oss – katter tar man hand om – inte köper.

Lustigt nog var det betydligt billigare att köpa en hund med stamtavla än att köpa en dito katt. Hundavdelningen var också väldigt trevlig, men där luktade det illa, vilket det inte gjorde hos katterna. Min fru gillar också hundar, speciellt alla magra och eleganta nordafrikanska hundar, typ Saluki. Visst är dom snygga, men tydligen väldigt känsliga noblesser. Vi män var enbart lyckliga att vi inte hade med oss två djur hem i våra bilar, som man kunde befara utifrån damernas tindrande ögon.

Någon vecka senare hade vi fått en inbjudan till en professionell vinmässa i Montpellier. Det var också intressant och likaså fullt av eleganta objekt  – dvs. viner som man dessutom fick smaka på. Man blir verkligen imponerad av vilken hög kvalitet vinerna från södra Frankrike har. Det fanns även några enstaka utställare från andra regioner, men det var de lokala vinerna som imponerade.

Här fanns några odlare som vi känner sedan tidigare, men också några nya bekantskaper som var mycket bra. Där fanns viner från den lilla byn Montpeyroux i norra Herault där något av ett under har skett vad gäller kvalitet de senaste två decennierna. Där fanns också viner från ”superappelationen” Minervois La Livinere i Aude, som var något utöver det vanliga, dessutom vinerna från La Clappe som alltid är bra, för att inte tala om de som produceras runt berget Pic Saint Loup i Herault. Vi smakade också en hel del Champage av hög kvalitet och till rimliga priser.  Över huvud taget var priserna på de här högklassiga vinerna väldigt rimliga – mellan 5 och 15 Euro i allmänhet.

Bland alla dess producenter av välgjorda och goda viner fanns också ett par ekologiska odlare  och som så ofta var vinerna inget att yvas över. Jag köper ibland ekologiska viner från våra vanliga odlare som kan göra viner och de är riktigt bra – lite lättare och lite mer syra kanske, men välgjorda och ganska trevliga. Det blir en annan sak med de odlare som inriktar sig på ekologisk odling utan att kunna hantverket att göra vin. Vi har några sådana häromkring också och dom skulle troligen inte sälja många flaskor om dom inte hade ekologisk produktion, som inriktar sig mot en speciell kategori konsumenter, som sätter ideologin framför smaken.

En av traktens största odlare – och bästa – är väldigt intresserad av ekologisk odling och har röjt av ett stort område på toppen av berget för att etablera ekologisk odling långt från andra odlares kontamination. Jag tror hans viner blir ett genombrott för det ekologiska vinet från trakten, vad gäller kvalitet, när han så småningom kan börja producera. Men det tar nog några år – han har inte ens planterat ännu.

Hur som helst fick vi med oss fler lådor vin hem än vi räknat med så nu är hyllorna i källaren välfyllda. Man måste ju ligga några år före dock, annars får man dricka färska viner om några år och det är ju synd när man bor i ett område där man är så konservativ att man tycker att vinerna skall ligga till sig minst fem år innan man dricker dom. Här tillåter man inte att man silar vinerna genom hyvelspån för att få dom att smaka ekfat som man gör i många av dom nya vinländerna som svenska konsumenter är så förtjusta i. Här är det bara riktiga tunnor som gäller och dom måste ha växt i rätt land och vara av rätt ålder och kondition. Vår ekologiska odlare in spe ovan har exempelvis samma vin lagrat på amerikans ek och på fransk ek. Vinet är en av våra favoriter, men vi föredrar det som lagrats på amerikansk ek som tidigare använts för Bourbon, medan fransmännen vill ha det vin som lagrats i nya fat av fransk ek. Den amerikanska varianten har en rund väldigt fin sötma som dessutom åldras väldigt fint, medan det vin som lagrats på nya franska ekfat har en torrare karaktär.

Läs också: http://france-midi.blogspot.fr/2009/07/konsten-att-salja-mediokert-vin-och-fa.html

fredag 19 oktober 2012

Kajsa Wargs överman


Vi har fyra, vad vi kallar ankfiléer i kylen som blev över från senaste middagen med gäster. Ankfiléer är vårt namn på tunna delar av anka, inte så olika en lamminnerfilé, därav namnet. Egentligen heter det ”aiguillettes de canard” och är väldigt gott. Det var emellertid det enda vi har i kylen trodde vi så det blev lite bekymmer. Min fru äter inte snabba kolhydrater av medicinska skäl så man får tänka sig lite innan man gör tillbehör.

Jag gör en wook säger jag och dyker in i kylskåpet. Följande hittar jag:
En snutt gurka, en halv stor morot, en halv rödlök, lite vacker sallad (röd och gulstrimmig), några gula minitomater, en bit squash, en stump slanggurka, en kvist blekselleri och en liten kvast bladpersilja. Dessutom låg det en överbliven stor skiva bayonneskinka och drällde samt ganska många fina mogna blå fikon.
Sagt och gjort – ankan rullades in i bitar av skinkan så det fick bli basen. Därefter skar jag grönsakerna i bitar utifrån hur hårdkokta dom är. Moroten fick formen av smala långa stavar. Rödlöken blev månskäror, gurka och squash blev lite maffigare tärningar och sellerin fina slantar, medan blasten skars ned grovt.  Salladen och tomaterna fick vänta till sist och fikonen fick bara ligga med lite på slutet.

Jag wookade i solrosolja och smaksatte med thailändsk soja samt Cristal-sås från New Orleans och lite chilliflakes. En rejäl skvätt överbliven Sauvignon Blanc fick bli vätskan i wooken. När morötterna hade blivit lagom mjukkrispiga fick köttet en snabb stekning och fikonen i klyftor hamnade på toppen av wooken för att få lite temperatur. Med en ruska persilja blev det riktigt vackert och dessutom en av de godaste wookar jag gjort.

Lyckligtvis hade vi en liten skvätt mousserat vin från Gruissan kvar i kylen och den passade utmärkt till.
Kajsa Warg kan slänga sig i väggen.

fredag 12 oktober 2012

Snabbtur till Istanbul

Istanbul är en intressant stad. För oss är det både snabbt och billigt att flyga dit. Vi valde att åka från Marseilles även om det innebar att vi tvingades övernatta eftersom flyget gick vid 7-tiden på morgonen. Vi sparade emellertid ganska mycket i parkeringskostnad eftersom vi kunde ställa bilen bevakad på Holiday Inn Express för en billig peng och dessutom hämtade dom och lämnade gratis till flyget. Vi åkte till Istanbul med ett par engelska vänner och det var mycket trevligt.

Vi har varit hemma ungefär en vecka nu, men av olika skäl har jag inte kommit mig för att skriva om det ännu. Ett av skälen är att sommarvärmen mötte oss här hemma med 26-27 graders värme och bara några grader kallare i vattnet. Det är så det blir efter lång tid av pålandsvind från Afrika.

I Istanbul hade vi funnit ett trevligt hotell i gamla staden nära till allt och vi lyckades under våra fem dagar se det mesta av ”det obligatoriska”. Blå moskén blev första besöket men det var något av en besvikelse. Det är dessutom bökigt med alla regler om kvinnornas klädsel för att komma in – väl inne verkade emellertid ingen bry sig om reglerna. För oss män räckte det att vi tog av oss skorna, men vi måste bära dom med oss för att dom inte skulle bli stulna sa dom.

Hagia Sofia var betydligt mer intressant och storslaget, men så är den också åtskilligt äldre och har fått genomleva tre religioner under sin existens. Numera är det ett museum så här kan man gå klädd som man vill. Vi gick före i den oändliga kön och fick ett bra pris eftersom vi anlitade en guide som var mycket trevlig och väldigt kunnig.  För mig var det lite speciellt att komma hit eftersom mitt första arbete i arkitektutbildningen var att bygga modell av Hagia Sofia.

En överväldigande upplevelse var Topkapipalatset där man kan gå runt i stort sett hur länge som helst. Där var det ganska fullt av turister trots årstiden. Ryska var ett vanligt språk och en egenhet dom har att dom tror att kapitalism innebär att man tränger sig före alla andra i motsats till det dom är vana vid, dvs stå i kö för allt.
Givetvis besökte vi flera marknader och blev imponerade av allt vackert hantverk, men också förvånade över att man säljer så mycket kopior, som dessutom är mycket välgjorda. Inte konstigt eftersom dom ofta görs på samma fabrik som originalen i södra Kina. Man får emellertid passa sig om man köper något för franska tullen är observanta och böterna för att inneha kopior är oerhört höga i Frankrike.

Ett främmande inslag var den stora obelisk med hieroglyfer som Konstantin den store norpade med sig från Luxor och placerade i sin stad. Det ryktas att Apple kommer att stämma de gamla egyptierna för att dom plagierat deras ikoner (Obs ironi).

Vi hann också med en seglats med mat så vi fick se både den europeiska och den asiatiska sidan. Bebyggelsen är emellertid ganska ointressant och kunde ligga var som helst i Europa. Underligt nog finns det en viss likhet med skandinavisk arkitektur med en hel del träarkitektur som lika gärna hade kunnat ligga vid infarten till Oslo.

En trevlig upplevelse var en dansuppvisning i ett gammalt bad där man förutom obligatorisk magdans av hög klass visade ett program av traditionella danser från området kring Svarta Havet. Dessutom var musikerna mycket bra – nästan lite jazzigt.

Mat åt vi en hel del, vilket var en angenäm upplevelse. Det produceras även en hel del  vin i Turkiet, men det är dyrt. Kvalitén är väl heller inte något att skryta med – dom billigaste husets vin var OK, men de dyrare var inte något att betala för. Vi åt också fisk på nedre våningen av Galatabron, men det skulle jag vilja avråda från. De är ett gatlopp mellan inkastarna på restaurangerna som erbjuder den bästa maten och det renaste köket och gärna berättar om den usla kvalitén och det snuskiga köket som grannetablissemanget håller sig med. Personligen tappar jag aptiten av aggressiv marknadsföring av det slaget.

Eftersom min rygg tar mycket stryk av flera dagars vandrande på gatstenar kostade jag på mig en rejäl ryggmassage vid det exklusiva badet framför Hagia Sofia. Behandlingarna var snuskigt dyra, men en vanlig ryggmassage var inte så farligt med svenska mått mätt. Bra var det också!

Om det är något man minns från Turkiet är det hur artiga och vänliga alla är. Visserligen insåg vi snart att man inte bör säga att man kommer från Frankrike om man inte samtidigt säger att man är svensk. Man vet väldigt väl att Frankrike tillsammans med Holland är dom starkaste motståndarna till turkiskt medlemskap i EU.

tisdag 9 oktober 2012

Skatteverkets våldtäkt på vårt kulturarv

Vi svenskar är med rätta stolta över en av de äldsta, om inte den allra äldsta, folkbokföringen i världen. Denna folkbokföring har byggt på landets indelning i socknar. Utländska forskare inom skilda områden imponeras och avundas oss detta eftersom det på grunda av denna urgamla indelning går att följa landets och befolkningens utveckling hundratals år tillbaka och göra jämförelser.

Det är så inte bara släktforskare och historieforskare som kan dra nytta av detta utan det har varit och är till gagn för forskning inom en mängd områden där befolkning och lokalitet har varit inbegripna i studierna. Det gäller forskning inom socialvetenskaper, ekonomi, hälsa- och sjukvård, utbildning och mängder av andra områden där det är av vikt att kunna jämföra likvärdiga enheter över långa tidsintervall. 

Att jag nämner detta beror på att det är viktigt att förstå att vår långa historia med jämförbara geografiska och administrativa storheter inte bara har nostalgisk betydelse för en handfull lättviktiga entusiaster inom kultur och historieområdet utan har ekonomisk och kvalitativ betydelse för forskningsområden som har stor samhällsekonomisk betydelse. Detta speglas också av att närmast eniga remissinstanser inom skilda områden gett ”tummen ned” för skatteverkets förslag till avskaffande av sockenindelningen och införa kommun som minsta enhet för landet. Givetvis går skatteverket mot alla andra intressen och alla synpunkter från remissinstanserna utifrån ett egenintresse att rationalisera sin egen verksamhet på alla andras bekostnad. Det är inget mindre än en våldtäkt på vårt kulturarv och ett rent sabotage mot decennier av seriös forskning historiskt och i framtiden.

Frågan skall inom kort behandlas i Riksdagen och det är väl inte alltför vågat att gissa att en majoritet kommer att rösta för Skatteverkets förslag utan att riktigt förstå den skada man åsamkar landet på kort och lång sikt. 

Det pågår emellertid ett antal initiativ för att våra folkvalda åtminstone skall vara medvetna om vad ”verklighetens folk” tycker i frågan. Ett av dessa har initierats av Harald Nilsson – en entusiastisk släktforskare. Det är ett upprop som efter bara några dagar fått över 1000 underskrifter och ständigt fler strömmar in. På Sveriges Släktforskarförbunds hemsida har debatter fortgått i flera år utan att påverka Skatteverket. Den från TV kände Ted Rosvall har skrivit flera initierade texter i frågan.

Det finns nu möjlighet för alla som vill påverka frågans utgång att skriva på uppropet.
SKRIV PÅ UPPROPET - http://upprop.nu/NRMK

Den här texten publiceras samtidigt på bloggarna "Släktforskning för noviser" och "Livskvalitet som pensionär i Europa"

måndag 8 oktober 2012

Konstens egotrippade hycklare

Oftast tycker jag Leif GW Persson har något viktigt att säga. Ibland ser jag Täppas Fogelberg som en frisk fläkt som dock ibland går över gränsen i sina förnumstiga och politiskt korrekta kommentarer i ring P1. Alltid retar jag mig på Lars Vilks och Elisabeth Olsson Wallin och det dom kallar konst.

Förstå mig rätt – jag är inte monarkist, snarare republikan  – jag är inte religiös utan snarare humanist och tycker i princip att man får driva med det mesta och att religioner mest tjänar till att öka motsättningarna i världen. Jag hyllar dessutom yttrandefriheten, men det är också en rättighet som vi måste vara rädda om och inte använda i egoistiska syften. Således  tycker jag att det bör finnas ett syfte utöver publicitet och egenintresse innan man skymfar andra människors tro eller förolämpar människor som inte kan försvara sig.

Att som den ganska obegåvade och daterade så kallade konstnären Lars Vilks trampa på andras livsåskådning utan annat syfte än att bli berömd är bara uselt. Än mer uselt är det när man påstår att man gör det i yttrandefrihetens tecken. Jag tillåter mig att tvivla på att Lars Vilks är det minsta intresserad av yttrandefrihet som företeelse. Samma sak gäller Elisabeth Olsson Wallin som egentligen inte ägnar sig åt något annat än att exploatera tabun varhelst dom finns bara för ett det är det enklaste sättet att få rubriker och bli inbjuden till köttgrytorna.

Jag blir därför så glad när jag läser Leif GW Persons och Täppas Fogelbergs texter i frågan. Dom uttrycker vad jag känner långt bättre än jag själv kan göra. Att läsa Lars Vilks replik på dessa två texter är enbart sorgligt. Något mer förvirrat får man leta efter. Han skriver lika bra som han ritar och hans logik är lika glasklar som hans ideologi.


Bilden ovan är Lars Vilks oerhört skickligt tolkade rondellhund som gjort honom världsberömd och föranlett att svenska staten måste hålla honom med ständigt livvaktsskydd på det allmännas bekostnad

Länkar: Leif GW Perssons text - http://www.expressen.se/kronikorer/leif-gw-persson/leif-gw-persson-vara-minst-betydande-samhallskritiker/
Täppas text - http://debatt.svt.se/2012/10/05/jag-har-trottnat-pa-att-betala-for-lars-vilks-polisskydd/#dsq-form-area
Lars Vilks replik - http://www.newsmill.se/artikel/2012/10/08/gw-och-t-ppas-vill-se-blodigt-avslut-p-min-yttrandefrihet