google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: november 2012 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

lördag 24 november 2012

Göteborgs Spårvägars anställda värstingar


Nu har det hänt igen. Spårvägens kontrollanter har misshandlat en passagerare. Det var en ung man som av misstag fått med sig fel kort hemifrån och blev stressad eftersom han lovat föräldrarna att gå hem och mata hunden – kontrollanterna ville inte släppa av honom. Grabben råkade i panik varpå kontrollanterna pressade ned honom på golvet och behandlade honom som en grav brottsling.

Kontrollavgiften för glömt skolkort är 50 kronor. Lyckligtvis filmades allt av medpassagerare och polisen kunde komma och befria honom. Han fick sina skador inspekterade på Sahlgrenska och har polisanmält händelsen. Brottsofferjouren är inkopplad. Nog är det något fel när brottsofferjouren måste stödja personer som blir misshandlade av kommunala tjänstemän.

Vad är det för fel på just Göteborgs kollektivtrafik? Man läser aldrig om sådant från andra svenska städer och under alla mina resor i andra länder har jag aldrig mött sådant beteende. Nu tror säkert många svenskar att det här är en engångsföreteelse, men det är det inte. Likande saker händer ständigt i Göteborg. Gamla människor, utlänningar, svaga personer och andra som inte kan försvara sig blir med jämna intervall illa behandlade av spårvägsligan. Jag har emellertid aldrig hört att dom ger sig på personer som kan försvara sig fysiskt eller juridiskt – det är alltid svaga grupper som råkar ut för deras överfall. Detta har pågått i decennier! Redan i början av 80-talet blev jag själv vittne till en sådan mycket allvarlig incident som jag försökte avstyra, polisanmälde och fick publicerad i tidningen. Det var en äldre man som överfölls och misshandlades av tre kontrollanter för att han inte hade färdbevis. En god vän som tränade på samma gym som dessa huliganer berättade då skrämmande detaljer om hur snacket gick bland dessa kontrollanter - kollegor och likasinnade emellan.

Nog är det underligt att politiker och företagsledning inte kan stävja dessa kommunanställda huliganers framfart. Den ansvarige politikern Leif Blomqvist, som brukar vara vettig, borde göra något åt detta. Hans vice ordförande Mimmi von Troil konstaterar dock att man måste ha färdbevis och om man har det så händer inte sådant här. Man får ju vara glad att inte Spårvägens ledning har hand om rättsskipningen i Sverige för då vore det inte roligt att vara medborgare. Tänk om man parkerar fel eller kör för fort – vad skulle det bli för påföljd med Spårvägens rättsmedvetande och rättsskipning?

OBS! Om du vill följa den här bloggen med alla länkar och hänvisningar så bör du läsa originalet. Om du hamnar här genom Veteranens hemsida bör du således klicka på bloggens rubrik för att få fullt utbyte av texterna.


Underhållning i doktorns väntrum


Jag var hos husläkaren häromdagen. Det tar lite tid där eftersom hon har avskaffat tidsbokning och bara tar emot dom som dyker upp. Vi fick vänta i två timmar och hennes väntrum är ingen höjdare – trist, obekvämt och oftast ganska befolkat. Mottagningen ligger i en inte särskilt snobbig del av vår stad så patienterna utgör en intressant blandning. Där sitter det äldre nordafrikanska paret iklädda traditionell muslimsk klädedräkt, ett par romska familjer med dito lätt identifierbara kännetecken, två yngre kvinnor, ett äldre par, en barnfamilj och så vi då.

När man kommer in hälsar man artigt på de andra som väntar och erbjuds en plats på en av de obekväma stolarna. Vi har givetvis litteratur med oss att läsa, vilket vi är ensamma om. Nu skulle det inte ha behövts för underhållningen står medpatienterna för. Helt spontant diskuterar man de mest privata spörsmål fullständigt öppet, men det är väldigt noga att man inte duar någon utan här är det frun och min herre som gäller som tilltal. Man diskuterar sjukdomar naturligtvis, men också sitt privatliv, sin egen arbetslöshet eller andra privata problem och spörsmål. Alla lyssnar och faller in i samtalen och byter historier med varandra. Min fru, som behärskar franska mycket bättre än jag gör, lockas också att skratta med eller sucka med, eller oja sig, vilket som nu passar bäst utifrån innehållet. Man blir verkligen förbluffad över den öppenhet som folk visar mot främmande till och med i en så speciell miljö som läkaren väntrum. Dessutom verkar ingen stressad över att behöva vänta.

Än mer förvånande är att läkaren inte är en uns pressad, men trött – hon tar den tid det tar med varje patient och det kan bli ganska länge ibland. Hon gör grundliga undersökningar, skriver ut generösa recept och remitterar till röntgen, ultraljud, massage, laboratorier och andra behandlingar utan minsta tvekan. När man sedan kommer till apoteket får man en jätteplastkasse full med allehanda medikamenter utan att man behöver betala ett öre. Nu är det inte staten som står för hela kalaset om nu någon skulle känna doften av Grekland. Här har de flesta en egen försäkring som täcker det mesta och som gör att det allmänna och man själv delar ansvaret och kostnaderna för vården. Dessutom får man betala en patientavgift på 23 euro, men den får man tillbaka delar av.

Vi är verkligen glada att vi bor här nu när kroppen börjar säga ifrån efter att ha tjänat oss utan problem i decennier. Dom tar verkligen väl hand om oss.



måndag 12 november 2012

Pitt i panna - en svensk nationalrätt

Idag var det en synnerligen strålande dag – klarblå himmel och runt 18 grader. Visserligen var det lite vind, men det får man stå ut med. Vi ringde våra amerikanska vänner som älskar ostron och vi packade in oss i deras bil och åkte till Port Leucate för att äta ostron hos producenterna. Jackie som kommer från Irland följde också med. Hon ville återuppliva bekantskapen med ostron eftersom hon inser att om man bor här nere måste man äta dessa läckerheter. Hon var modig för hon provade också en Patate de Mer – en delikatess som har många namn, som bijut, vioulet eller figue de mer. Dom handplockas av dykare på stort djup och ser ut som en klump av någonting obeskrivbart. Innandömet är svavelgult och smakar starkt av jod. Dom är levande när man äter dom.

I övrigt fick vi en katalog från företaget Nature & Decouvertes igår. Dom har snöat in på skandinavisk jul, vilket är ganska trevligt, men det är ganska irriterande hur fransmän behandlar utländska företeelser. Om man behandlade franska språket på samma arroganta sätt som dom gör med andra språk så skulle dom bli vansinniga. Trycksaken heter ”Cataløgue Noël”. I denna katalog säljer man ”Møutarde biø de såveur l’låneth” [ekologisk senap med dillsmak] eller varför inte ”Sirøp biø pøur glögg” [ekologisk essens till glögg]. För säkerhets skull berättar man också hur dessa exotiska saker skall användas Exempelvis får man lära sig att lingonsylt ätes med rökt fisk och så kan man köpa en mycket exklusiv blandning av socker och kanel i ett rör. Vad den skall vara till får man inte veta. Jag tror inte risgrynsgröt är någon favorit i Frankrike.

Här blandar man svenskt, norskt och danskt alfabet hejvilt och dessutom har man ingen aning om att å, ä och ö är egna bokstäver, som representerar egna ljud, utan tror att det bara är ett exotiskt sätt att dekorera a eller o. En höjdare var när jag informerade franska IKEA om att ”Pitt i panna” inte var en särskilt delikat maträtt i Sverige. Ni skulle sett deras miner när jag förklarade vad dom sålde.