google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: Vi firar vårt 250-åriga hus google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

onsdag 2 januari 2013

Vi firar vårt 250-åriga hus


Så var det nytt år igen. I år firade vi lite extra eftersom vårt hus fyllde 250 år någon gång under 2012 och vi tyckte det var lika bra att vänta till i sista stund. Den som kan huvudräkning förstår att det byggdes 1762, vilket också står ovanför vår entrédörr. Att huset faktiskt byggdes 27 år innan franska revolutionen är ganska spännande att tänka på. Nu är delar av huset avsevärt äldre eftersom delar av det har sitt ursprung i den fästning som låg på samma plats sedan ”urminnes tider”, eller åtminstone sedan 1000-talet. Byn som sådan har emellertid anor från romersk tid, vilket man vet genom en gammal krukmakeriugn som man funnit från tiden innan vår tideräkning. Fästningen kallades Château Supérieur och var central i den befästa by som omgavs av murar och vallgravar. Utanför vallgraven fanns den andra fästningen Chàteau Bas och den finns faktiskt fortfarande kvar och ligger i rak linje från vår entrédörr och på ungefär samma nivå. De lär ha funnits underjordisk förbindelse mellan de två fästningarna en gång i tiden, men de är förstörda av allehanda kommunala installationer.

Vårt hus byggdes som bostad för Guillaume Berthomieu som ägde stora delar av Boutenac inom vallgravarna på den tiden. Eftersom han var en betydande man så blev hans ättling Jean-Pierre Berthomieu stadens förste konsul när revolutionen krävde ett civilt styre. Givetvis fanns inget kommunhus så där direkt efter revolutionen så kommunens styrelse fick träffas i andra våningen i vårt hus, som då ägdes av J-P B. och där det då fanns en stor sal. Huset var på den tiden dubbelt så stort, men delades sedan och i andra halvan bor våra vänner. Man kan fortfarande se igenmurade genomgångar mellan de två delarna. Ibland skämtar vi om att öppna upp förbindelserna eftersom vi ändå träffas så ofta.

Som sig bör firade vi med mängder av mat och dryck och gästerna var från flera olika kulturer. Eftersom Frankrike är ett efterblivet land så lägger man sig inte i varken färgen, formen eller ursprunget på mat, dryck och seder och ingen har vett om att bli kränkt. Vi hade således väldigt trevligt och kunde smaka på allehanda både tillåtna och otillåtna läckerheter och den som inte ville ha kunde både avstå och slippa utan krångel. Det är till och med så illa att vegetarianer kan smaka lite på kötträtterna vid högtidliga tillfällen, nykteristerna sjunger med i snapsvisorna och katolikerna kan konversera humanister utan krångel. Det enda man inte kan göra är att bjuda på vin från Australien eller något annat icke franskt land.

Det är väldigt okomplicerat att vara invandrare här eftersom inga rättänkande franska elitgrupper berättar för oss vad vi skall känna oss kränkta av – det får vi bestämma själva, men har inte kommit på något ännu. Eftersom jag följer svensk press dagligen så inser jag att jag skulle ha svårt i det svenska sällskapslivet numera. Jag skulle nog slinta med tungan både hit och dit, vilket jag inser varje gång jag talar i telefon med Sverige. Det är inte lätt att säga rätt nuförtiden – att göra rätt betyder inte så mycket har jag förstått.

4 kommentarer:

Eva sa...

God Fortsättning på nya året! Det är alltid så roligt att läsa om ert hus och dess historia. Tack vare er är ju huset bevarat och en riktig skönhet i byn.Hoppas att jag snart ska kunna komma o hälsa på igen :)

Jan Granath sa...

Du är alltid välkommen - du var ju med och hittade det!

Alf sa...

Hej Jan Granath!

Såg på Veteranen en glimt om Ditt 250-åriga hus och blev mäkta imponerad. Det verkar vara en riktig gammal goding.

Själv en pensionerad 72-åring har blivit med ett gammalt soldattorp. Det visste jag inte från början men då jag började kolla generalmönsterrullorna så kom jag utan större problem ända ner till 1691.

Nu sitter jag i Skara och väntar på våern så jag kan få ta fram gräsklipparen som håller både gräsmatta och mitt hjärta i trim!

Må så gott i Ditt gamla hus!

alf

Jan Granath sa...

Hej Alf
Det är verkligen en kulturgärning att ta vara på ett gammalt soldattorp. De flesta ar ju blivit rivna eller söndermderniserade. Hoppas du njuter av ditt gamla kulturhus