Så var det nytt
år igen. I år firade vi lite extra eftersom vårt hus fyllde 250 år någon gång
under 2012 och vi tyckte det var lika bra att vänta till i sista stund. Den som
kan huvudräkning förstår att det byggdes 1762, vilket också står ovanför vår
entrédörr. Att huset faktiskt byggdes 27 år innan franska revolutionen är
ganska spännande att tänka på. Nu är delar av huset avsevärt äldre eftersom
delar av det har sitt ursprung i den fästning som låg på samma plats sedan ”urminnes
tider”, eller åtminstone sedan 1000-talet. Byn som sådan har emellertid anor
från romersk tid, vilket man vet genom en gammal krukmakeriugn som man funnit
från tiden innan vår tideräkning. Fästningen kallades Château Supérieur och var
central i den befästa by som omgavs av murar och vallgravar. Utanför vallgraven
fanns den andra fästningen Chàteau Bas och den finns faktiskt fortfarande kvar
och ligger i rak linje från vår entrédörr och på ungefär samma nivå. De lär ha
funnits underjordisk förbindelse mellan de två fästningarna en gång i tiden,
men de är förstörda av allehanda kommunala installationer.
Vårt hus byggdes som
bostad för Guillaume Berthomieu som ägde stora delar av Boutenac inom
vallgravarna på den tiden. Eftersom han var en betydande man så blev hans
ättling Jean-Pierre Berthomieu stadens förste konsul när revolutionen krävde
ett civilt styre. Givetvis fanns inget kommunhus så där direkt efter revolutionen
så kommunens styrelse fick träffas i andra våningen i vårt hus, som då ägdes av
J-P B. och där det då fanns en stor sal. Huset var på den tiden dubbelt så
stort, men delades sedan och i andra halvan bor våra vänner. Man kan
fortfarande se igenmurade genomgångar mellan de två delarna. Ibland skämtar vi
om att öppna upp förbindelserna eftersom vi ändå träffas så ofta.
Som sig bör
firade vi med mängder av mat och dryck och gästerna var från flera olika
kulturer. Eftersom Frankrike är ett efterblivet land så lägger man sig inte i
varken färgen, formen eller ursprunget på mat, dryck och seder och ingen har
vett om att bli kränkt. Vi hade således väldigt trevligt och kunde smaka på allehanda
både tillåtna och otillåtna läckerheter och den som inte ville ha kunde både
avstå och slippa utan krångel. Det är till och med så illa att vegetarianer kan
smaka lite på kötträtterna vid högtidliga tillfällen, nykteristerna sjunger med
i snapsvisorna och katolikerna kan konversera humanister utan krångel. Det enda
man inte kan göra är att bjuda på vin från Australien eller något annat icke
franskt land.
Det är väldigt
okomplicerat att vara invandrare här eftersom inga rättänkande franska elitgrupper
berättar för oss vad vi skall känna oss kränkta av – det får vi bestämma
själva, men har inte kommit på något ännu. Eftersom jag följer svensk press
dagligen så inser jag att jag skulle ha svårt i det svenska sällskapslivet
numera. Jag skulle nog slinta med tungan både hit och dit, vilket jag inser
varje gång jag talar i telefon med Sverige. Det är inte lätt att säga rätt
nuförtiden – att göra rätt betyder inte så mycket har jag förstått.
4 kommentarer:
God Fortsättning på nya året! Det är alltid så roligt att läsa om ert hus och dess historia. Tack vare er är ju huset bevarat och en riktig skönhet i byn.Hoppas att jag snart ska kunna komma o hälsa på igen :)
Du är alltid välkommen - du var ju med och hittade det!
Hej Jan Granath!
Såg på Veteranen en glimt om Ditt 250-åriga hus och blev mäkta imponerad. Det verkar vara en riktig gammal goding.
Själv en pensionerad 72-åring har blivit med ett gammalt soldattorp. Det visste jag inte från början men då jag började kolla generalmönsterrullorna så kom jag utan större problem ända ner till 1691.
Nu sitter jag i Skara och väntar på våern så jag kan få ta fram gräsklipparen som håller både gräsmatta och mitt hjärta i trim!
Må så gott i Ditt gamla hus!
alf
Hej Alf
Det är verkligen en kulturgärning att ta vara på ett gammalt soldattorp. De flesta ar ju blivit rivna eller söndermderniserade. Hoppas du njuter av ditt gamla kulturhus
Skicka en kommentar