Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

måndag 23 september 2013

Högsommar i september

Nu har det varit högsommarväder i flera dagar. Stränderna var fulla hela helgen och även idag måndag hade många haft tillfälle att vara lediga. Vi besökte den anakronistiska stranden La Franqui, som ligger nära Leucate. Den har varit en naturlig hamn sedan romartiden och är idag populär bland konnässörer, som älskar det som man kallar non-nonsens. Stranden är inte så väl känd för de flesta, men trots det kryllade det av badande njutande och seglande människor. Platsen ser närmast ut som en mindre badort från 60-talet – mycket intimt och småskaligt och har en vacker board-walk där man kan strosa omkring, sitta och beundra havet eller ta sig ett glas.

Vi var främst där för att njuta av den vackra promenaden som ligger högt över havsytan och plagen. Den sträcker sig kilometervis längst bergsryggen och utsikten är något extra. Det kräver emellertid sin man och kvinna att ta sig från stranden upp till stigen. Det är en klättring i dåliga trappor som går från havsytan upp till stigen som ligger 75 meter högre upp.

Vi passerade en gammal fortifikation från 1700-talet, en militär radarstation och några andra gamla militära ruiner innan vi såg fyren som ligger 3,5 km från starten av vår vandring. Vi siktade något som såg ut som en matservering och genast kände vi hur törstiga och hungriga vi var. Vår besvikelse blev stor när vi insåg att restaurangen som låg där ute i ödemarken var en svindyr gourmetrestaurang av den sort som man inte frekventerar dyngsvett iklädd fritidskläder. Vandringen tillbaka blev plötsligt tung och hungern tärde på oss. En timma och 30 minuter från starten kunde vi äntligen stapla oss ned till stranden. Vi hade då gått 7 km och var både hungriga, törstiga och svettiga. Maten på restaurang Le Bleu var emellertid god.

Idag har vi tagit det lugnare och träffade min gamla skolkamrat Eva och hennes man Sven i Balaruc les Bains på restaurant Saint Clair. Miljön är trevlig och det är alltid lika roligt att träffa vänner och prata. Det blir lite minnen från skoltiden i Nora naturligtvis, men det får väl våra respektive stå ut med. Vi var väl inte helt nöjda med maten den här gången – det har varit bättre förr på den här restaurangen. En fin promenad utefter Etang  de Thau blev det dessutom, som vi njöt av.


Skicka en kommentar
Gadgeten innehöll ett fel