Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

måndag 30 december 2013

Pensionärshobby


Slöjd var ett av de ämnen i skolan jag gillade. Lustigt nog var inte min far särskilt händig, trots att han under större delen av min uppväxt fick försörja oss med tungt kroppsarbete. Att slå i en spik utan att den krökte sig betraktade han som ett mästarprov i händighet. Han var mer av den intellektuella sorten – opassande nog för en kroppsarbetare på den tiden. Då var min mor betydligt bättre på allt praktiskt från att baka, laga mat, tapetsera, måla och göra allehanda konsthantverk, som växtfärgning och vävning, att sy, göra batik, knyppla, sticka, göra keramik och gud vet vad. Fortfarande vid 90 års ålder strömmar det alster från henne, som hon delar ut till vänner och familj.

När jag började på arkitektutbildningen fann jag till min glädje att snickeri tillsamman med måleri, skulptur och annan konstutövning var viktiga delar av undervisningen. Man hade också en helt fantastisk möbelverkstad, som man fick nyttja även privat om man hade nödvändiga kunskaper i handhavande av de ganska farliga maskinerna. Jag minns att de speciellt varnade för bandsågen som man lätt kunde såga av sig fingrarna på. Snickarna berättade att en elev varje år råkade ut för detta, så vi var ganska nervösa när vi använde den. Min vän och kollega berättade vilken lättnad hon kände när en av kamraterna hade sågat av sin fingertopp, för nu var ju kvoten fylld det året och hon kunde slappna av.

När jag flera år senare återvände till skolan som lärare kunde jag återuppta mitt umgänge med de trevliga snickarna och deras maskiner. Det blev många alster, som bokhyllor, vindrutor till passbåten och mycket mer. Mitt eldprov blev emellertid den humidor jag byggde av körsbärsträ från ett träd som jag fällt på min frus sommarställe i Tranås, torkat och bearbetat på lämpligt sätt.

När man arbetar blev det ju inte så mycket tid trots närhet till verkstaden, men jag såg fram emot pensioneringen när jag kunde ägna mig mer år slöjdande. Under tiden samlade jag på allehanda vackra träslag och köpte på mig maskiner och verktyg peu a peu. Jag såg till att inga vänner eldade upp sina fällda fruktträd och kunde stanna bilen när jag såg att någon fällt ett större lövträd i sin trädgård och gå in och be om några bitar – helst de vresigaste grenklykorna eller rotändar för de var vackrast.

När pensionen närmade sig skulle jag göra slag i saken. Jag fastnade för knivslöjd eftersom det var objekt som var lagom stora för det jag kunde göra i en hemmaverkstad med de småmaskiner jag skaffat. Som en riktig karl från Bergslagens skogar tycker jag att knivar är både vackra och spännande verktyg, men så är en av mina släktlinjer från finska nybyggare också. Inte för att jag behöver knivarna, utan mer som konstnärliga artefakter, som man kan njuta av, hålla i handen och ibland även använda som verktyg i köket, trädgården eller verkstaden.


Jag insåg emellertid att både släktforskning, knivslöjd och att läsa kunde bli lite mycket om inte min fru också ägnade sig åt någon hobby så jag lyckades få henne intresserad av silversmide, vilket hon visade sig ha en exceptionell fallenhet för.

Ibland kunde vi till och med samarbeta som i den svarta ringen ovan där jag gjort "stenen" av ebenholtz som vi köpte på Kuba och bilden överst där min fru gjort dopskeden och jag asken av tuja som jag huggit ute på garriguen utanför byn.



Mitt stora prov som pensionär blev emellertid något större än ett knivskaft. Det blev handledaren till vår spiraltrappa i vårt franska hus – ett arbete som tog sex månader i anspråk allt från inköp av plankor till sista polering och vaxning.

Både släktforskning och vissa problem med ögonen kom sedan emellan mig och knivslöjdandet, men några alster blev det.

Min första kniv gjorde jag redan i Sverige. Det var en mycket enkel brukskniv som jag använder dagligen. Den är gjord av päronträ från det stora trädet i min barndoms trädgård i Järnboås. Träbiten hade legat på tork i tre decennier så nog var den mogen allt.

Mitt nästa försök var en kockkniv som jag gav min son i julklapp för något år sedan, Bladet är japanskt och inköpt i en affär för restaurangutrustning i Hong Kong. Det var bara att ta bort det enkla skaftet som satt på och göra ett vackrare. Det blev ett skaft i rötad björk, med dekorationer i silver, sjödränkt ek och vegetabiliskt ”elfenben”. Det är en nöt som ser ut precis som elfenben. Den sjödränkta eken är en bit av ett spant till en av de krigsskepp som sänkes under Kalmarkriget - kanske Elefanten. En god vän dök efter den som ung och skänkte en bit till mig.

Eftersom ett av våra barnbarn Emiliano gillar att slöjda gjorde vi en slöjdkniv åt honom under sommaren. Även den fick ett skaft av rötad björk med dekorationsrand av vide samt ett parerskydd av älghorn så att han inte av misstag skall skära sig. Knivbladet kommer från Erik Frost i Mora. Rötad björk åstadkom jag när jag fällde några gamla björkar på tomten i Björboholm. Man lämnar stockarna ute under vintern så att vissa svampar kommer åt att gå in veden och åstadkomma vackra mönster och färgskiftningar. Man får se till att det inte går så långt att veden blir mjukt dock. Mönstren framträder och förblir stabila när veden har torkat riktigt väl och man har behandlat den färdiga kniven med linolja och terpentin.

Just i dagarna har jag blivit färdig med en riktig ”gammelkniv” där bladet är handsmitt av verktygsstål av Svante Djärv och mycket rustikt. Skaftet är gjort av grovt ene som min bror fällt vid sommarstugan i Eda i Värmland och torkat under ett år. Ändförstärkningar är av buffelhornspets med dekorationer i silver och aluminium. Man kan inte ana att ene är ett så vackert träslag – hemligheten är bara att bearbeta det tillräckligt väl.

Det är inte bara att göra knivarna som är trevligt. Jag tycker också det är viktigt att veta proviniensen för varje kniv, dvs. knivsmed, träslag och andra material, ursprungsplats, vem jag fått materialet av och vem som nu har den färdiga kniven.

Just nu arbetar jag med en hiskelig japansk sushikniv som jag köpte i USA på 80-talet och jag nu vill uppgradera med ett nytt skaft. Det blir ett skaft av en oandvändbar bit av det golvträ som jag lagt in i övervåningen. Det är en vacker kvist av fransk vresig tall som är fullständigt genomdränkt av terpentin. Det tog nästan eld när jag borrade i den. En bit renhorn och lite mellanlägg av aluminium blir det också.

Om det blir någon tid mellan släktforskning och bloggande tänkte jag lära mig att göra knivslidor av läder också och kanske göra några vackra schatull till köksknivarna.

torsdag 26 december 2013

En enad forskarvärld har kommit fram till....


Det finns inget påstående, beslut eller åsikt som är alltför tveksam, outforskad eller absurd för att inte kunna åtföljas och förstärkas med påståendet: ”En enad forskarvärld anser” eller ”alla forskare är numera överens om”, eller det mildare ”forskningen har kommit fram till”. Detta irriterar mig, som ägnat stora delar av mitt liv åt forskning, mycket. Det uppenbara problemet med påståendet är att den dag som en enad forskarvärld är eniga om något så upphör sökandet efter kunskap och forskningen förlorar sitt berättigande. Då har sanningen överlämnats till media och politiker. Redan idag används dessa floskler av just media och politiker förutom givetvis av de aktivister och entusiaster som vill torgföra en viss syn på olika samhällsföreteelser. Nyfikenhet och ifrågasättande är själva grundprincipen för forskning. De enda samhällen där en enad forskarvärld har ett roll är Nordkorea och liknande platser.

Nu är inte problemet enbart att uttrycket ”en enad forskarvärld” i sig är en absurditet. Ett värre problem är att de som använder uttrycket inte nödvändigtvis ljuger, sett ur deras perspektiv. De som använder det mildare uttrycket ”forskarna anser” ljuger inte heller, utan har ofta fog för sitt påstående. Det är det som oroar mig.

Ett av problemen är att den forskning som publiceras och de kvalitetskriterier som används på forskning och forskare är problematiskt. För att göra karriär som forskare måste man publicera mycket. För att ett universitet skall bli högt rankat nationellt och internationellt skall det produceras en stor mängd artiklar. Det enda kriteriet är mängd - kvalitén anses garanteras av att man fått in sin artikel i vissa godkända vetenskapliga organ. En av mina kollegor i Hong Kong publicerade ett par hundra artiklar i vetenskapliga tidskrifter runt om i världen varje år – han var en hjälte. Problemet var att han publicerade i princip samma material i majoriteten av fallen – låt vara med små varianter i ingressen, lite språkliga omformuleringar av slutsatserna och något litet tillägg här och där av kosmetisk karaktär. 

En tysk kollega fann vid en internationell genomgång av artiklar vårt gemensamma ämne att mängden artiklar ökade enormt med regelbundna årsmellanrum, samtidigt som kvalitén sjönk på innehållet. Dessa ökningar av mängden lågkvalitetsartiklar sammanföll med de kvalitetsrankning som staten genomförde av brittiska universitet och som var avgörande för att de skulle få statligt stöd och forskningspengar under den kommande perioden. Man öste således ut enkla artiklar över den vetenskapliga världen för att höja sin rankning.

Ett annat problem är finansieringen av forskning. Vi kan se på Sverige som ett exempel. Som första problem har vi hur forskningen prioriteras. Denna prioritet har sin grund i politiska beslut. Det är till syvende och sist politiker, med ringa kunskap om forskning och en politisk agenda snarare än en omsorg om kunskapssökande, som beslutar vad som är angeläget att forska om. Visserligen tar de vägledning i omvärlden i form av intresseorganisationer, industri, fackföreningar och liknade, men prioriteringarna är politiska.

Ett annat problem är hur ansökningarna om forskningsmedel behandlas och godkänns. I några fall handläggs ansökningarna av personer som inte har någon som helst forskningskompetens. De har, grundat på LAS – lagen om anställningsskydd – blivit kvar från den tiden beviljningsorganisationen hade helt andra uppgifter, som inte krävde sådan kompetens. I andra fall beviljas pengar genom förhandling och omröstning mellan olika intressenter. I många fall blir besluten då offer för politiska- eller intressekonflikter. Om man skriver en ansökan riktad till ena partens problembeskrivning kan man vara övertyga om att man får den andra emot sig. I några fall tas beslut om att bevilja anslag av kollegor inom samma vetenskapsgren, kollegor som också sitter i beviljningsorganisationen. Man kan då se att proportionerligt stora anslag ges till den egna forskningen och konkurrenternas ansökningar anses mindre seriösa.

Att de övergripande besluten om vilken forskning som skall finansieras är politisk, kan vid en ytlig betraktelse anses rimlig. Vi behöver inte framhäva så låga argument som att det var sådana mekanismer som gjorde att Sverige, för inte alltför länge sedan, var ledande inom den rasbiologiska forskningen. Det som oroar är att under de senare decennierna har politikerna också funnit att de måste styra forskningens resultat så att inga sanningar kommer i dagen som strider mot den världsbild de anser är den rätta. Man åstadkommer detta på två sätt. Dels skriver man detaljerade underlag för de förutsättningar som en forskningsansökan måste uppfylla för att få pengar, dels söker man stödja främst pålitliga forskare som man av erfarenhet vet kommer fram till rätt resultat. Konsten att skriva underlag som styr forskningen hämtar man från den teknik man använder när man ger direktiv för statliga utredningar. Skillnaden är att en statlig utredning är ämnad som ett stöd för den sittande regeringens politik och begränsar i sina direktiv utredaren att gå utanför vissa ramar. När man söker begränsa forskningen på samma sätt blir det en parodi på seriös forskning.

Jag blev med tiden ganska bra på att läsa dessa ”direktiv” och kunde skriva mina ansökningar så att de till synes följde direktiven. Detta resulterade också i att jag var framgångsrik i att skaffa forskningsmedel till mig själv och min forskargrupp. Det första man måste göra när man skriver en ansökan är att läsa direktiven noggrant och stryka för alla politiska värdeord. Dessa värdeord måste man nämligen placera ut så ofta som möjligt i sin ansökan för att visa att man delar de grundläggande värderingarna. Det finns också vissa aspekter som måste redogöras för i detalj i förhållande till den tänkta forskningen. Dessa varierar från tid till tid, men har varit ganska konstant de senaste två - tre decennierna. Man måste således beskriva vilken betydelse ens forskning kommer att ha på frågor som: Det multikulturella samhället, gender, hållbar miljö, utanförskap och kanske någon teknisk aspekt på modet som nanoteknologi. Eftersom min forskning ofta handlade om arbetsmiljöfrågor ur fysisk och organisatorisk synvinkel kunde jag, med lite kreativitet och sinne för det absurda, ofta få in det mesta, i åtminstone en bisats, till allas glädje.

Till vår egen glädje kunde vi, så snart vi fått pengar, oftast bedriva vår forskning efter eget huvud och lägga vikt vid det vi ansåg vetenskapligt intressant och till nytta för utvecklingen i samhället. Problemen uppstod emellertid när vi skulle skriva vår forskningsrapport. I ingress och sammanfattning bör man, i vaga ordalag, framhäva de politiskt betingade värdeorden samt de prioriterade aspekterna eftersom det var de enda delarna som lästes av journalister och beviljningsorgan. I resten av texten kunde man beskriva de viktiga resultaten för konsumtion av forskarkollegor och mer seriösa läsare. De, ur egen synvinkel, viktiga resultaten kunde man sedan publicera i vetenskapliga tidskrifter och på vetenskapliga konferenser.

Jag skrev i början att de som hänvisar till en ”enig forskning” i snart sagt alla sammanhang inte medvetet far med osanning. Skälet är att media har en osökt förmåga att sovra och vinkla forskningsresultat så att de passar in i den för tillfället accepterade sanningen. Om man således följer en fråga i rätt utvalda medier och dessutom lägger på ett eget valt filter på vad man läser så finner man bara forskning som överensstämmer med den uppfattning man bestämt sig för att ha.

Jag kan ta mig själv som exempel. Jag har både forskat om och utformat ett ganska stort antal nya kontorsmiljöer för stora organisationer. Den kontroversiella frågan är alltid öppen kontorslösning kontra egna kontor. Min uppfattning är att både lösningarna har fördelar och nackdelar och sitt berättigande i rätt kombination och utförande avpassad till verksamheten och organisationen av arbetet. Om man däremot läser de artiklar där jag används som vetenskapligt alibi för en uppfattning journalisten har, är jag en av landets mest rabiata motståndare till öppna kontorslösningar. Då har jag ändå starkt framhållit att så inte är fallet och dessutom kontrolläst artikeln, men med undertexter och rubriker får journalisten ändå till det på något sätt.

Det mest allvarliga är emellertid att det system vi idag har och de ambitioner politiker har gör att det är oerhört svårt att få finansiering för kunskapssökande som inte överensstämmer med de åsikter och uppfattningar som är förhärskande vid en viss tid. Det är bara forskare som har lyckan att syssla med, ur politisk och medialt fullständigt ointressanta ämnen, som kan ägna sig åt seriös forskning och få pengar till det. Om man ägnar sig åt några av de ämnen som befinner sig i den politiska och mediala hetluften gör man klokt att anpassa sin forskning och sina resultat om man vill försörja sin forskargrupp.

Nu skall vi vara ärliga och inte skylla allt på andra. En del forskare har en osökt förmåga att hoppa på precis rätt frågor vid varje tillfälle, vilket gör att pengarna strömmar in fortare än de hinner göra av med dom. Inte heller behöver dessa forskare bli ifrågasatta varken vetenskapligt eller av uppdragsgivarna eftersom dom ju arbetar med rätt frågor och kommer fram till rätt resultat. Ett bra exempel var 80-talets energiforskning som i en senare genomgång visade sig ha producerat mängder av uselt genomförd forskning till stora pengar.

Att det således förefaller som om ”en enad forskarvärld” står bakom en viss uppfattning beror det på att det är svårt att bedriva forskning som ifrågasätter de i förväg bestämda resultaten och om någon pensionerad forskare trots det skulle skrika ”Kejsaren är naken” så hörs det inte eftersom inga medier skulle publicera det.

Vinjettbilden är lånad från bloggen Tant Varning

söndag 22 december 2013

Nu har jag gjort bort mig igen

Just nu är vi mitt i Julstöket. Vi har gäster på Julafton och är bortbjudna till samma personer på Juldagen. Det blir svensk Julafton och engelsk Juldagsmiddag. Hela dagen idag har vi lagat mat. Min fru är utsedd till chef de cuisine och jag till sous-chef utom i vissa fall när jag tar befälet. Det beror lite på vad vi är bra på. Att laga mat tillsammans är en väldigt trevlig sysselsättning.

Jag gjorde emellertid en blunder – jag skulle gå ut med soporna och brydde mig inte om att ta av mig förklädet. Lyckligtvis mötte jag inga vuxna fransmän, men dock fyra barn i 6-7-årsåldern, som höll på att skratta knäna av sig åt denna löjliga figur. Min fru undrade vad det var för jubel hon hört genom väggarna. Jag erinrade mig då grannfrun som ertappade mig i köket när jag diskade. Hon blev verkligen bekymrad och förmanade min fru allvarligt att om hon behandlade sin man på det sättet så skulle hon inte få behålla mig länge.

Det kom mig att fundera lite över omgivningen. Vi känner faktiskt inte en enda fransk man här i byn som kan laga sin egen mat, än mindre åt hela familjen. Av de familjer från olika länder vi umgås med kan ingen man laga den enklaste mat och hustrurna skulle aldrig släppa in dom i köket. Det lustiga är att dessa fullständigt hjälplösa män helt plötsligt blir experter på marinader, köttkvalitéer och stektemperaturer när det kommer en grill med i handlingen – då växer kammen, samtidigt som kvinnorna står bredvid och fjompar och påstår att dom varken kan eller törs. Det är samma sak om de så är frånTyskland, England eller Irland och oavsett vilken ålder de är i. Det finns emellertid ett undantag i våra amerikanska vänner där han lagar all mat och frun bara klarar kallskuret.

Jag tycker det skulle kännas väldigt handikappat att inte kunna föda sig själv. Nu behöver ju statistiskt sett männen inte bekymra sig för att bli lämnade åt sitt öde för vi dör ju före våra fruar, men ändå måste det kännas lite skämmigt att inte behärska en så grundläggande färdighet i livet. En annan anomali är att det är så oerhört hög status bland män att vara kock, men väldigt oglamoröst att laga mat hemma tydligen.

En annan lustighet när man lagar mat i multikulturella sällskap är de olika traditionerna och olika tabun. Speciellt till Jul är ju traditionerna mycket strikta. Vi måste ju ha våra förkristna traditioner och äta vår hedniska skinka och revben i Särimers anda och det går ju inte så bra ihop om man exempelvis har judiska eller muslimska vänner. Fransmän får ingen Jul utan ostron, foie gras och champagne och en brittisk eller amerikansk Jul utan kalkon är meningslös och när det gäller norrmän skall det vara pinnekött för hela slanten. En av våra gäster den här Julen kan exempelvis inte ens tänka sig att smaka på mat som inte är genuint engelsk men någon måtta får det vara så vi hoppas att det finns någon liten bit som passar av det vi bjuder på.

Annars kan man utmana tabun som en mycket god vän till mig i Ann Arbor gjorde när hon öppnade sitt hem och bjöd in till årets traditionella knytkalas vid den judiska Chanukka-högtiden. Festen samlade ett hundratal personer av olika nationaliteter, olika kulturer och religioner – en del vid tiden motsatta. Givetvis omfattade en stor del av gästerna judisk trosinriktning eller tradition och alla hade med sig sina bidrag till festen. Värdinnan hade personligt valda julklappar till samtliga gäster. Eftersom värdinnan var gift med en svensk vän och kollega var deras eget ätliga bidrag till festen en enorm Chicago honey-baked ham, vilket fick mer än ett ögonbryn på judiska och muslimska gäster att höjas.


GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR TILL ER ALLA!

söndag 15 december 2013

Jag känner mig kränkt


Som invandrare här i Frankrike sedan 6 år känner jag mig mer och mer kränkt. Fransmännen har väldigt lite känsla för ett korrekt multikulturellt beteende. Dom envisas med att göra som dom alltid gjort och dessutom är dom stolta över det. Dom är riktiga nationalister. Det hemska är att dom inte tar det minsta hänsyn till att jag är uppfostrad i en annan kultur – dom till och med försöker, säkert med välmening, vägleda mig in i den franska kulturen. Ni kan inte föreställa er vad jag får utstå i form av närmast rasistiska situationer.

Ta det där med att hälsa på folk. Här räcker det inte med att skaka hand annat än om det är en fullständig främling. Nejdå – här skall pussas på kind, både två, tre och fyra gånger. Att jag som svensk på sin höjd kan tänka mig att genomföra en kort enkelsidig kram med bortvänt huvud bryr dom sig inte om. Men så är dom förkylda hela tiden också. Dessutom är dom väldigt odemokratiska och högdragna. När jag på franska tilltalar dem med Du hajar dom till och ser störda ut, Nej Ni och ”Min herre” hit och ”Min fru” dit skall det vara. Vilket århundrade lever dom i? Fattar dom inte att det här är djupt obehagligt för mig som är uppfostrad i ett modernt och jämlikt samhälle.

Framfusiga är dom också. Man kan inte gå ut på gatan i byn och få vara ifred utan att folk hälsar till höger och vänster och säger några ord på sin obegripliga dialekt. Det hjälper inte att jag, som lärt mig från barnsben att man inte hälsar på personer man inte känner, bara tittar stint i gatan eller fäster blicken på något inbillat intressant när jag möter folk. Har dom inte lärt sig att man skall låta folk vara ifred. Varför kan inte jag få vara som en hederlig svensk utan att få en massa andra seder mig pådyvlade.

Vad gäller jämställdhet är Frankrike hopplöst efterblivet. Kan ni tänka er att män kan ha mage att ge min fru komplimanger för hennes utseende och klädsel och till och med visa uppskattning. Till och med i TV ger intervjuare och programledare komplimanger till kvinnor för hur de ser ut och det kan till och med gälla politiker och andra kvinnor med status. . Det är inte ens ovanligt att man ser lekfulla flirtar inför öppen kamera. Det hemska är att offren för dessa övergrepp ser förtjusta ut och kanske till och med faller in i beteendet. Franska kvinnor har inte kommit så långt att de inser hur kränkande detta är. Det är som om de inte infört rösträtt för kvinnor ännu. Runt om ser man bevis på öppna eller dold sexism – olika priser för män och kvinnor hos frisören, pojk- och flickfärger i butikerna, man öppnar dörrar för damer – listan kan göras oändlig på alla övertramp.

Maten skall man inte tala om. Att mycket som bjuds här är omöjligt att äta för en normal svensk är en sak – ostron, blodigt kött, vitlök, sniglar, gåslever – ja ni hör. Att mycket av detta inte bara är äckligt utan dessutom bryter mot flera svenska religiösa tabun som vegetarismen, djurrättsaktivismen eller är rent allmänt miljösvineri tas inga hänsyn till. Det värsta är ändå att man har svårt att få tag på vanligt hederlig mat – julskinka, lutfisk, gula ärtor, Västerbottenost, surströmming (??) och en mängd annat som jag som invandrare borde kunna kräva att dom tillhandahåller av multikulturella skäl.

Så har vi dryckesvanorna. Dom dricker sällan brännvin och pilsner och knappast mjölk och fattar inte att man måste snapsa till maten när det är fest. Vin sörplar man dagligen och påstår dessutom att det är nyttigt. Av nykterhetsskäl försöker jag dricka vatten till maten under veckan och ta mig en rejäl bläcka på fredagskvällen som sig bör i min kulturella tradition. Man är väl ingen alkoholist heller? Att jag blir ifrågasatt av både fransmän och invandrare från andra länder får jag ta. Jag måste ju få utöva min kultur utan att bli ifrågasatt.

Det är svårt att tala med fransmän om det här. Dom undrar om jag inte gillar Frankrike, fransk kultur, fransk mat och franska seder. För att få dom att förstå berättar jag hur man i Sverige förhåller sig till det multikulturella samhället. Jag berättar att det anses opassande att tydligt framhålla det typiskt svenska i religion, kultur, symboler och matvanor för att inte få personer från andra kulturer att känna sig kränkta eller utanför. Man försöker också acceptera alla yttringar för främmande kulturer aven om de ibland kan vara lite svårsmälta och göra att enskilda familjemedlemmar blir drabbade. Den gängse inställningen är att vi inte till fullo kan förstå varför människor från andra kulturer gör på ett visst sätt och att det därför vore förmätet att ha synpunkter på det även om det kanske till och med är anstötligt för oss.

Vi försöker också generellt att inte utbilda onödigtvis i svenska språket och där har vi lyckats över förväntan enligt den nya Pisa-undersökningen. Istället satsar vi mycket resurser på att barn från andra kulturer skall bli bättre i sitt hemspråk – även de som är födda i Sverige. Vi försöker också i möjligaste mån se till att de från andra kulturer bor tillsammans i speciella områden så de inte i onödan skall behöva möta den svenska kulturen och det svenska språket och därmed uppleva utanförskap. Det har lyckats så bra att man numera i dessa områden, talar en egen sorts svenska, som de som bor på andra ställen inte fullt förstår. Svenska akademin försöker emellertid att motverka detta främlingskap genom att föra in delar av detta språk i normalsvenskan, allteftersom, så hela svenska folket skall behärska detta nya språk. Det här med boendet är lite samma idé som spanjorerna tillämpar på svenskar i Spanien. De bor i egna områden, med egna affärer och egna skolor och kan ägna hela dagarna åt sina speciella intressen – spela golf och dricka gin&tonic. Inte heller de kan för det mesta tala det lokala språket.

Nu verkar inte fransmännen riktigt tycka att det svenska exemplet är så bra utan vidhåller att jag nog borde lära mig bättre franska och anamma kulturen i det land jag bor i. Intressant är att de fransmän vi känner är väldigt intresserade av den svenska kulturen och då speciellt den svenska maten som dom älskar. Kanske de vi pratar med inte ens är riktiga fransmän när jag tänker efter – det verkar som om många, förutom de vars familjer bott i byn sedan urminnes tider, är portugiser, nordafrikaner, italienare, belgare och romer i vår lilla by men som både pratar och beter sig som genuina fransmän. Så har vi oss invandrare förstås från Sverige, Holland, England, Irland, Norge, Tyskland som gör vårt bästa för att passa in. Det blir många som är kränkta det så egentligen är jag nog ganska nöjd när allt kommer omkring.

Vinjettbilden har jag lånat av den geniale Jan Berglin - hoppas du ursäktar Jan

fredag 13 december 2013

Att röka på

Jag hörde på nyheterna i morse att bruket av cannabis - både marijuana och hasch ökar dramatiskt i Sverige. Man intervjuade en företagare i IT-branschen som menade att han blev mer kreativ och aktiv när han rökte på och kunde prestera bättre i sitt arbete. Han pekade också på den idag vanliga strävan till att uppnå mindfullness, vilket han testat med yoga och vad man nu gör. Att röka på var ett mycket snabbare och mer effektivt sätt att uppnå mindfullness menade han. Det påminner lite om idrottsmän som insett att droger leder snabbare till resultat än svettig träning.

En drogexpert yttrade sig och gav honom rätt i att man faktiskt momentant kan bli mer aktiv när man röker cannabis, men pekade på att drogen verkar i flera veckor i kroppen och successivt sätter ned tankeförmågan och kreativiteten – man blir förslöad som normaltillstånd och måste röka på för att komma upp ens i närheten av den normala nivå man hade innan missbruket. Han berättade att om den normala nivån var 5 så sänktes den efter ganska kort tid av missbruk till 2. Om man då rökte på kanske man kom upp i 4, vilket upplevdes, av missbrukaren, som en fantastisk förbättring. Om man då har ett arbete där det krävs kreativitet och arbete under sena nätter måste man fortsätta att röka på för att prestera. Jag har upplevt en liknande situation efter min operation i huvudet. För att hjärnan skulle återta sin form fick jag en kur av cortison, vilket hade precis denna euforiska och kreativitetshöjande effekt som man kortsiktigt får av cannabis. Jag minns att jag mådde som en prins och alla i min omgivning tyckte jag var såå trevlig och hade hämtat mig så fantastisk efter min operation. Forskning har även visat att alkoholkonsumtion kortsiktigt gör att man upplever sig själv som vackrare och mer attraktiv ända tills man klappar igenom vid bardisken.

Jag måste berätta en sann historia: På 80-talet hade jag en god vän och kollega, som liksom så många arkitekter gjorde på den tiden, hade placerat sin son på Rudolf Steinerskolan i Järna. Skolan drivs enligt waldorfpedagogikens principer, vilket är en del av den antroposofiska sektens trossystem. Han var nöjd med valet i stort, men bekymrad över det intensiva cannabisbruket på skolan, vilket tydligen var accepterat så länge plantorna var makrobiotiskt odlade. Sonen lyssnade inte på faderns varningar utan framhävde de goda effekterna och ofarligheten hos drogen. Han funderade nu på att röka tillsammans med sin son för att kunna diskutera frågan på jämställd nivå. Han undrade vad jag ansåg om det. Jag berättade då om de långsiktiga effekter som bruk av cannabis har på hjärnan och då sken han upp och sade: ”Men då kan jag ju berätta för min son att han riskerar att sänka sin reinkarnationspotential om han röker hasch - det borde han lyssna till.”

onsdag 11 december 2013

Att låsa klassrumsdörren


Jag måste erkänna att jag har ägnat mig åt samma kadaverdisciplin som Björklund nu får så mycket ovett för att ha föreslagit. Låt mig därför nyansera debatten lite.

Under 25 års tid undervisade jag på Chalmers arkitekturskola. Skolan är lite speciell eftersom det krävs absolut toppbetyg i alla ämnen för att komma in på sina betyg. Det sista decenniet jag arbetade kunde man även komma in via de lämplighetstester som arkitekturskolorna hade, men betygsvägen var stängd för de allra flesta ”normalbegåvade” sökande. Trots det fanns det så många med extrembetyg att man tvingades lotta in elever vissa år. De mest hängivna eleverna hade förgäves sökt i flera år innan de kom in, och det i en utbildning som ofta inte hade varken en strålande arbetsmarknad eller extremt höga löner att se fram emot. Att bli elev på Chalmers arkitekturskola var således ett oerhört privilegium, som var ytterst få förunnat.

Skolan var också speciell i ett annat avseende. Redan på tidigt 70-tal avskaffades graderade betyg och så kallad problemstyrd undervisning infördes. Projektproblemen var i de flesta fall hämtade ur verkliga konkreta problem i samhället där intressenterna blev ”extralärare” åt grupperna. Arkitektur på Chalmers var landets första högre utbildning med denna nya pedagogik. I de allra flesta ämnen avskaffades samtidigt all kunskapskontroll i form av tentamina och i stora delar av undervisningen genomfördes allt arbete i grupp där det var ytterst svårt att bedöma den enskildes prestationer. Man litade till elevens engagemang och förmåga att ta till sig den erbjudna kunskapen. Betygssättningen begränsade sig till godkänt och icke godkänt. Detta resulterade i att om det var oerhört svårt att komma in på utbildningen så var det desto lättare att komma ut med en examen. Detta system fungerade bra i de flesta fall och de utexaminerade arkitekterna blev ofta mycket kompetenta. Visserligen fanns brister i färdigheter som byggnadskonstruktion och andra ämnen som krävde pluggande och enskild träning, men man var desto bättre i kunskapshänseende och förståelse av arkitektyrkets mening och betydelse, samt att driva projekt tillsammans med kollegor och lekmän i samhället.

Undervisningen skiljde sig på ytterligare ett sätt från de mer färdighetsinriktade linjerna på Chalmers – de enda källor till kunskap var ofta föreläsningarna samt samarbetet i de verkliga situationer som låg till grund för övningsprojekten. Litteratur förekom jämförelsevis sparsamt, vilket är typiskt för hela arkitektprofessionen. Man kunde således inte tillgodogöra sig undervisningen om man inte var närvarande på föreläsningar och deltog aktivt i grupparbeten. Här uppstod en del problem under de senare åren.

Jag förberedde mina föreläsningar minutiös och de innehöll alltid en sammanhängande logisk följd där man måste delta från första stund för att förstå sammanhanget och slutsatserna. De var alltid resonerande där eleverna kunde interagera, aldrig ”korvstoppning”. Jag måste då berätta en anekdot i sammanhanget: Chefen för Statens Planverk – Lennart Holm – besökte skolan och höll en föreläsning, vilket var ett stort evenemang. Han började sin föreläsning och efter fem minuter kommer en elev in i salen. Eleven sätter sig inte diskret längst bak utan trasslar sig in i en mittenrad där kamraterna sitter, eleven tar god tid på sig, packar upp sin anteckningsbok, sina pennor, hälsar på kamraterna osv. Lennart Holm stoppar sin föreläsning och väntar tyst tills eleven är färdig, varefter han börjar om föreläsningen från början så eleven inte skall missa sammanhanget. Efter ytterligare fem minuter kommer nästa elev in i salen och samma procedur upprepas, inklusive omstart av föreläsningen. Detta upprepas ett antal gånger hela första halvtimman av denna dyrbara engångsföreläsning, som givetvis aldrig kom till sitt slut. Lennart Holm deklarerade till den ansvarige läraren att det var sista gången han besvärade sig med att föreläsa på Chalmers arkitektursektion.

Eftersom det här beteendet var regel på skolans föreläsningar försökte jag göra något åt det i mina kurser. Dels försökte jag ta reda på vilka som var närvarande genom att eleverna fick signera en närvarolista. 80 % närvaro krävdes för godkänt betyg. Detta fungerade inte eftersom nästan alla elever alltid var ”närvarande” även om salen var halvfull. Upprop var ett alltför drastiskt steg och inte produktivt från lärandesynpunkt. Jag tog även det mer drastiska steget att i början av mina kurser meddela eleverna att de inte skulle bry sig om att komma in i salen om de inte var där när föreläsningen började. Däremot var de välkomna efter pausen, men fick då räkna med att de kanske inte förstod föreläsningens sammanhang, eftersom dom missat första halvan. Glädjande nog accepterade majoriteten av eleverna detta eftersom de blev störda av den grupp som alltid drällde in under den första halvtimman. Kanske tyckte de även att de fick höra något nyttigt och intressant. De som ansåg att detta var en grav kränkning av deras rättigheter anpassade sig dock eftersom de knappast fick något stöd av majoriteten av kamraterna.

Jag anser att all undervisning är ett privilegium som förutsätter ett ansvar inte bara från lärarens sida utan också från elevernas. Detta gäller givetvis speciellt utbildning efter grundskolan där platserna är begränsade och man därför uppehåller en plats för någon som är mer motiverad. Det är emellertid även viktigt på grundskolan där man genom att störa omöjliggör för andra att lära sig. Det kan inte vara en rättighet att sabba för andra!

I övrigt anser jag att klasser för speciellt motiverade/begåvade elever är viktigt ur ett jämlikhetsperspektiv. Detta gäller oavsett om motivationen/begåvningen rör praktiska eller teoretiska ämnen. Elever som går i skolor där majoriteten av eleverna kommer från studiemotiverade miljöer har sällan problem med störningar eller att det inte är ”coolt” att vara duktig. Dessa problem finns främst i skolor där majoriteten av eleverna redan genom sin hemmiljö har ett handikapp. Därför är det ett viktigt jämlikhetsproblem att se till att de elever som, trots sin bakgrund, är begåvade och motiverade får ro att lära sig utan att bli mobbade av kamraterna. Det är dessa elever som har mest nytta av ”elitklasser” där de får lov att utveckla sin begåvning - inte akademikerbarn. Redan på sent 70-tal när jag började som lärare på Chalmers genomförde jag en undersökning som visade att 80 % av alla elever på Chalmers kom från 10 % av befolkningen som hade föräldrar med studievana. Det är knappast bättre idag och det beror inte på att elever från akademikerfamiljer är per definition smartare. Jag anser detta av egen erfarenhet.



måndag 2 december 2013

Ineffektiv effektiviseringen och andra anomalier

I Sverige är det viktigt att effektivisera. Det är det man gjort när man som följd lyckats öka dödligheten och skadorna hos nyfödda. De är ofta det man gjort när man får en skola där eleverna inte lär sig det mest grundläggande. Sverige är ofta väldigt bra på att effektivisera, men kan man verkligen tala om att man är effektiv om resultatet blir fullständigt fel. För gemene man skorrar detta falskt – med rätta.

En del av problemet ligger i ordet effektivisering i det svenska språket. Det täcker nämligen in två helt olika betydelser, som vårt språk inte har någon enkel täckning för och därmed blir företeelsen effektivisering också vag och odefinierad och leder därmed fel i den praktiska handlingen. För att förklara skillnaden måste man gå till det engelska språket. Där finns två ord som båda översätts till svenskans effektivisering – det är dels ”effectiveness”, dels ”efficiency”. ”Effectiveness” kan enkelt översättas med ”att göra rätt saker”, medan ”efficiency” betyder ”att göra saker rätt”.  För att skillnaden skall bli tydligare kan man säga att det är möjligt att göra ”fel saker på rätt sätt”, likaväl som man kan göra ”rätt saker på fel sätt”. I det första fallet är redan tanken fel men genomförs efter alla konstens regler. I det senare fallet är tanken god men fuskas bort av okunnighet eller oskicklighet.

”Effectiveness” är knutet till vilken effekt som åtgärden får, dvs. huruvida men uppnår det önskade resultatet, eller åtminstone inte orsakar oönskade konsekvenser. Efficiency handlar egentligen bara om huruvida den åtgärd man gjort har gjorts på ett bra sätt. ”Effectiveness” handlar om resultatet, ”efficiency” om tillvägagångssättet.

Att skära ned resurserna till förlossningsvård på ett sådant sätt att spädbarn dör eller får bestående hjärnskador kan således vara en effektivisering i betydelsen ”efficiency” om det handlar om att spara pengar för kommunen, men kan aldrig betraktas som en effektivisering i betydelsen ”effectivness” om det får negativa konsekvenser för det som är själva syftet med verksamheten, dvs. att hjälpa barn till världen på ett säkert sätt.

Om man inte förstår skillnaden mellan de här två betydelserna av ordet effektivitet kan det ofta bli så att man ”gör fel saker på rätt sätt”, vilket får förödande konsekvenser. Man tar beslut om en åtgärd som man tror skall få goda konsekvenser, men som i verkligheten får helt motsatt verkan, eller följdverkningar som man inte förutsett. Ju effektivare – i betydelsen ”efficiency” – man då genomför dessa felaktiga åtgärder ju värre blir konsekvenserna. Effektiviteten i betydelse ”effectiveness” blir katastrofalt låg.

Ett annat exempel rör en, idag inflammerad fråga om storskalig utbyggnad av vindkraft på svenska landsbygden. Jag ser från min takterrass i Sydfrankrike ett ganska stort antal vindkraftverk. De stör mig inte det minsta. Frankrike anser sig behöva alternativ energi eftersom deras CO2 belastning från traditionell elproduktion är hög i motsats till Sverige där den är närmast obefintlig. Eftersom jag bor i en korridor från Atlanten till Medelhavet mellan två bergskedjor är tillgången till vind bra och därmed lämplig för vindkraftverk. Vindsnurrorna är uppförda i grupper på mindre än ett dussin ute i de vidsträckta vingårdarna eller på toppen av de otillgängliga bergsryggar som finns här. Inga ligger nära bebyggelse och orsakar inga miljöproblem för de boende. Inte heller är de placerade så att de äventyrar friluftslivet eller den populära jakten. De är också inpassade i naturen på ett sätt som åtminstone inte stör mig. Huruvida vindkraft är den mest effektiva sättet att producera energi, eller om de som helhet är särskilt miljövänliga råder det delade meningar om, men vi lämnar det därhän i det här resonemanget.

Man har här i Frankrike valt en lösning som är väl anpassad till de förutsättningar som finns, men samtidigt undvikit de omedelbara nackdelarna för de omkringboende. Väldigt få protester förekommer. I Sverige har man emellertid strävat efter att vara mer effektiv – i betydelsen "efficient" – och anlagt industriområden för vindkraftsproduktion på hundratals verk som fullständigt förändrar livsmiljön för människor och deras möjlighet att göra sig bruk av naturen i sin trakt. Ofta läggs dessa industriinstallationer i känsliga och erkänt bevaransvärda naturmiljöer. Genom att suboptimera en aspekt, dvs. att ”göra saker rätt”, men inte nödvändigtvis ”göra rätt saker” har man således orsakat fler negativa effekter än man vunnit positiva. Ett annat exempel på samma sak är att köra bil på bränsle som gör att människor i fattiga länder inte har råd att äta sin mat längre, eller köra elbilar som gör att Bolivia troligen snart tvingas, av internationella industri- och miljöintressen, att exploatera sin saltöknar trots att de vet att det skulle vara förödande för befolkningen och för naturen. Där finns nämligen världen största tillgång på den ytterst sällsynta och icke förnybara resursen Litium, som är nödvändig för elbilarnas batterier.

Om någon är mer intresserad av begreppen effektivitet och användbarhet kan man läsa artikeln: ”A theoretical reflection on the practice of designing for usability”


söndag 1 december 2013

Manlig ättestupa

Sverige är, enligt många, ett av världens mest jämställda länder. En del anser dock att vi inte kommit längre än talibanerna. Det får väl tillskrivas samma kategori åsikter som att det är värre att äta hamburgare och kyckling än de massmord som Breivik begick. Det är veganernas frontartist Morrissey som har torgfört den åsikten. Detta bekommer emellertid inte den norska Nobelkommittén, med dock Oslos borgmästare. Apropå fredspriset så borde Sture Bergwall vara en säker kandidat nästa år – han har ju inte mördat en massa personer, inte bara slutat med det, eller skall genom priset uppmuntras till att inte göra det, som man ofta får priset för. Nu spårade jag ur lite.

I Sverige får man inte ha olika pris för män och kvinnor hos frisören, man får inte ha tjejtaxi på nätterna och en riksdagsperson ansåg att eftersom kvinnor ju inte bär långbyxor (!!) måste man ändra skyltarna för övergångsställe. Vad anser de män som vill klä sig i kjol om det månne?

Lite märkligt tycker jag då det är att när min fru och jag får inbetalningen från Trygg för vår livförsäkring så måste jag betala flera hundra kronor mer – 25 % faktiskt – bara för att jag råkar vara man. Vi är lika gamla – jag är faktiskt några veckor yngre – och den enda skillnaden som Trygg känner till är just att jag är man och hon är kvinna. Riktigt obehagligt är att skillnaden i premie ökar kraftigt för varje inbetalning. Man känner liksom att man lever på lånad tid. Dom hoppas innerligt att jag inte skall ta ned skylten innan försäkringen upphör vid 70, men för säkerhets skull skall dom ha ut så mycket som möjligt innan det är för sent. Är detta verkligen lagligt?

Nu vet jag som släktforskare att kvinnor lever längre än män. Skillnaden verkar dessutom ha ökat under åren. Om man tittar på skillnaden idag är den ca 5 år mellan könen i Sverige. När jag tittar på mitt släktträd på över 14 000 personer ända från medeltiden så är skillnaden bara ½ år om man räknar de som uppnådde 15 års ålder. Att jag mäter så beror på att barnadödligheten förr var hiskeligt hög, men nu är närmast obefintlig.

Jag tycker, som människa, att det är ganska otrevligt att jag varje kvartal skall få ett brev som klart och tydligt talar om att jag har fem år mindre kvar av mitt liv bara för att jag är man. Det riktigt otrevliga är att ingen verka reagera på detta och försöka ta reda på vad det är i den samhälleliga strukturen som gör att jag redan som nyfödd kan förutse att jag skall dö tidigare är till och med en kvinnlig tvilling. Ta vilket förhållande som helst i samhället så skulle det ge upphov till domedagsrubriker.

I normala fall så förklarar man ju ofta skillnader i sjukdomsbenägenhet och dödlighet med genetiska skillnader ärvda från föräldrar. Just kön är väl en av de få situationer när den genetiska uppsättningen inte kan förklara skillnaderna - således måste det vara yttre faktorer. Således måste det vara sådant vi kan göra något åt - om vi bryr oss. Detta om något tycker jag är bristande jämställdhet, men jag har aldrig hört någon varken uppröras eller diskutera vad man skall göra åt det. Det minsta jag tycker man borde göra är att förbjuda diskriminerande kostnader för försäkringar och liknande. Jag vill inte bli betraktad som en statistisk kategori – jag är en individ.


Gadgeten innehöll ett fel