Borgmästarens aperitif

I går kväll gick ett av de, för oss svenskar, mer exotiska evenemangen för året av stapeln. Det är den så kallade borgmästarens aperitif. Varje år är det sed att borgmästarna i franska kommuner bjuder på en tillställning i början av året för att redovisa vad som har hänt det gångna året och berätta vad som kommer att hända på det nya året.

Det är en välbesökt tillställning så byns alla gator var fullparkerade, men vi har ju bara drygt 100 meter till samlingssalen så det bekymrade inte oss. Innanför dörren står borgmästaren och hälsar, önskar ”Bonne Année” och pussar alla kvinnor på kinderna. Sedan vidtar ett evigt pussande, handskakande och lyckönskande på de nya året bland alla som har anlänt. Som sig bör springer, skriker, knuffas och bär barnen sig åt.

Efter en stund samlar man ihop sig och alla fritidspolitiker ställer upp sig längst fram, barnen sätter sig snällt på golvet, de vuxna håller snattran och borgmästaren börjar sin redovisning. Det tar en stund, men inte alltför länge och avslutas med att borgmästaren önskas ”bon apetite”, varefter allvaret börjar. Vad som följer kan variera från år till år, men det är alltid mängder av viner av hög kvalitet, som de lokala odlarna ställer upp med och massor av mat som kommer fram i en ständig ström. Man kan servera sig själv, men eftersom det snart bildas mängder av små samtalsgrupper så tar borgmästaren och medlemmarna i ”conseil municipal” initiativet och går omkring med brickor med mat och bjuder de diskuterande och socialiserande medborgarna. Vin får man dock fylla på själv.

Man träffar alltid många trevliga personer och blir inblandad i många intressanta samtal. Nu har jag inte så stor behållning av det eftersom samlingssalen har en akustik som en simhall och jag har problem med stoj och höga bakgrundsljud, men trevligt är det ändå. Om man bara ler, nickar och klämmer till med någon fransk fras då och då så märker ingen något. Min fru brukar ge mig en sammanfattning när vi kommer hem.

I år stod vi nog och pratade med byns historiker i tjugo minuter, en mycket färgstark man, både bokstavligt och intellektuellt. Han gillar oss eftersom vi tagit så väl hand om byns äldsta hus och dessutom, inte bara orkar lyssna till honom utan, faktisk är intresserade av hans kunskaper. När vi flyttade in skrev han ett uppskattande brev till oss, adresserat på l’occitane – det numera utdöda lokala språket. Nu lovade han att ge oss en guidad tur och berätta om kommunens historia vid tillfälle. Han berättade att han kommit fram till att vårt hus är ännu äldre än 1762 som står ovanför dörren. Han kunde inte säga exakt, men det fanns åtminstone redan vid den stora branden på 1600-talet då alla enklare byggnader för sämre bemedlade runt omkring förstördes, men vårt blev kvar. Man har sedan, när man dragit nya kulvertar i byn, funnit tunnlar från vårt hus där man hittat amforor fyllda med numera försvunna sädesvarianter.

Vi vet genom berättelser från äldre grannar att dessa tunnlar fortfarande finns under huset, men vi valde att täcka över nedgången eftersom det hade inneburit alltför stora kostnader att utforska och restaurera. Det får framtida byggnadsarkeologer göra – inget är ju förstört - bara stängt.