Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

tisdag 28 april 2015

Deklarationsdags


Som hederlig svensk får man alltid en liten klump i magen när det dimper ned ett kuvert från Skattemyndigheten. Jag har aldrig gjort mig skyldig till något allvarligt och de fel jag straffats för har aldrig varit medvetna, men det är bara när det gäller våldsbrott som uppsåt har betydelse i Sverige – aldrig när det gäller skattefrågor. Då räcker det med att missa ett kryss eller sätta ett kryss fel för att få straffavgifter. Jag minns när min svenska revisor berättade att en av hans klienter fått ett oerhört kännbart straff för att han inbetalt en miljon i moms i fel period. Det rörde sig om en bankdag och det var inte en dag för sent – det var en dag för tidigt. Periodiseringsfel eller något sådant hette det visst.

Med denna introduktion så känns det skönt att både den svenska och den franska deklarationen är inlämnad. Den svenska var faktiskt bara att sätt ett kryss i en ruta på en speciell blankett som intygade att allt är som förut så vad kan gå fel?

Den franska åtföljdes emellertid av en ny blankett som jag inte sett förut och en som fanns förut saknades. Det gjorde mig förvirrad så vi gick till skattemyndigheten och frågade. Den trevliga damen berättade då att det saknades en blankett och som vi förstått - en var ny. Hon fyllde gesvint i alla våra uppgifter och bad oss skriva under. Jag undrade då över ett par kolumner som jag tidigare fyllt i och som nu var tomma. Jaså det sa hon – det hade Ni gjort fel förra året men mina kollegor fyllde i dom uppgifterna på rätt ställe åt Er.

En liten specialitet i de franska formuleringarna är att man anmodas uppge inkomster så lång man känner till – fritt översatt. Man får inga frågar om utbetalare eller andra detaljuppgifter. Man avkrävs bara den sammanlagda summan. Det är skäligen enkelt om man bara förstår byråkratfranskan, men handläggaren tröstade oss med att det gör inte alla fransmän heller så det var inget att oroa sig över.

Tänk så enkelt det kan vara att ha att göra med myndigheter ibland.

måndag 20 april 2015

Att vara nöjdast i världen

I USA får aldrig en politiker jämföra amerikanska förhållanden med förhållanden i andra länder, hur illa det än är ställt i det egna landet och hur bra det än är i andra länder. Det anses opatriotiskt och innebär politiskt självmord. Tokigt tycker nog de flesta, men reagerar vi inte likadana själva ibland?

Jag kan intyga att det inte är populärt att berätta för svenskar om den välfungerande franska sjukvården. Även om det finns mycket övrigt att önska vad gäller den svenska vården så är det ändå sämre i alla andra länder verkar man vilja tro. Det gäller för övrigt inte bara vården. Jag tänker ändå ta risken inspirerad av morgonens Caliberprogram om brister i patientintegriteten på svenska sjukhus.

Jag har hört flera exempel från vänner och bekanta i Sverige som blivit undersökta för mycket allvarliga sjukdomar och fått vänta i veckor, ibland mer på provresultaten. När de efter lång väntan med stor oro äntligen kommer ett besked är det i form av ett brev. Att man kan behöva prata med någon, få förklaringar och lite medkänsla efter ett livsavgörande besked verkar inte förstås av vården.

Hur fungerar det då i mitt nya hemland? Jag har själv en erfarenhet som var av allvarlig art. Min husläkare skickade mig, för säkerhets skull, på en skallröntgen för diffusa problem som hon inte kunde förklara efter ett otal prover och undersökningar. Detta fick jag inom en dag. När undersökningen var gjord fick jag sitta och vänta i tio minuter medan röntgenläkaren analyserade resultatet, som inte var positivt, vilket han meddelade personligen. Omedelbar efter samtalet ringde han min husläkare som tog in mig direkt mellan övriga patienter och ringde runt till de stora sjukhus som finns i regionen för att får tid för en operation. Hon gav mig några val på sjukhus och läkare och jag valde Perpignan som är berömda för sin avancerade neurokirurgi. Två dagar senare var jag inlagd och en vecka senare kunde jag lämna sjukhuset, visserligen med ett ”hål i huv’et” men frisk. Nu kanske ni tror att det här var ett specialfall, men det är precis så här det rutinmässigt går till. Total öppenhet mot patienten, personlig kontakt, snabbhet och fritt val av specialistvård.

Nu undrar jag följande. Hur kan man i Frankrike klara av att ge såväl besked på röntgenundersökningar, som andra tester omedelbart eller under dagen, när detta inte går i Sverige? Varför är det så fel att vi patienter i Frankrike får med oss alla tester och röntgenbilder hem, samt alla brev mellan läkare i öppna kuvert när de som regel undanhålls oss i Sverige? Hur kommer det sig att exempelvis försäkringsbolag inte ens får begära vårt medgivande att ta del av sjukdomshistoria i Frankrike, medan det är gängse krav för att försäkra sig i Sverige?

Det är viktigt att komma ihåg att den svenska vården tekniskt sett är lika avancerad som den franska och den vård man får när man väl har fått en diagnos i Sverige oftast är av världsklass. Personalen är också mycket professionella i Sverige. Det är inte där skillnaden ligger. Skillnaden ligger i att man aldrig ger sig förrän man funnit orsaken till besvären i Frankrike – kostnader för avancerade prover och behandlingar övervägs inte ens. En annan skillnad är tillgänglighet till vård och de korta väntetiderna även till specialistvård. En kanske mest värdefull skillnad är kontinuiteten i läkarkontakterna och det personliga bemötandet. Man har alltid ”sin egen” husläkare och man har även ”sin egen” specialistläkare om man har ett kroniskt problem som kräver upprepade kontroller. Umgängestonen är ofta ”personlig” och läkarna tar sig den tid det behövs. En trevlig vana är att läkaren dikterar journalen medan man sitter kvar och lyssnar. En annan underlighet i Frankrike är att både husläkaren och specialistläkaren är tillgängliga per telefon under tjänstetid och svarar utan brådska på de frågor man kan tänkas ha.

Jag inser att visa läsare inte uppskattar mina erfarenheter, men det kanske gör att man slipper höra kommentaren om att man säkert kommer att återvända till Sverige för att vårdas när man blir gammal och sjuk. Till och med en av värdens mest välbärgade män – Ingvar Kamprad – blev beskylld, i vissa svenska medier, för att på gamla dagar flytta hem för att profitera på den svenska vården och det fina omhändertagandet av äldre.

lördag 18 april 2015

En del begrepp saknar mening i USA


Att vara i New Orleans är lite samma upplevelse som att vara i Havanna på Kuba. Människorna är artiga, trevliga och öppna, men kulturen och samhället är ganska svåra att smälta för åtminstone mig. Precis som i Frankrike lägger man märke till varandra och hälsar gärna på obekanta en gång för mycket snarare än en gång för lite. Man kommer ständigt i samtal med människor på gatan, vilket är trevligt. Å andra sidan är de som inte är trevliga desto obehagligare. Varje dag hör man på TV om väpnade rån och mord med skjutvapen – inte underligt att de hederliga signalerar tydligt att de är ofarliga. På hotellet får man noggranna instruktioner vilka gator man skall välja till olika mål och det är sällan närmaste vägen. På gatorna finns skyltar från NOPD på jämna mellanrum som uppmanar att man bör gå i grupp.

Det amerikanska samhället är lite svårt att förstå och gilla – åtminstone vissa yttringar av det. Det finns vissa begrepp som saknar mening här. Ett är ”mellanmål” eftersom de flesta människor ständigt äter och dricker något var de än går i sta’n. Det syns också på människorna för de är kolossalt feta överlag jämfört med européer. Ett annat begrepp som saknar betydelse är ”reklamavbrott” eftersom det snarare förekommer korta snuttar av program mellan reklaminslagen på TV. Att den vanligaste reklamen handlar om mat, advokathjälp och plastikoperationer säger dessutom en del. Andra saker som är svåra att fördra för åtminstone oss är de enorma, inte särskilt vällagade matportionerna, det oerhört vattenskadade kaffet här nere i södern och den höga ljudvolymen på alla restauranger. Nog är det underligt att man måste skrika när man sitter en meter från varandra och måste gapskratta åt allt och alla och det alla samtidigt. Inte konstigt att en normal europé inte kan föra ett samtal vid matbordet. Själv upplevs jag nog som tjatig eftersom jag alltid ber om ett glas på restauranger när jag beställer öl. Här nere ska man nämligen dricka ölen direkt ur transportförpackningen (flaskan) och svälja ned konserveringsmedlet (kolsyran) så man känner sig som en ballong efteråt. Detta gäller även på finare matställen. Att det är något knepigt med maten här nere märker man när man kommer hem och har gått upp 1,5 kilo på 10 dagar. Då har vi ändå lämnat halva portionerna eller delat en på två och bara ätit på vissa tider.

På den positiva sidan är själva jazzfestivalen, som är den största gratisfestivalen i världen - Åtminstone påstår man det, men får man tro guiderna är allt man ser det största i världen så man vet inte. Det är ganska fantastiskt att kunna besöka dussintals scener och höra på mängder av god musik utan att det kostar något i inträde. Fast man serverar alkohol vid alla scener ser man inga berusade personer, men så är ju medelåldern ganska hög också. Däremot görs reklam för fri användning av marijuana av diverse medelålders aktivister, men röka tobak får man inte göra på särskilt många ställen.

En liten kuriositet var att vårt hotell var fullbelagt med främst norrmän. Inget fel med det annat än att det är trist när man kommer till främmande kulturer och en grupp tar över helt. Det är som en del byar i Frankrike där engelsmännen dominerar helt så fransmännen kommer i andra hand i det sociala livet och de restaurangägare som vill överleva måste servera fish & chips. I New Orleans serverade en av de häftigaste vinbarerna norsk brun getmesost till chardonnay. När vi frågade varför i herrans namn man kommit på något så tokigt skrattade servitrisen och sa att det var så oerhört mycket norrmän i New Orleans och om man serverade brunost så sprids det med djungeltelegrafen och man fick hela gänget norrmän som kunder. Det är som om göteborgare skulle söka upp exotiska ställen i världen som serverar den göteborgska livrätten hel grillad special med räksallad. Nog är det konstigt att en del vill ha det exakt som hemma när man är utomlands. Själv är jag väldigt förtjust i brunost till frukost hemma, men inte till vin och definitivt inte på kvällstid i New Orleans. Det var en ganska hemsk kombination insåg jag när jag fick smaka. Dyrt var det också – ett par kex, några skivor äpple och en liten skiva brunost kostade 50 kronor. Anledningen till att jag smakade var att våra norska vänner ville prova den norska getosten som man kallade den på restaurangen. De trodde det var getost, som ju går utmärkt till vitt vin. Jag skämtade grovt – trodde jag – och sa att det är nog brunost. Döm om vår förvåning när det faktisk var det.

torsdag 2 april 2015

Vårpromenad på garriguen


För att vara Påsk är det ovanligt varmt med sköna 16 grader i skuggan, solen skiner, men det blåser fortfarande lite. Vår by är helt omgiven av garrigue som är vild natur där allemansrätt råder och inga ingrepp får göras utan naturen får sköta sig själv. Det ger en helt unik flora och fauna med gott om vildsvin och småvilt till rovfåglarnas glädje – småviltet alltså. När man vandrar upp på de höga sluttningarna ser man ofta flera enorma rovfåglar segla i vinden. Synd man inte vet mer om sådana.

Annars är det växterna som man njuter mest av på våren. Dels är det ätliga växter, som vildsparris och purjolök, dels är det kryddor, som blommande rosmarin och timjan, vilket kommer väl till pass till lammsteken. Färska lagerblad kan man plocka året runt. Man ser också mängder av vild iris och pärlhyacinter, samt tusenskönor i mattor blandade med gula fibblor och små ringblomsliknande växter. Ganska vanliga är också flera olika vilda orkidéer som ofta växer på vägkanter eller i den torra strängen i stigens mitt. Om man håller ögonen öppna så ser man även de mest oansenliga varianterna.



Förr i tiden var dalarna och sluttningarna på garriguen bebodda, endera av herdar eller av små vinodlare. Man ser fortfarande lämningarna i form av husruiner och snår av kultiverade växter som bambu, körsbär, fikon och syrener. Givetvis finns även lämningar av de gamla vinodlingarna som förvildats.

På grund av den internationella framgången med den nya ”superappellationen” AOP Corbières Boutenac så börjad det bli vanligt att fler och fler bönder röjer upp de övergivna tegar som har den unika jordmån som är godkänd för Terroir Boutenac även på garriguen för att plantera nya stockar av främst Carrignandruvor, som är basen i de kraftfulla vinerna. För de som vill framställa ekologiskt vin är det också en fördel att dessa tegar ligger långt från den traditionella odlingen så att inte ”smitta” av ohyra alternativt bekämpningsmedel kan överföras mellan de två odlingskulturerna.



onsdag 1 april 2015

Jag ger nog upp på 1:a april

Jag tycker man skall avskaffa aprilskämten för de tjänar inget syfte längre. Varje år roar jag mig med att klura ut vilka nyheter som är skämt på 1:a april, men det blir svårare och svårare och förra året misslyckades jag i stort sett. Inte gick det mycket bättre i år.

Att jag inte hittade några säkra skämt i DN och SvD fast jag fann många tillräckligt absurda nyheter för att platsa beror på att man slutat att skoja med läsarna fick jag reda på i radion. Länge trodde jag att nyheten att Facebook registrerade även tillfälliga besökare som inte hade konton var skämtet, men det övergav jag mest på grund av den seriösa tonen i artikeln. Sakinnehållet var däremot knappast förvånade – det är ju vad staten, alla tjänster på Internet och även din ICA-handlare gör till och över den gräns som lagen och tekniken tillåter.

Skälet till att det är så svårt att skilja fejkade nyheter från äkta är att mycket idag är så absurt så man aldrig kan vara säker. Den satiriska nättidningen Storken fabricerar ständigt nyheter, som läsarna upprörs över och sprider som om de vore sanningar. Speciellt tacksamma att driva med är politiker där man låter dem intervjuas och fälla yttranden som visserligen är absurda men som ligger i linje med vad de mycket väl skulle kunna säga utifrån sina politiska plattformar. Gudrun Schyman, Åsa Romson, Gustav Fridolin och Jimmy Åkesson är här tacksamma påhittade intervjupersoner. Det verkar inte finnas några gränser för vad många tror de personerna om att faktiskt kunna säga.

Jag lägger ned lite tid på att hitta skämten varje år och tänker så här. Man får inte skämta om vissa saker så allt som har med katastrofer, krig och elände kan man räkna bort. Vissa ämnen är också tabu i Sverige till skillnad mot i mitt nya hemland Frankrike, hur roliga de än kan vara att skämta om. Jag uteslöt därför nyheten att en musikfestival i Skåne hade anlitat 83 män och 1 kvinna som artister – absurt, men inte särskilt roligt. Braskande rubriker om att Pelle Plutt överraskande blivit uttagen till något känt TV-program skippade jag också hur absurt det än kan tyckas vara bland de som är insatta i denna värld. Eftersom det dessutom var stor nyhet i flera tidningar så föll det ju bort. Samma öde mötte den braskande nyheten att många svenskar skulle mista tillgången till Eurosport, vilket i allt övrigt är så otänkbart att det kunde vara ett skämt, men också det visade sig vara sant enligt EKOT.

Slutligen fann jag – tror jag – skämtet i Göteborg-Posten. Man skulle använda betalstationerna för trängselskatt för att ta fast fartsyndare. Artikeln är skickligt skriven och så nära den möjliga sanningen att man måste tänka efter. Argumenten för denna nya användning följde väl de mål som hela satsningen har enligt den nyligen bortgångne Göran Johansson – nämligen att få in pengar till annat. Det som avslöjade skämtet för mig var att de myndighetspersoner som yttrade sig var alltför entusiastiska inför möjligheten att tjäna pengar och mindre intresserade av trafiksäkerhet. Man hade nämligen konstaterat att fartkameror runt i Göteborg nog hade tjänst ut sin roll som inkomstkällor eftersom ”för få” körde för fort förbi dem. Man förväntade sig emellertid frekventa lagbrott vid betalstationerna, vilket skulle ge så stora inkomster att man skulle kunna anställa 8 nya personer i Kiruna enbart för att debitera ut böter från 1500 kronor och uppåt i Göteborg. Jag genomskådade det inte på grund av entusiasmen hos myndighetspersonerna utan mer på att man inte dolde de verkliga motiven bättre i intervjuerna.

Jag fann faktiskt en till kandidat till skämt i GP och i samma ämne. Det var en person som använd en nedladdad bild från en betalstation med tidsstämpel för att bevisa att han fått P-böter felaktigt på Lidl:s P-plats. Han skulle nämligen inte kunnat vara där om han inte kört med en hastighet av 324 km/tim för att hinna från ena platsen till den andra. P-bolaget vidhåller emellertid att man har rätt och kräver personen på böter. Här överträffar verkligheten till och med en kreativ journalists fantasi.



Gadgeten innehöll ett fel