Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

onsdag 30 december 2015

Klassresan skall påbörjas i hemmet


Alice Teodorescu skriver i GP under rubriken “Klassresan skall börjas i skolan” - en text som berör mig starkt eftersom jag, liksom hon, upplevt detta oerhört starkt. Jag skulle ändå vilja påstå att klassresan börjar i hemmet, vilket Alice också påpekar i sin text.

Det får mig att bli privat och beskriva min egen ärvda tvåstegs klassresa – först min fars resa, som började på ett sjukhus i Stockholm på tryggt avstånd från moderns hemort varefter han blev bortlämnad och sedan utackorderat som fosterbarn – en resa som når sin höjdpunkt flera decennier senare när han väljes till den ledande politikern och kom att leda sin hemkommun, samt min egen resa som börjar i ett intellektuellt, men fattigt, arbetarhem i glesbygden och så här långt kommit till en rik tillvaro som pensionerad professor i en underbar liten by i Sydfrankrike.

Som fosterbarn var det aldrig ens övervägt att min far skulle få studera efter sjätte klass, trots lärarnas försök att påverka hans fosterföräldrar. Han började arbeta som järngjuteriarbetare tills kriget och beredskapen tog vid och han på post i Västra Värmland träffade min mor, vilket gjorde att jag finns till. Karriären efter kriget som gift blev att köpa det lilla jordbruk som fosterfadern brukat och att arbeta på byns cementgjuteri för att få det att gå ihop. När sedermera hans politiska uppdrag tog allt mer tid bytte han till ett friare yrke och blev skogsarbetare åt Kyrkan och kunde på så sätt komma och gå som han ville och på så sätt passa ihop sitt liv som kroppsarbetare och livet som allt mer inflytelserik politiker.

Till skillnad mot i grannarnas familjer var aldrig bilar, sport och jakt viktiga i min uppväxt. Hos oss var kunskap, läsa böcker och att bli något annat än vad min far blev det som inpräntades i mig. Kunskap och politik var roligt och spännande fick jag lära mig, att vara duktig i skolan var en gåva som skulle tas tillvara. Så fanns det en ganska stor portion av revanschism hos min far också.

Minnena av skolan är ett komplicerat kapitel i min uppväxt. De flesta lärare upplevde jag som ganska hemska och ibland våldsbenägna och så här i backspegeln så inser jag att det var de nog också. Man var för det mesta rädd när man gick till skolan, men det var inte därför man ansträngde sig. Åtminstone i min uppväxt var det coolt att vara duktig inte bara i fotboll utan även i skolan – vi tävlade om vem som hade flest a i betyget varje termin. A tilldelades inte på den tiden annat än i ordning och uppförande. Inte alla deltog av naturliga skäl i den tävlingen, men de man ville tävla med gjorde det. Det där med lärarnas stränghet var emellertid relativt. Jag hade förmånen att gå några månader av andra klass i en liten ort i Värmland där man hade en ung vacker lärarinna som jag omedelbart blev förälskad i. Hon var ju så snäll också jämfört med den hårtslående lärarinna jag var van vid, men när hon rynkade ögonbrynen och bad någon elev att vara lite tystare så bävade klassen över hennes stränghet.

Min början i skolan blev lite speciellt eftersom jag hade fräckheten att kunna läsa sedan några år. De två första åren ägnade jag många timmar längst ned i klassen med att rita och måla medan mina kamrater ljudade för fulla muggar. Nyfiken som jag var försökte jag redan tidigt läsa Nora Stads & Bergslags Tidning från första till sista sidan. Eftersom min mor hade mycket att stå i kunde hon inte gå ifrån sina sysslor för att hjälpa mig så jag skapade ett eget alfabet så hon kunde berätta hur bokstäverna lät. Så här kunde det låta: ”Ett streck med en stor mage” – hur låter det? ”Deh” svarade min mor vid bakbordet. Ett streck med en liten mage upptill då? ”Peh”. ”En ring?” ”OO”. En krok till vänster? … en vinkel till höger, som står på linjen? Sådär höll vi på till dess min mor var helt uttröttad och läsa lärde jag mig.

Min mor fick ibland skämmas lite för mig inför grannfruarna. En av dem sa bakom hennes rygg rent ut att jag ”skulle läsa vidare bara för att jag var för lat för vanligt arbete”. I mina födelsetrakter i Värmland var man underligt nog mer tolerant mot kunskapsinriktade yrkesval även om prästyrket ansågs vara det naturliga valet alternativt folkskollärare Sådana behövdes ju insåg man. . Jag minns än idag en barndomsvän till min mor som bad att få tala med mig på kontoret när jag,  i de lägre tonåren, besökte han bilverkstad. Han ville ge mig ett råd om yrkesval sa han. ”Du söm har hôve märä ska ta vara på’et”, sa han. Jag väntade med intresse på hans råd. ”Om  jä hadde hat ditt hôve skulle jä ha blitt bilskolinspäktör”, sa han. ”Dä ä bra beta’rt å ger möe mâkt. Ingen – åkken dä än ä segger emot en bilskolinspäktör. Ä en kugga så ä en kugga. Dä ska du bli”, var hans råd. Jag känner mig än i dag rörd över hans intresse för min framtid även om jag inte övervägde hans råd så allvarligt. Det var kanske inte så farligt att ha läshuvud ändå. Då var det värre med mina bristande talanger i fotboll och att min far inte hade körkort. Lyckligtvis var jag duktig i friidrott och hade fått utpräglade praktiska och konstnärliga talanger efter min mor och min far hade faktiskt en riktigt fin moped som min kompis hade trimmat lite.

Nu kanske ni tror att mina föräldrar curlade mig som det heter, men det önskade jag att de gjort ibland. Om jag någon gång försökte klaga på att de äldre pojkarna var elaka och slog mig så blev alltid min fars svar: ”Du gjorde väl något innan antar jag”. Min far var en extremt pacifistisk man med ett eldfängt humör och när en gräns för hans tålamod var nådd så till den grad att han började använda sitt stora och kreativa förråd av svordomar, gick han ut i vedboden och högg ved och kom in efter en timma och smilade generat.

Eftersom min fars stora intresse var utbildning började han sin politiska bana i skolstyrelsen där han fick ansvar för att öva tillsyn över de lokala skolorna. En av hans uppgifter var att tillsammans med lärarna utse mottagare av de otaliga stipendier och diplom som fanns i varje landsortskommun på den tiden. Jag fick aldrig något diplom eller stipendium fast min lärare alltid föreslog mig och man skall veta att min familj var i stort behov av lite tillskott även om det för det mesta bara rörde sig om 25 kronor i stipendium. Min far hade emellertid det goda omdömet att berätta för mig att jag varit föreslagen, men förklarade samtidigt att om jag hade fått någon uppmuntran hade somliga sagt att jag fått dem för att min far favoriserade sin egen son och det ville han inte vara med om. På så vis kunde jag vara dubbelt stolt över att se de andra ta emot sina belöningar ur min fars hand på skolavslutningen.

Vad vill jag nu säga med denna text, förutom att det är en nostalgitripp för mig? Jo – att även i en övergripande social miljö där inte kunskap och intellektuella intressen värderas – i en skolmiljö som är allt annat än idealisk – utgör föräldrarnas värderingar och deras vägledning en oerhörd skillnad. Om föräldrarna lär barnen att kunskap är viktigt, att det är något man bör sträva efter, förtjäna och förvalta så är det en god start på en klassresa. Att tävla om bra betyg är lika viktigt som att göra flest mål i fotboll och att understödja talanger i matematik är inte mer elitistiskt än att ha speciella gymnasier för fotbollsspelare och backhoppare. Om några borde inse detta är det de som påstår sig företräda och vilja leda arbetarklassen – en arbetarklass där den enda vägen till framgång är den egna insatsen och den egna kunskapen. Där finns inga nedärvda genvägar till positioner, bara det man får med sig i form av ”mjukvara” från sin uppväxt. Men – de som föraktar detta kanske ser framgång som något man får genom föräldrarnas kontakter och familjens genetiska och sociala arv – inte genom hårt arbete och överlägsen kunskap och duglighet.

torsdag 17 december 2015

Allt dåligt bemötande beror inte på rasism



Det har varit en del ledsna människor, som inte ser ursvenska ut som känt sig påpassade i svenska affärer. De upplever att de misstänks för att vara där för att stjäla. Jag kan då berätta att jag upplevt samma situation i både i svenska och framför allt franska butiker. Då skall det sägas att jag på intet sätt har ett avvikande utseende varken i Frankrike eller i Sverige även om jag för många år sedan nog var en svartskalle - nu är det mest grått.

Som en solidarisk och modern man följer jag ofta med min fru när hon botaniserar i typiska damaffärer, som parfymerier, apotek med mycket skönhetsprodukter och givetvis modeaffärer. Ett problem för mig, som har lite problem med ryggen, är att det inte finns någonstans att sitta ned medan frun studerar utbudet. Jag kan inte stå stilla utan måste strosa runt lite och det kan bli en hel del strosande.

I de flesta franska butiker numera har man anställda vakter, som tar sin uppgift och sig själva på stort allvar. De har sett på många amerikanska serier så de klär sig exakt som amerikanska presidenters säkerhetsvakter med spiralsladd bakom örat och allt och har tränat in samma hotfulla uppsyn. En sådan person får man som skugga efter sig i butiken så snart man inte ser ut som om man skall handla och speciellt om man strosar runt. Jag försöker ha händerna i fickorna och se så oskyldig ut som möjligt, men blir ändå förföljd runt varje hörn och betraktad uppifrån och ned med granskande argusögon. Häromdagen i ett av Narbonnes största parfymerier blev jag trött på oförskämdheten och ställde mig och granskade vakten från topp till tå på ett övertydligt sätt – från skorna till huvudet och gjorde små värderande rörelser med ansiktets småmuskler för varje vända mina ögon vandrade över hans uppenbarelse. Han blev mycket besvärad kan jag säga. Jag beklagade mig sedan för expediten och påpekade det obehagliga beteendet från deras vakter.

I livsmedelsaffärerna är det nästan lika illa. Där smyger en figur omkring och låtsas plocka till sig varor medan han förföljer kunderna genom butiken för att se att de inte stjäl något. Det blir lite komiskt när han försöker verka anonym iklädd mörk kostym utan ytterkläder fast det är kallt ute och han varje dag under alla timmar bär omkring på sin lilla korg med påhittevaror. Jag tror jag skall börja hälsa på honom.

I svenska modebutiker är inte problemet för en ”ensam” äldre herre att han misstänks för att vara tjuv. Där är det mer snuskgubbe som fantasin handlar om, åtminstone om man får döma av de sura blickar och ideliga påstötningar om ens ärende som man får. Jag försöker ändå placera mig så att ingen skall tro att jag försöker kika in i provrummen, men det hjälper föga i vissa butiker.

Vad jag vill säga till alla som känner sig påpassade på grund av sin hudfärg eller klädsel: ”Ni är inte ensamma om att bli misstänkliggjorda, det är vi många som blir i dagen samhälle utan att avvika nämnvärt från normaliteten”.

Jag börjar fantisera om den det gamla originalet Johan Bern – Örebros rikaste man på sin tid. Han besökte NK i Stockholm för att köpa en stor kristallkrona till sin paradvåning i Örebro. Eftersom NK:s personal inte var så vana vid personer i storväst, som dessutom snusade så blev han inte så väl bemött. På sin fråga vad en kristallkrona kostade fick han svaret att han inte hade råd med den. Han tog då sin bastanta käpp och slog kronan i kras och frågade artigt om han NU kunde få veta priset.

Ibland önska man att man hade råd med sådana utlevelser.
Gadgeten innehöll ett fel