Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

lördag 18 mars 2017

Vietnam - lite kuriosa till en början

Vi har varit två veckor i Vietnam och eftersom mina texter från ett annat kommunistland med enorma klasskillnader – Kuba – har blivit både flitigt lästa och uppskattade tänkte jag skriva några texter även om Vietnam. Jag skall börja i den roliga änden och skriva lite om sådant som förvånade och som åtminstone inte vi förväntade oss eller kunde läsa oss till i olika turistguider.

Vi startade i Ho Chi Minh City eller Saigon, som vi som var med vid tiden minns det. Sedan flög vi till Hanoi och gjorde en utflykt med övernattning till Ha Long Bay. Sista dagarna återvände vi till Saigon och en dag gjorde vi en utflykt till Mekongdeltat. Mer om allt detta senare.

Klimat

Första dagarna i Saigon var betungande, främst beroende på klimatet och trafiken. Det är den torra årstiden nu vilket innebär temperaturer över 30 grader och en oerhört hög luftfuktighet. Kombinerat med en fullständigt galen trafik så innebär det smog som gör att man harklar sig och spottar som en storrökare varje morgon i duschen. Standardutrustning för de flesta Saigonbor är munskydd mot detta.

Som kontrast till detta är klimatet i Hanoi nu under högsäsong mycket behagligt och mer likt en svensk sommardag och luften upplevs åtminstone som renare. I Hanoi har man till skillnad från Saigon fyra årstider.

Trafik

Trafiken främst i Saigon var obeskrivlig. Givetvis mycket bilar, men framför allt tusentals tvåhjulingar med motor, vilket väl var den främsta orsaken till den dåliga luften. Om det stod en polis i en korsning stannade trafiken vid rött ljus och då såg det ut som starten i Vasaloppet när ljuset slog om. Som överallt i världen fanns inte tillstymmelse till hänsyn eller trafikvett hos tvåhjulingarna. Tänk er en svensk 35-årig storstadscyklist med motor och hög på Rohypnol så förstår ni hur farlig man levde som fotgängare. Tvåhjulingarna stannade nämligen inte vid rött ljus och övergångsställen ignorerades totalt. Man bara ökade farten och tutade på oss när vi gick på grön gubbe. Några gånger såg vi hur skotrar tvingades stanna för att inte köra över en gående och då blev de lätt påkörda bakifrån av andra bilar eller tvåhjulingar. Till Hanois fördel skall nämnas att där stannade åtminstone bilisterna vid rött ljus för oss gående.

Shopping

I Saigon fanns en stor marknad, men där fann man mest kinesiskt skräp som finns överallt i världen. Vi saknade lokalt hantverk, vilket vi fann rikligt av på marknaden i Hanoi. Däremot fanns det flera varuhus som får NK att framstå som en billighetsbasar. Där fanns bara alla de mest exklusiva europeiska, amerikanska och japanska märkena i mode, juveler, klockor, skönhetsprodukter och annat av livets nödtorft i ett kommunistiskt land med en medellön på 2000 kronor per månad. På night-market i Hanoi gjorde min fru ett fynd. Hon hittade en stor vacker skogsgrön sjal av hög kvalité från Acne Studios i Stockholm i sin originalförpackning för 50 kronor. Försäljaren hade aldrig hört talas om märket Acne och skälet till att det hamnat på en marknad i Hanoi var troligen att det var ett feltryck i adressen på bipacksedeln. Med de produktionskostnader man har i Asien är det billigare att kassera och byta ut än korrigera när man får reklamationer. Det är av det skälet som man ibland kan ha turen att få originalprodukter av kända märken för en spottstyver. Att veta när det är så och när det är billiga kopior kräver dock kunskap.

Man tar betalkort – även ofta Amex - nästan överallt och det finns gott om bankomater och växlingskontor. Många på gatan vill ha dollar, varför det kan vara praktiskt att ha en bunt endollarsedlar som också passar bra för att ge som dricks för småtjänster på hotell.

WiFi

WiFi var gratis på alla hotell vi bodde på och av god kvalité. Oftast fanns gratis WiFi på restauranger, kaféer, varuhus och även utomhus på offentliga platser, samt på utflyktsbussar. På de hotell vi bodde var utbudet av västerländska TV-kanaler och filmkanaler rikligt.

Valuta

Valutan är knepig och har många nollor, vilket gör att man lätt villar bort sig. 1 miljon Dong motsvarar ungefär 500 kronor, men man skriver i allmänhet ut bara tusentalen – de tre nollorna får man tänka sig. Vårt trick var att dela tusentalet med två och fick då ungefär priset i kronor. Man får se upp lite. På gatan får man ofta priset i dollar och om man ber om att få betala i Dong så blir kursen riktigt dålig ibland, men det reder ut sig om man protesterar.

Säkerhet och skojare
En taxichaufför lade snabbt till en nolla på taxametern när vi skulle betala och så riktigt hotfull ut när vi vägrade att betala tio gånger normaltaxa. När även vi skärpte rösten så backade han emellertid snabbt. Hade det varit vår första taxiresa hade vi säkert betalat eftersom hans begärda pris var ungefär som i Sverige. I övrigt så var allt tal, från andra turister och vietnameser vi känner, om att man skulle vara observant på ficktjuvar och skojare väldigt överdrivet. Vi såg inget av det. Nästan alla var väldigt trevliga och hjälpsamma utan krav på ersättning. Det enda irritationsmomentet är de som låtsas ge en smakprov eller sätter på en en hatt för fotografering och sedan kräver betalning. Det är emellertid mycket mindre vanligt än exempelvis i Nordafrika och vanligare i Saigon än i Hanoi enligt vår upplevelse. Man såg mycket få tiggare på gatorna, men några mycket utsatta personer som bad om en slant förekom. Vi köpte dessutom den dyraste och ganska fula pennan av två unga flickor som delfinansierade sina universitetsstudier genom att sälja prylar på gatan på kvällarna. Eftersom de inte var ensamma om detta och sortimentet var likartat så kan det ha varit organiserat av skolan eller någon organisation.

Var kommer ni ifrån?

Taxichaufförer ville ofta veta var vi kom ifrån. När vi berättade att vi var svenskar och bodde i Frankrike såg alla ut som frågetecken. Varken Sverige eller Frankrike var bekanta för de flesta. Vi insåg emellertid att unga manliga vietnameser är absolut fotbollstokiga trots att sporten är mycket liten i landet. När vi berättade att vi flugit från Barcelona gick det upp ett ljus för alla och Paris SG var välkänt. Zlatan Ibrahimović var idol för många och att vi kom från hans hemland uppgraderade oss avsevärt. En chaufför var emellertid stor beundrare av Henrik Larsson och någon gillade Fredrik Ljungberg mest, men det var tydligen främst för att han var lika snygg och välklädd som Beckham förstod vi.

Göteborg och Stockholm
Vi insåg snart att rivaliteten mellan Hanoi och Saigon var värre än den mellan Stockholm och Göteborg. Man försökte på båda sidor tala negativt om den andra. När vi exempelvis i Saigon sa att vi ätit gott i Hanoi fick vi veta att det smakade så bra för att maten innehöll glutamat. Faktanörd som jag är sökte jag naturligtvis artiklar om detta och fann många ”alternativa” texter som utpekade glutamat som oerhört farligt – nästan i klass med chemtrails. När man däremot sökte sig till vetenskapliga artiklar från officiella källor, som Livsmedelsverket och olika svenska och internationella livsmedelsforskare fick man en annan bild. Jag fick lära mig följande. Glutamat är en smakförstärkande aminosyra som delvis produceras av den egna kroppen och nödvändig för kroppen. Den förknippas med det man idag kallar ”den femte smaken” – umami. Den förekommer rikligt i de flesta grönsaker, men främst de med mycket protein som soja och olika sädesslag. Som tillskott används det främst i kryddor och i olika extrakt, typ buljong. Det är en av de under längst tid och mest ingående utforskade tillsatserna i mat och man har inte funnit några risker med dessa tillsatser varken för vuxna eller för barn. En del rädsla kan, menar man, härröras från en sammanblandning av onormal överproduktion av ämnet i den egna kroppen, som kan innebära hälsoproblem och extern tillförsel genom kosten. Något som inte kan likställas enligt den vetenskapliga forskningen.

Mat och dryck

Jag återkommer till den fantastiska maten. Dryck är mer komplicerat. Vin kostar nästan lika mycket på restaurang som i Sverige och ölet är inte någon höjdare, men drickbart – Hanoi, 333 och det japanska Sapporo var relativt bra till maten. Däremot har man massor av lokala spännande drycker med ingredienser som man inte kan föreställa sig i västvärlden – ofta blandningar av the och juicer på frukt eller grönsaker med olika kryddningar. Värt att prova! Det vietnamesiska kaffet är utsökt gott och starkt. Passar verkligen den svenska smaken. Det produceras i bergstrakterna och finns i många olika kvalitéer. Traditionellt serveras det med kondenserad mjölk, men jag föredrar det svart och min fru med vanlig mjölk.

Kultur
Om man jämför med Kuba så är skillnaden enorm inom vissa områden. På den stora bokmarknaden i Havanna fanns bara böcker av Che och Castro, några drinkböcker, samt några biografier om Hemingway, men det fanns desto fler av dessa. På bokgatan i centrala Saigon fanns översättningar av mängder av västerländska bestsellers av senaste datum. Annan kultur vi mötte återkommer vi till.

fredag 17 februari 2017

Arkitektupproret - man vill göra det man kan


Eftersom jag har varit del av arkitektgemenskapen i 50 år innan jag pensionerade mig är det väldigt tillfredsställande att se att det numera finns en diskussion om arkitektur som inte bara är inomprofessionell. Jag har med intresse och visst nöje följt debatten som orsakats av Arkitektupproret och olika debattörers åsikter om hur man får utforma byggnader. Upprördheten har på en del håll varit stor över en byggnad i Växjö som man säger är en pastisch och sådant bör inte arkitekter ägna sig åt tycker många inom yrket.

I sakfrågan så är jag lite konfunderad, men inte förvånad. Det finns flera aspekter som drar upp den gränslinje som markerar skillnaden i inställning till att utforma byggnader utifrån gamla estetiska förebilder. En av dessa aspekter är huruvida man ser en byggnad som arkitektens eller samhällets. Utifrån mina år som praktiker, forskare och lärare i ämnet så påstår jag att den vanligaste åsikten bland arkitekter är att det är ”deras byggnad” – inte beställarens eller brukarens. En något unik åsikt utanför de fria konsternas sfär. I sådana fall är det inte förvånade att man så ofta som möjligt vill utforma något som blir en signatur för en själv och att utforma en byggnad som knappast märks att den är ny i en gammal miljö är ju mindre intressant även om detta skulle vara det bästa för helheten just i den situationen.

Nu kan jag sympatisera med de som är kritiska till återanvändning av gamla formspråk eftersom det ju inte för byggnadskonsten framåt. Varje tid bör ju sätta sin prägel på stadsbilden, men även detta bör göras med omdöme och skicklighet och med hänsyn till den ovanstående aspekten kan omdömet ibland svikta av egoistiska skäl. Jag kommer osökt att tänka på en parallell inom scenkonsten där det verkar vara mode att varje regissör, som sätter upp klassiska verk, känner sig tvingad att ge den en nutida inramning för att inte skämma ut sig bland kollegorna. Jag anser nog att om man sätter upp Romeo och Julia i Verona i samband med ett jubileum så är det nog inte så välfunnet att göra dem till drogmissbrukande hiphoppare på rymmen från sina föräldrar och samhället utan hålla sig till originalets tidsanda – även om det inte ger samma rubriker i kulturpressen.

Nu är diskussionen som jag upplever den lite ologiskt. Man kritiserar ett verk som gjorts i klassicistisk anda, medan det mesta som utformas idag görs i en annan historisk anda – den modernistiska. Om vi ser till historien så finns det många exempel på hur historiska såväl former som tekniker används och ibland utvecklas. Färdigställande av Sagrada Familia i Barcelona är ett exempel på hur Gaudis formspråk tolkas utifrån modern kunskap och teknik till något som både smälter in i helheten och utvecklar. Bofills postmoderna pastischer och blandning av gamla formkomponenter hyllades och kopierades av all världens arkitekter för bara en kort tid sedan och hela gamla Warszawa har byggt upp som en närmast exakt kopia av det som fanns där innan WW2. Många av våra stilsäkra svenska arkitekter, som exempelvis Jan Gezelius, har förhållit sig mycket ödmjukt och ibland närmast kopierat äldre formspråk och proportioner i sina verk.

I detta sammanhang tror jag det är en komponent man missar – kompetensen. Jag hade turen att gå de två första åren av min utbildning med gedigen undervisning i såväl byggnadsteknik som arkitekturhistoria och formlära och de två sista åren i den problemorienterade projektundervisningen. De första åren gav oss en solid teknisk och historiskt estetisk grund att stå på och de två sista åren en vid förståelse av hur arkitekturen samspelade med samhälle och individer. Efter tidigt sjuttiotal så har det skett en kontinuerlig nedmontering av teknikkunskaperna i arkitektutbildningen. Däremot har sociala och samhälleliga frågor fått större utrymme. Estetiken har samtidigt gjorts till en privat fråga där många skickliga lärare strävat efter att ge eleverna sina egna formideal och ibland göra dem till närmast kloner av sig själva. En bred och generell kunskap i designteori och arkitekturförståelse har i stort saknats annat än för särskilt intresserade och engagerade individer.

Samtidigt har de praktiserande arkitekternas ”hängslen och livrem” mer och mer försvunnit från kontoren. Jag talar om de skickliga byggnadsingenjörerna, utan vilkas kunskap arkitekterna står sig slätt alldenstund denna kunskap saknas i utbildningen.

Med detta i åtanke vore det en katastrof för arkitektbranschen om samhället och medborgarna skulle börja efterfråga en annan typ av arkitektur som bättre anpassar sig till situationen och verksamheten och som kräver kunskaper som dagens arkitekter i gemen saknar. Man hänvisas därför i mycket till den kompetens, den teknik och de önskemål som byggbranschen kan och vill tillhandahålla vad gäller material och tekniker. En numera bortgången kär vän och kollega berättade att han på sextiotalet under brinnande miljonprogram, som helt nyutexaminerad arkitekt och som första uppdrag fick ansvar för att rita ett bostadsområde på flera hundra lägenheter. Det gick utmärkt – allt fanns redan i ritningslådan. Det var bara att kopiera och mångfaldiga tidigare projekt med lite anpassning av storlek och lägen. Alla vi som varit i några av dessa områden vet vilka formideal som lämpade sig för denna produktion. Vad jag menar är att det inte är särskilt svårt eller tidskrävande att rita något nymodernistiskt som endera totalt avviker från resten av stadsbilden, eller är i sig självt totalt anonymt, men att åstadkomma ett tillägg till miljön som både utvecklar arkitekturen och respekterar det befintliga är något som kräver både historiska, estetiska och tekniska kunskaper som få arkitekter, byggnadstekniker och hantverkare har i Sverige idag.

Jag kan förstå att det upprör - inte bara av estetiska skäl - när den "moderna" arkitekturen ifrågasätts just när ett nytt "miljonprogram" är i vardande och det för en gångs skull finns lite pengar att tjäna i arkitektbranschen.

Vinjettbilden på gamla staden i Warszawa är från DESTINAVO

söndag 12 februari 2017

Arkitekturupproret - en tillbakablickande fundering



Jag följer inte med i den svenska arkitekturdebatten idag från min plats i Frankrike och inte heller är jag medveten om hur den svenska arkitekturproduktionen ser ut idag annars än det jag råkar stöta på vid besök i Sverige. Jag blev därför intresserad och road när jag stötte på rörelsen Arkitekturupproret och framför allt deras utmärkelse Kasper Kalkonpriset, som delas ut samtidigt som det traditionella arkitekturpriset Kasper Sahlinpriset. Jag måste erkänna att jag blev mycket förvånad över exempel på både de som nominerats till Kalkonpriset, som av de som vunnit det prestigefyllda Kasper Sahlinpriset. Skillnaden var hårfin och det fick tankarna att gå till det formspråk som var så vanligt under miljonprogrammet på 60-talet – något som jag aldrig trodde jag skulle behöva återuppleva. Det fick mig att minnas och tänka tillbaka på min egen relation till arkitekturen och arkitekter och jämföra detta med den kritik som Arkitektupproret artikulerar.

Jag blev antagen till Chalmers Arkitekturskola 1969, som en av de relativt få personer som kom från en landsbygdsmiljö där få byggnader var högre än två våningar och mestadels uppförda i trä. Det som jag omedelbart insåg var att den syn på byggnaders och dess utformnings självklara relation till det vardagliga livet och användandet, som man hade in min uppväxtmiljö var ganska ointressant i det yrke jag hade valt att utbilda mig till. Arkitektur var något i sig själv som inte icke-arkitekter kunde förstå till fullo och inte borde ha åsikter om. Eftersom många av mina kurskamrater hade föräldrar eller nära anhöriga inom yrket eller åtminstone växt upp i en miljö där Arkitektur (OBS - med stor bokstav) kunde förstås hade jag en del att ta igen. Det ämne i utbildningen som jag emellertid kunde relatera min egen erfarenhet till var det som förmedlades av professorn i arkitekturhistoria Elias Cornell och hans livfulla föreläsningar om allt från samlarfolkens till nutidens människors byggande. Jag kunde i hans undervisning få stöd för min egen uppfattning om vad syftet med mitt kommande yrke skulle kunna vara.

Ett främlingskap, hos en del kollegor gränsande till förakt, gentemot icke arkitektskolade människors värderingar om den byggda miljön var således ett tidigt intryckt jag fick. Detta var hos en del så implicit att de inte själva var medvetna om det utan att man troligen måste komma ”utifrån” för att observera det, men hos andra en väl artikulerad hållning man var stolt över. En paradox i detta var att en rörelse att involvera brukarna i designprocessen började under den här tiden inom både forskning och undervisning på våra arkitektskolor och även bland en del praktiker, men trots detta låg en underton av professionell egennytta under även dessa positiva strävanden, vilket jag och mina doktorander försökt beskriva i en artikel i den tyska tidskriften Logistik & Arbeit [1].

Det andra förhållandet jag kände mig främmande för, men inte då kunde artikulera ens för mig själv, var den närmast religiösa uppfattningen bland arkitekter att det fanns en motsättning mellan ”form och funktion”. Underligt nog förefaller denna föreställning tjäna som vägledning även i den kritik som idag framförs av Arkitektupproret om än inverterad. Med vardagligt språk kanske man kan säga att vi talar om en förment motsättning mellan skönhet och användbarhet. Numera, i Arkitektupproret,  kritiseras arkitekterna för att bara tänka på användbarhet och strunta i skönheten. Det har inte alltid varit så i modern tid.

Under hela min utbildning och nästan hela mitt yrkesverksamma liv har det motsatta varit fallet. Själv har jag ägnat min yrkesgärning åt forskning kring och utformning av byggnader för allehanda mänskliga verksamheter, bostäder dock nästan helt undantaget. Kritiken mot arkitekter har under decennier varit att många av de stora arkitektoniska mästerverken och många mer alldagliga verk som uppskattats av professionen har fungerat dåligt för sina verksamheter och i vissa fall till och med varit till skada för verksamheten och orsakat skada, hälsoproblem och andra olägenheter för de som använder och vistas i byggnaden.

Svaret från kollegor på denna kritik har alltid varit att man inte bara kan tänka på funktionen utan att det ju måste vara vackert också. Man hävdade att användbarheten hos ett byggnadsverk skulle stå i motsats till skönheten. Att det samtidigt funnits en kritik som inriktat sig mot att, trots den förmenta fokuseringen på estetik, mycket som byggts framstått som oskönt i den arkitektmässigt otränades öga är motsägelsefullt. Det väckte visst uppseende när kollegan professor Boris Schönbeck och jag delvis seriöst och delvis som provokation, förespråkade att Prins Charles av England skulle utses till hedersdoktor i arkitektur på Chalmers för sin välkända arkitekturkritik.

Just i påståendet att användbarheten skulle bli lidande eftersom det var arkitektens skyldighet att prioritera skönheten bygger på grundläggande missuppfattning bland arkitekter, som faktiskt jag har funnit, är unikt bland de yrken som designar bruksföremål. Definitionen av funktion inom designteorin är ”en egenskap som ges objektet och som syftar till en förväntad effekt”. En av många, men en mycket kraftfull, effekter som en byggnads utformning ger upphov till är givetvis hur den uppfattas visuellt – hur den passar in och vilken upplevelse den ger i den byggda helheten. Att särskilja denna funktion från mer praktiska egenskaper som kan mätas i meter, kronor och decibel är inget mindre än okunnigt om designteorins grunder och som sagt – unikt bland de yrken som utformar bruksföremål. Nu kan man ju lite ironiskt säga att just avsaknaden av estetisk omsorg är ett medvetet försök att tilldela en byggnad en kraftfull funktion med effekten att irritera människor och få dem att uppleva olust i den byggda miljön. Att det samtidigt skiljer den ”kunnige” betraktaren från lekmannen får väl ses som en bonus. Det är ju den generella betydelsen av estetik som skiljer en byggnad från en mobiltelefon. Få blir upprörda om grannen köpt en, som man tycker, smaklös telefon, men många drabbas av olust om en byggnad utformas på ett sätt som upplevs som ett övergrepp på ens livsmiljö eller på det historiska arvet. Eller som jag lärde mig av Elias Cornellen byggnad kan man inte undvika att bruka, inte lägga åt sidan, inte bortse ifrån eller glömma bort. Den finns där mitt ibland oss under lång tid oavsett vad vi gör. Det är ett stort ansvar att axla för dess upphovsman.

Hur kan det då bli på detta sätt och varför röner inte andra yrken som utformar bruksföremål denna kritik. Svaret är mångfasetterat och för att börja med de som utformar andra bruksföremål, som telefoner, bilar och andra tekniska artefakter som vi delvis använder för att uttrycka vår personlighet och njuta av tillvaron. Svaret är att den utformning som inte tillfredsställer användarnas behov och gillande blir kvar på hyllan och designern i fråga får ägna sig åt ett annat yrke - deras produkter säljer inte och ingen producent anlitar dem efter ett sådant misslyckande.

Jag resonerade just kring detta avseende arkitekter i en text för några decennier sedan [2]. Min förklaring var att arkitekter mycket sällan återvänder till sina verk för att ta reda på hur de som använder det upplever dess användbarhet. Skälen är olika, men ointresse för frågan kombinerad med att beställaren inte betalar för det spelar in – det ingår inte i uppdraget att ha kvalitetsuppföljning.

En annan aspekt som skiljer arkitektens arbete från andra designyrken är att beställaren nästan aldrig är den som brukar byggnaden utan är ett företag som värdesätter helt andra egenskaper än de som är viktiga för de som dagligen brukar byggnaden eller de medborgare som dagligen vistas och använder den byggda miljön. Man kan således tillfredsställa sina direkta beställare – dock inte de verkliga - även att man utformar något som en majoritet av medborgarna känner stor motvilja mot. Följaktligen blir det heller inga negativa följder av att man utformar verk som många ogillar, till skillnad mot det omedelbara ”straff” man skulle få om man utformade exempelvis mobiltelefoner eller bilar.

En annan aspekt som inte manar till aktsamhet är att man som arkitekt får betalt ”in blanco” kan man säga. Man utformar ett verk som kan se bra ut som idé, men dess verkliga egenskaper blir inte uppenbara förrän de är byggda och tagits i bruk och då är det ju för sent att göra något åt det. Det tillverkas också i ett exemplar och misstag kan därför inte enkelt rättas till på samma sätt som vad gäller andra bruksföremål. När dessutom ingen ansvarig är intresserad av utvärdering eller korrigering så går det lätt illa. Det här leder in på ett förhållande som är speciellt och problematiskt för arkitekturproduktion. Pedagogen, filosofen och pragmatikern John Dewey (1859-1952) pekar på att en handling inte till fullo kan utvärderas annat än utifrån den effekt det ger upphov till. Således inte utifrån hur god idén är eller utifrån en representation av idén i form av en ritning eller modell, utan bara utifrån den effekt det färdiga resultatet orsakar i det dagliga livet på kort och lång sikt. Det finns en vitt spridd uppfattning inom arkitektyrket att det verkliga resultatet är intentionen - ritningen och dess tillhörande illustrationer.

Alla dessa aspekter av arkitektyrket har således till del sina yttre och organisatoriska förklaringar och kan till delar skyllas på beställarnas värderingar och önskningar, men delvis återfaller en sådan ursäkt på arkitektprofessionen själv eftersom en definition av en profession är att den skall ge råd till sin kund utifrån bästa professionella kunskap – inte bara göra beställaren glad även i de fall när denne efterfrågar kvaliteter som uppenbarligen strider mot god professionell praxis.

Här kommer emellertid ett annan väl dokumenterat förhållande in. Sociologen och professorn vid University of Princeton’s arkitektskola – Robert Gutman - har i en stor intervjuundersökning funnit, att åtminstone nordamerikanska arkitekter, främst utformar sina byggnader med strävan att tillfredsställa sina kollegor och få beröm och utmärkelser från dessa. I linje med detta har den tysk-amerikanske arkitekturprofessorn, vid University of Cincinnati – Wolfgang Preiser - resonerat. Han är den som har utvecklat tekniker för utvärdering av byggnader i bruk (Post Occupancy Evaluation). När han för ett par decennier sedan skrev en rapport där han utvärderat några av de mest berömda nordamerikanska arkitekturverken och skrev en debattartikel under namnet ”Foam Follows Function” kunde han inte få den publicerad i någon amerikansk arkitekturtidskrift. Han vände sig då till mig som då kunde placera ett antal av hans artiklar i The International Journal of Corporate Real Estate, som jag då var medlem i redaktionskommittén för.

Som avslutning kan jag inte avhålla mig från att göra en utvikning till ett helt annat område som numera ligger mig varmt om hjärtat – att ta del av verken av matlagningens skickligaste konstnärer. De få gånger jag över huvud taget har råd att gå på de finaste restaurangerna i Sverige och Skandinavien kan jag inte låta bli att jämföra med de matkonstnärer vars verk jag utan problem - varken ekonomiska eller logistiska - kan njuta av i Sydfrankrike. Jag har sett några exempel på prisad arkitektur i Sverige som inte utmanar genom sitt bristande engagemang utan snarare genom sin provokation och sin framhävande av sig själv utan hänsyn till varken tradition eller sammanhang. På samma sätt har jag tagit del av några firade skandinaviska matkonstnärer som sätter en ära i att använda råvaror och smakkombinationer, som för många upplevs som både onödiga och motbjudande. Detta samtidigt som man genom att bli prisade av sina gelikar får den osäkre att betala förmögenheter för att få äran att smaka och den som vågar ta avstånd eller tycka det är mindre smakligt att klassas som osofistikerad och okunnig.

I mina nuvarande hemtrakter i södra Frankrike och norra Spanien finns flera av de 10 bästa restaurangerna i världen idag. Det som utmärker de flesta är hög teknisk kunnighet, enkelhet i råvaruval, förädling av lokala råvaror och en kreativ utveckling av den lokala traditionen vad gäller såväl mat som dryck. Jag avslutar återigen med en lärdom och språklig konstruktion från Elias Cornell: ”Man skall inte märkvärdiggöra saker” – ett visdomsord som i sin tankefigur travesterar en av H C Andersens mest berömda och här relevanta sagor.

1) Granath, J. Å., Lindahl, G. Rehal. S. 1996. From Empowerment to Enablement - An evolution of new dimensions in participatory design. Logistik & Arbeit.

2) Granath, J. Å. 2001. Architecture - Participation of users in design activities. In Waldemar Karwowski, International Encyclopedia of Ergonomics and Human Factors, volume 3. Taylor & Francis, 2001.

3) Gutman, R. 1988. Architectural Practice: A Critical View. Princeton, N J: Princeton Architectural Press.

Vinjettbilden lånad från Arkitekturupproret – presentation av verk av det vinnande arkitektkontoret av utmärkelsen Kasper Kalkonpriset.
Gadgeten innehöll ett fel