Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

lördag 2 september 2017

Försmak på att ”köra” förarlös bil


Vi blev ju utan egen förskyllan tvingade att köpa ny bil. Eftersom vi hade kort tid på oss och därför inte kunde plocka ihop en bil efter eget huvud så fick vi ta en ”från hyllan” och då får man ta det som passar bäst med den utrustning och utseende som finns att tillgå. Det blev en hel del lullull, men framför allt mycket intressanta säkerhetsgrejor på bilen. Vi tog några dagars resa till norra Spanien för att lära oss hur det funkar och det var spännande. Jag har först nu fattat vad det kan handla om när man utvecklar bilar som kan köras utan förare.

Givetvis har vår bil automatbroms som både ser till att man håller avstånd till framförvarande bil och själv stannar om någon skulle rusa ut framför bilen. Lyckligtvis så kan den funktionen inte kopplas bort så det blir ett problem för alla franska förare om anser att man sackar om man är mer än två meter bakom framförvarande bil. Man kan emellertid konstatera att samtliga bilar som körde om oss på motorvägen skar så snävt in framför oss att vår bil larmade om att vi låg för nära framförvarande bil. Ibland har till och med backningskameran larmat eftersom en bil legat alltför nära bakom i köer.

En väldigt speciell funktion är den som ser till att man inte nickar till när man kör utan håller sig i sin fil. På motorväg ger den omedelbart utslag om man glider över en vit linje och dessutom styr bilen mjukt tillbaka i rätt fil. Det känns lite ovant till en början när ratten lever ett eget liv, men det är en verkligt bra funktion. En speciell finess är att man kopplar bort funktionen genom att använda körriktningsvisarna – det lär bli en chock för många bilister som har glömt vad den spaken används till och finner att de inte kan byta fil och köra om på motorvägen utan att blinka.

Jag testade den funktionen även på en vanlig tvåfilig väg med mötande trafik och det var riktigt bekvämt för det hjälper till så man inte vinglar över filerna hur som helst eller sitter och slöar. Där visade det sig emellertid att bilen kände av om man gled över linjen passivt eller styrde över den medvetet. Det var bara när man satt och slöade till som den styrde tillbaka – inte när man med distinkt rattrörelse korsade linjerna för att exempelvis passera en cyklist. Även här förstod bilens dator vad blinkers betyder.

Givetvis finns så enkla saker som att bilens dator läser av skyltarna så man vet vilken hastighet som gäller. Det blir fantastisk bra på vägen mellan Göteborg och Stockholm över Skaraslätten där de ändrar begränsningen med tiokilometersintervall varannan kilometer så man blir helt vilsen och aldrig vet vilken fart som gäller när kamerorna dyker upp. Minskade inkomster till staten där kan man anta.

Så var det lullull. Backnings- och parkeringshjälp med videokameror är bekvämt och bra för den gamle och stele, men jag tror nog att fransmännen skulle bli lite otåliga om man skulle fickparkera med den funktionen – det lär ta lite tid säger de som provat. Automatisk handbroms är jag tveksam till. Jag vill gärna ha något att dra i vid start i backe – men det är väl en vanesak. Likaså är jag inte så förtjust i den numera obligatoriska farthållaren som alla bilar verkar ha. Bilister som ligger i 131 km/timma i min döda vinkel i kilometer efter kilometer när jag kör 130 är irriterande. Som tur är har jag varning för sådana stollar i form av en röd lampa i backspegeln. Jag undrar om den lampan är kopplad till funktionen som gör att jag inte kan korsa linjerna – jag har inte vågat prova.

Jag vill föreslå några innovationer. En skulle vara att en stor röd triangel blinkar bak på vår bil när en annan bilist lägger sig för nära bakom. Bäst vore naturligtvis en automatisk värmesökande missil, men det är väl för mycket att önska.

Bland de dummaste grejorna tycker jag nog luktkapslar som sprider dofter i kupén. Sådana monterar fransmännen in som tillbehör ofta så det finns tydligen ett behov, men så röker fransmännen helst i bilen, men inte hemma, också. En annan fransk finess har systermärket Citroën som på sin modell Cactus har vadderade bilsidor. Vårt första år här i Frankrike fick vi dörrar uppslängda i bilsidorna vid sex tillfällen så det är en behövd finess, men det är som sagt bara Citroën som dragit ut konsekvensen av detta. Numera har vi lärt oss hur man parkerar för att undvika detta eftersom vi inte kan acceptera den franska vanan att ens bil skall ha alla fyra hörnen skadade och sidorna söderrepade.

En grej som vi inte har haft tidigare är att motorn stoppar om man stannar i en kö och sedan startar igen automatiskt som en annan golfbil. Jag blev lite konfunderad när den kopplade ur sig automatiskt en dag. Jag insåg då att den inte fungerar om det är alltför varmt – exempelvis över 30 grader ute. Då prioriteras nämligen klimatanläggningens vilja att hålla ett bra klimat och det funkar ju inte när motorn stannar. Det skulle bli väldigt varm om det vore annorlunda.

En välkommen utrustning är att man kan spela musik från nästan vilka källor som helst utom de traditionella som vi hade i den gamla bilen – dvs. CD och SD-kort – vilket är jobbigt. Spotify off-line går exempelvis utmärkt både med hjälp av USB-porten och Blåtand. Givetvis kan man prata med bilen och be den göra i stort sett vad som helst som dator klarar av om man bara uttalar det korrekt på ett språk som den förstår. Jag kommer osökt att tänka på Youtubevideon när två skottar, på besök i England, blev fast i den röststyrda hissen som inte begrep ett ord av vad de sa. Dialekten här nere i södern har inte heller så mycket likhet med Parisfranska om man säger så.

Något man måste bli van vid är det nyckellösa öppnings- och startsystemet. Till det hör funktioner som gör att man kan öppna bakluckan genom att vifta med foten och öppna och låsa dörrarna genom att bara ta i handtaget på framdörren. Man bör emellertid se till att båda två i bilen har en ”nyckel” i fickan annars kan det gå illa. Om man annars släpper av den som har nyckeln för att själv parkera bilen så finner man att bilen slutar fungera så snart ens partner försvunnit runt hörnet eller gått in på restaurangen. Än värre kan det gå om den ene gömmer väskan med ”nyckeln” i bagageutrymmet. Då kan vem som helst tömma bilen eller åka iväg med den medan man är borta.

Bilen är förresten en Peugeot 3008.

söndag 13 augusti 2017

Den här gången klarade vi oss ....


Vi hade planerat en fantastisk semester där vi skulle bila till Sverige för att kunna besöka alla vänner och släktingar i en ”grand tour”. Som extra glädjeämne skulle vi besöka en ungdomsvän till min fru som bor i nordvästra Frankrike. De har inte setts på 50 år. På väg dig skulle vi övernatta i Saint-Malo som var det första ställe vi besökte i Frankrike tillsammans för 25 år sedan. Vi kom inte längre än till trakterna av La Rochelle innan semestern var slut. Det var då som vår bil blev totalt ramponerad av två långtradare som inte hade tid att titta på vägen utan körde rakt in i den stillastående kö av bilar som vi själva stod i.

Mellan den motorväg som kommer från västra Spanien, Portugal och Toulousetrakten och den motorväg som sträcker sig upp längst västkusten in i Belgien och Holland finns fortfarande en bit vanlig tvåfilig väg. Eftersom all tung trafik och annan också måste välja den vägen är den starkt trafikerad med rader av tunga lastbilar. Takten är inte hög, rondellerna många och köerna legio. Vi åker där i ca 70 km/timma och kön stannar lugnt och stilla och så gör vi. Vi står stilla och lyssnar till en talbok i sju sekunder innan något brakar in i vår bil bakifrån och sedan brakar det till igen och vi trycks framåt och trycks in i framförvarande bil. En portugisisk långtradare och en polsk långtradare har båda kört in i bilen bakom oss och därmed demolerat vår bil och två till. Man undrar lite vad de sysslade med när de av alla inte uppmärksammade att alla andra lugnt och stilla har stanna. En närstående i branschen berättar vad de troligen ägnade sig åt och det var inte att hålla ögonen på vägen och köra bil. Vi är emellertid i stort sett oskadda, vår bil är skrot och en av lastbilsförarna och mannen i bilen bakom fick föras till sjukhus i vagga.

Det tog inte lång tid innan fyra ambulanser och säkert 15 poliser från två stationer kryllade runt platsen. Det var en imponerande uppvisning av räddningsinsats och alla förhör och medicinska undersökningar gjordes på platsen. Jag kunde bistå polisen med en videoupptagning av hela förloppet från vår bil, vilket var till hjälp och visade att vi stod stilla när vi rammades.

Fem timmar efter olyckan satt vi i äntligen en hyrbil och kunde komma till ett hotell för att vila oss. Dagen efter hade vi 70 mil att köra hem. De närmaste dagarna fick vi ägna åt pappersexercis och att hitta en ny bil som vi gillar, vilket inte var så helt enkelt att klara inom de 15 dagar som vi får ha vår hyrbil. Vår gamla bil som var i toppskick och just blivit totalt genomgången förklarades som skrot och skulle kosta 150 000 att reparera. Att vi hade en cabriolet gjorde nog att vi ändå klarade oss ganska fint. De är ju mycket stabilare byggda i de lägre delarna än vanliga bilar. Visserligen fick vi rejäla problem med nacken i några dagar, men i vårt bagageutrymme krossades bara en flaska vin trots stora yttre skador på bilen.

En tur i oturen var att vi hade en videokamera i bilen som registrerade allt som händer. Med dess hjälp kunde polisen se att vi och resten av kön stod stilla när vi blev påkörda bakifrån. Det lär viss vara tillåtet även i Sverige idag att ha en sådan har jag förstått.

Det visade sig vara värre än vi trodde att skaffa ny bil. Givetvis ville vi ha en cabriolet igen, men det visade sig att nästan alla prismässigt överkomliga bilmärken slutat tillverka cabrioleter. Vi ville då gärna ha en Peugeot igen eftersom vi har bra erfarenhet av märket, men den enda bilar vi gillade var deras SUVar. Vi tittade också på en jättesnygg Toyota C-HR som var en helt annan typ av bil - ett litet högteknologiskt underverk som dessutom var snygg - så det var inte lätt att välja. Efter mycket funderande och provkörning blev det Peugeoten. Det må förlåtas mig att jag efter en sådan olycka kände mig avsevärt säkrare i den ombonade och kraftfulla SUVen än i den lilla sportiga Toyotan. Det visade sig dessutom att de teknologiska säkerhetssystemen var helt likvärdiga i de två, men ingen av dem räknar med att man skall bli påkörd bakifrån stillastående. Ett automatiserat värmesökande raketgevär för att eliminera bakifrånkommande fientliga fordon vore en fin grej tycker jag.

Det vore ju inte likt mig om jag inte drog några slutsatser av upplevelsen. De första fick jag genom samtal med polisen på platsen. Dels kan man konstatera att det finns resurser hos den franska polisen, dels att de är noggranna. Min fru som körde måste uppge sina föräldrars namn och sin mors flicknamn till utredaren, vilket är lite svårt att inse relevansen av. Vi var också lite förvånade när vi fick frågan om vi hade säkerhetsbälte på. Polisen sa att det var vanligt att fransmän inte använder bälte utan kopplar bort larmet för att slippa. Vår nya bil har automatbroms, som tekniskt sett skulle göra det omöjligt att ligga några få meter bakom framförvarande bil på motorväg som alla fransmän regelmässigt gör, men det löser man genom att koppla bort automatbromsen. Man kommer troligen också att koppla bort funktionen som styr tillbaka till rätt väghalva om man råkar korsa mittlinjen. Hur skall en fransman kunna ta innerkurva genomgående med en sådan funktion inkopplad.

Dessutom berättade polisen att man i åratal försökt övertyga politikerna om att man måste bygga ut den korta sträckan där olyckan skedde till motorvägsstandard eftersom så många dog här. Detta var inte möjligt eftersom miljövännerna motsatte sig det med motiveringen att det inte var bra för miljön. Det känns bra att veta att man bidragit till att rädda vår jord trots allt tycker jag och att det inte krävde några dödsoffer – den här gången. På lång sikt kanske man kan, genom olyckor, decimera de som väljer att köra bil så mycket att man kan rädda jorden.

En annan fundering är den ryggmärgsreflektion som de flesta svenskar har om lastbilschaufförernas skuld i det hela. Man hänvisar gärna till stressen, pressade tider och åkarnas utnyttjande av chaufförerna. Det är helt analogt till reaktionerna på lagbrotten på Trafikverket. Det är outsourcingens fel. Jag tror bara det är svenskar som menar att lastbilschaufförer är ursäktade när de surfar på nätet efter mer eller mindre skumma videofilmer medan de kör bara för att de har stressade scheman, eller när statliga tjänstemän bryter mot grundläggande lagar bara för att man gjort en olämplig upphandling. Det finns faktiskt något som heter personligt ansvar oavsett vad systemet, samhället eller arbetsgivaren hittar på anser jag.

tisdag 27 juni 2017

Det är dyrt och otacksamt att vara en God Människa i Frankrike

Vi har nästan inga tiggare i Frankrike, vilket komplicerar livet om man vill framstå som och känna sig som en God Människa. Visst - vi har en och annan vinddriven ung man med schäferhund som försöker dra sig fram från dag till dag i sin jakt på livets mening mellan Europas länder, men det blir inte samma sak som en mor med ett litet barn som tackar en med tårar i ögonen eller en knästående tiggare som oupphörligen bugar och nedkallar välsignelser över en. Man kan visserligen köpa en stor kasse mat och lämna till ”Hjärtats Restaurang” utanför sin matvarubutik, men inte heller i det fallet så får man den där direktkontakten med eländet, som känns så fint.

Nej – här i landet är man hänvisad till organisationer som Rädda Barnen eller UNESCO om man vill göra en insats och det blir ju avsevärt mycket dyrare och inte får man ut lika mycket av det heller. Den tacksamhet och goda ryckte man får för en tjuga till en tiggare kan ju inte organisationerna erbjuda. Dels är det ju ingen som ser hur god man är och dels kan man ju inte skicka en tjuga till Rädda Barnen. En så där tio gånger så mycket känns ju redan det lite snålt och vad får man för det? På sin höjd ett kort med tack för gåvan och även jag inser att det ser lite apigt ut att sätta upp det på väggen hemma till beskådande.

Nu har jag följt debatten i Sverige om huruvida man bör ge pengar till tiggare eller ej. En del säger att det permanentar problemet, vilket även en del hjälporganisationer håller med om. Då har man inte tagit med aspekten hur mycket man får för pengarna. Det blir inte lätt för hjälporganisationerna att kunna konkurrera med en tiggare vad gäller mängden levererad tillfredsställelse per krona. Plats för produktutveckling där.

onsdag 21 juni 2017

Min egen protest mot att assimileras

Härom kvällen satt vi tillsammans med några franska vänner i en trädgård och pratade, åt och hade trevligt. Vi kom då att prata om språk och att vara invandrare i Frankrike. Till saken hör att våra franska vänner är mycket imponerade av att min fru talar språket nästan utan brytning – åtminstone igen brytning dom kan härleda till utanför Frankrike. Detta imponerar väldigt på fransmän, som själva har svårt för främmande språk och in heller är vana vid att utlänningar kan tala franska särskilt bra.

Vi frågade då om något som vi undrat mycket över. Det är att både på restauranger och i butiker tilltalas vi ofta på engelska innan vi ens har sagt god dag. Vi undrar naturligtvis vad som gör att fransmän omedelbart kan se att vi är utlänningar. Eftersom jag själv under delar av min skoltid blev kallad Taikon på grund av mitt utseende så borde jag kunna passera som fransman, förutom att håret förlorat både i mängd och i svärta sedan dess, men det händer väl även franskfödda personer. Min fru å andra sidan, som är lång i förhållande till de flesta kvinnor i landet och blond skulle kunna tas för holländare, men det skulle ju Marine LePen också. Visserligen är man inte särskilt glamorösa i våra sydliga trakter så min fru får ibland höra att hon ser ut som om hon kom från Paris, men parisarna är ju inte utlänningar - även om många här nere vill ifrågasätta det.

Kan det då vara min klädsel? Att jag inte bär skjorta och slips är självklart här nere, men en av de franska vännerna undrade om jag hade sockor i skorna eller sandalerna. Jag fick godkänt när jag visade upp mina strumpfria fötter i flip-flop, mina riktiga shorts och utanpåskjorta av tennismodell. Jag har till och med efter många tidigare år i Sète lärt mig gå på Sètoisiska, vilket innebär att man får fötterna att flytta sig genom att flytta tyngdpunkten framåt tills kroppen inte har något val annat än att föra fram en fot för att inte ramla.

Jag kunde ju ha haft sladdriga badshorts, urtvättad tröja utan krage – gärna för liten - eller skjorta av hawaiimodell och då hade ju saken varit klar. Eller också hade jag kunnat ha Marlboroman-look med hästsvans och ring i örat, som är så populärt bland holländska män i min ålder. Inte heller har jag flaggor lite här och där på mig, vilket svenskarnas broderfolk gärna har och inte heller har min fru och jag matchande nyinköpta glansiga träningsoveraller som är så populärt hos turister från en del länder.

Då kom en av fransmännen på det – jag har kragen uppvikt på min tenniströja!

Så var det problemet löst. Nu får jag ta beslutet om jag skall anpassa mig och vika ned kragen eller acceptera att bli tilltalad på engelska. Till saken hör att många fransmän numera, som kan lite engelska, gärna vill öva så jag behåller nog kragen uppfälld.

onsdag 31 maj 2017

Gammal man på resa - klarar sig dock galant


Vi har fått kärt besök av en anhörig som trots sina 87 år tagit sig för att på egen hand flyga ned till oss från Sverige. Nu är det ju många som gör det men när man dessutom hör dåligt och förflyttar sig närmast i ultrarapid till fots är det en beundransvärd prestation. Berättelsen vid kvällens middag om hur resan avlöpte är värd att återberättas.

Ett par dagar innan avresan inser berättaren att hans pass har gått ut och något nationellt ID-kort har han inte skaffat sig. Nu vet vi ju alla att utan dessa handlingar kommer man inte på något flygplan idag så det var bara att åka till flygplatsen söder om Stockholm i god tid innan avgång för att skaffa ett provisoriskt pass.

Hos passpolisen

Hos passpolisen på flygplatsen var det tomt på kunder så det såg ju lovande ut. Han lämnade sitt körkort till polisen och frågade om det gick an att låna toaletten medan tjänstemannen kollade hans identitet i sina register. Det gick utmärkt och han släpptes in innanför skranket till toaletten. Efter väl uträttat värv återvänder han till disken och upptäcker att en annan kund kommit in och släppts förbi honom i kön. Nåja det var väl inget problem eftersom det annonserades att personer som hade flyg att passa skulle få förtur. Den andra kunden var emellertid en kvinna med tre barn. En pojke som sprang omkring som pojkar gör, en flicka som tjöt som en mistlur konstant och en liten baby på ca sex veckor. Den senare skulle ha pass, vilket inte var helt enkelt. Eftersom kvinnan inte skulle med något flyg undrade berättaren om han kanske kunde få fullfölja sitt ärende eftersom avgångstiden närmade sig, vilket inte beviljades.

Babyn ville inte fotograferas. Efter ca 45 minuter och åtskilliga misslyckade fotograferingar hade man inte kommit ett steg närmare att slutföra ärendet, men däremot hade avgångstiden för flyget närmat sig oroväckande snabbt. Vid det här laget hade ett antal kvinnliga poliser tillstött som tyckte att babyn var så bedårande söt och försökte hjälpa till, medan berättaren blev allt mer nervös – inte minst med tanke på hur lång tid han skulle behöva för att checka in, lämna bagage och ta sig igenom säkerhetskontrollen med sin begränsade mobilitet.

En ung man med en bricka som angav att han var övningspolis eller något sådant förbarmade sig över honom, men han kom inte längre än till gruppen med kvinnliga poliser som satt och gullade baby innan även han blev fast och glömde berättaren. Kanske de kvinnliga kollegorna lockade mer än babyn dock. Nu började troligtvis berättaren bli lite upprörd och bad att få tala med en chef för stället, vilket han fick.

Chefen kommer ut och ställer sig framför berättaren och säger följande: ”Nu skall du lyssna på mig och inte säga ett knyst för jag är polis och chef här och jag bestämmer. Du skall inte säga ett ljud för nu skall jag berätta vad som gäller. Vi får aldrig avbryta ett påbörjat ärende hur länge det än tar så du får helt enkelt vänta tills detta ärende är slutfört.” Berättaren dristar sig då att påpeka att hans ärende ju var påbörjat innan. ”Men du gick ju på toaletten”, säger chefen som bestämmer. ”Ja men det visste ni ju för jag blev ju insläppt”, sade berättaren. Som sagt var – chefen som dessutom var polis och bestämmer brydde sig inte om detta argument, eftersom han bestämmer. Man kommer osökt att tänka på Gösta Ekman som fängelsedirektör i ”Släpp fångarne loss…..”

Alla vet vi ju att detta aldrig hade hänt om bara poliserna hade fått högre lön och man hade lite lägre antagningskrav till polishögskolan, men nu är det ju som det är och berättaren blev allt mer nervös och närmast desperat. Nåväl han fick så småningom sitt pass, betalade 900 kronor och det tog inte mer än några minuter eftersom hans ärende ju faktiskt var påbörjat innan han gick på toaletten.

Att komma ombord

Nästa steg var att skaffa ett boarding-pass, eftersom han ju inte kunde printa ut det i förväg utan ett giltigt pass. Detta kostade, som sig bör, 500 kronor. Sedan var det bara att stapla vidare med 20 kilo väska och ryggsäck till incheckning och bagageinlämning. Där var det kö och hjärtfrekvensen steg. När det äntligen var berättarens tur reste sig tjänstekvinnan bakom disken och gick, medan en annan disk lite längre bort öppnade. Nu hann ju givetvis alla andra i kön flytta sig mycket snabbare så berättaren skulle återigen hamna sist i kön, men då ropade han med hög röst att han faktiskt var först i kön och att de fick invänta honom, vilket alla gjorde. Bagageinlämningen gick utan incidenter bortsett från att han blev informerad om att destinationen Beziers skulle uttalas på svenska inte på franska som berättaren gjorde. Han blev till och med önskad trevlig resa så snart han lärt sig vart han skulle resa. Så var det säkerhetskontrollen som väntade.

Utrustad med ett antal metalliska implantat och medicinska påminnelsebrickor i metall som han är, så pep det givetvis både här och där, vilket fick personalen att inse att här skulle man göra en stor insats mot terrorhotet. En 87-årig långsamtgående man med ett svenskklingande namn får ju verkligen alarmklockorna att ringa. Det tog tid och man undrar hur någonsin en terrorist kan slippa igenom denna ambitiösa kontroll.

På väg

Trots detta så kom pursern rusande efter berättaren med något vilt i blicken och slet från honom hans ryggsäck och frågade vad i herrans namn han hade i den. "Ja det är lite av varje, som mediciner och en del annat", sade berättaren. "Men hör du inte hur den låter - den surrar ju?" Efter att ha tömt ut allt fann man att det var den batteridrivna rakapparaten som hade slagits på i botten på ryggsäcken och därmed var alla nöjda om än skärrade.

Väl på plats i sätet unnade berättaren sig en smörgås och en pilsner, men det var inte slut på eländet. Eftersom stolbrickorna lutar mot passageraren gled naturligtvis ölburken snyggt av brickan med ölindränkt kavaj, byxor och skjorta som följd. Resten hamnande på golvet. Passagerarna på båda sidor, samt personalen hjälpte till att torka upp så bra det gick och efter en stund kom kabinpersonalen och sa att de ville bjuda på en ny öl i stället för den havererade. Berättaren sa då att han nog avstod eftersom han var tillräckligt blöt redan. Damen vid sidan sa då att hon gärna höll ölburken och hällde upp i hans mugg medan han åt sin smörgås. Givetvis tyckte berättaren att han inte ville besvära, men hon insisterade och sa att det inte var något besvär alls.

Slutligen kom han således med sitt flyg, fick sin belöning i form av öl och smörgås och träffade dessutom flera trevliga och hjälpsamma människor. Det blev ju dessutom en bra historia av det, men han kunde lika gärna ha missat flyget och fått stanna i Stockholm.

Vinjettbilden föreställer Gösta Ekman som den "mäktige" fängelsedirektören som ständigt undrar: "Får jag bestämma nu?" och sedan bestämmer att: "Det kommer inte på fråga", för att sekunderna senare korrigerar sig och säga: "Kommer på fråga".

lördag 18 mars 2017

Vietnam - lite kuriosa till en början

Vi har varit två veckor i Vietnam och eftersom mina texter från ett annat kommunistland med enorma klasskillnader – Kuba – har blivit både flitigt lästa och uppskattade tänkte jag skriva några texter även om Vietnam. Jag skall börja i den roliga änden och skriva lite om sådant som förvånade och som åtminstone inte vi förväntade oss eller kunde läsa oss till i olika turistguider.

Vi startade i Ho Chi Minh City eller Saigon, som vi som var med vid tiden minns det. Sedan flög vi till Hanoi och gjorde en utflykt med övernattning till Ha Long Bay. Sista dagarna återvände vi till Saigon och en dag gjorde vi en utflykt till Mekongdeltat. Mer om allt detta senare.

Klimat

Första dagarna i Saigon var betungande, främst beroende på klimatet och trafiken. Det är den torra årstiden nu vilket innebär temperaturer över 30 grader och en oerhört hög luftfuktighet. Kombinerat med en fullständigt galen trafik så innebär det smog som gör att man harklar sig och spottar som en storrökare varje morgon i duschen. Standardutrustning för de flesta Saigonbor är munskydd mot detta.

Som kontrast till detta är klimatet i Hanoi nu under högsäsong mycket behagligt och mer likt en svensk sommardag och luften upplevs åtminstone som renare. I Hanoi har man till skillnad från Saigon fyra årstider.

Trafik

Trafiken främst i Saigon var obeskrivlig. Givetvis mycket bilar, men framför allt tusentals tvåhjulingar med motor, vilket väl var den främsta orsaken till den dåliga luften. Om det stod en polis i en korsning stannade trafiken vid rött ljus och då såg det ut som starten i Vasaloppet när ljuset slog om. Som överallt i världen fanns inte tillstymmelse till hänsyn eller trafikvett hos tvåhjulingarna. Tänk er en svensk 35-årig storstadscyklist med motor och hög på Rohypnol så förstår ni hur farlig man levde som fotgängare. Tvåhjulingarna stannade nämligen inte vid rött ljus och övergångsställen ignorerades totalt. Man bara ökade farten och tutade på oss när vi gick på grön gubbe. Några gånger såg vi hur skotrar tvingades stanna för att inte köra över en gående och då blev de lätt påkörda bakifrån av andra bilar eller tvåhjulingar. Till Hanois fördel skall nämnas att där stannade åtminstone bilisterna vid rött ljus för oss gående.

Shopping

I Saigon fanns en stor marknad, men där fann man mest kinesiskt skräp som finns överallt i världen. Vi saknade lokalt hantverk, vilket vi fann rikligt av på marknaden i Hanoi. Däremot fanns det flera varuhus som får NK att framstå som en billighetsbasar. Där fanns bara alla de mest exklusiva europeiska, amerikanska och japanska märkena i mode, juveler, klockor, skönhetsprodukter och annat av livets nödtorft i ett kommunistiskt land med en medellön på 2000 kronor per månad. På night-market i Hanoi gjorde min fru ett fynd. Hon hittade en stor vacker skogsgrön sjal av hög kvalité från Acne Studios i Stockholm i sin originalförpackning för 50 kronor. Försäljaren hade aldrig hört talas om märket Acne och skälet till att det hamnat på en marknad i Hanoi var troligen att det var ett feltryck i adressen på bipacksedeln. Med de produktionskostnader man har i Asien är det billigare att kassera och byta ut än korrigera när man får reklamationer. Det är av det skälet som man ibland kan ha turen att få originalprodukter av kända märken för en spottstyver. Att veta när det är så och när det är billiga kopior kräver dock kunskap.

Man tar betalkort – även ofta Amex - nästan överallt och det finns gott om bankomater och växlingskontor. Många på gatan vill ha dollar, varför det kan vara praktiskt att ha en bunt endollarsedlar som också passar bra för att ge som dricks för småtjänster på hotell.

WiFi

WiFi var gratis på alla hotell vi bodde på och av god kvalité. Oftast fanns gratis WiFi på restauranger, kaféer, varuhus och även utomhus på offentliga platser, samt på utflyktsbussar. På de hotell vi bodde var utbudet av västerländska TV-kanaler och filmkanaler rikligt.

Valuta

Valutan är knepig och har många nollor, vilket gör att man lätt villar bort sig. 1 miljon Dong motsvarar ungefär 500 kronor, men man skriver i allmänhet ut bara tusentalen – de tre nollorna får man tänka sig. Vårt trick var att dela tusentalet med två och fick då ungefär priset i kronor. Man får se upp lite. På gatan får man ofta priset i dollar och om man ber om att få betala i Dong så blir kursen riktigt dålig ibland, men det reder ut sig om man protesterar.

Säkerhet och skojare
En taxichaufför lade snabbt till en nolla på taxametern när vi skulle betala och så riktigt hotfull ut när vi vägrade att betala tio gånger normaltaxa. När även vi skärpte rösten så backade han emellertid snabbt. Hade det varit vår första taxiresa hade vi säkert betalat eftersom hans begärda pris var ungefär som i Sverige. I övrigt så var allt tal, från andra turister och vietnameser vi känner, om att man skulle vara observant på ficktjuvar och skojare väldigt överdrivet. Vi såg inget av det. Nästan alla var väldigt trevliga och hjälpsamma utan krav på ersättning. Det enda irritationsmomentet är de som låtsas ge en smakprov eller sätter på en en hatt för fotografering och sedan kräver betalning. Det är emellertid mycket mindre vanligt än exempelvis i Nordafrika och vanligare i Saigon än i Hanoi enligt vår upplevelse. Man såg mycket få tiggare på gatorna, men några mycket utsatta personer som bad om en slant förekom. Vi köpte dessutom den dyraste och ganska fula pennan av två unga flickor som delfinansierade sina universitetsstudier genom att sälja prylar på gatan på kvällarna. Eftersom de inte var ensamma om detta och sortimentet var likartat så kan det ha varit organiserat av skolan eller någon organisation.

Var kommer ni ifrån?

Taxichaufförer ville ofta veta var vi kom ifrån. När vi berättade att vi var svenskar och bodde i Frankrike såg alla ut som frågetecken. Varken Sverige eller Frankrike var bekanta för de flesta. Vi insåg emellertid att unga manliga vietnameser är absolut fotbollstokiga trots att sporten är mycket liten i landet. När vi berättade att vi flugit från Barcelona gick det upp ett ljus för alla och Paris SG var välkänt. Zlatan Ibrahimović var idol för många och att vi kom från hans hemland uppgraderade oss avsevärt. En chaufför var emellertid stor beundrare av Henrik Larsson och någon gillade Fredrik Ljungberg mest, men det var tydligen främst för att han var lika snygg och välklädd som Beckham förstod vi.

Göteborg och Stockholm
Vi insåg snart att rivaliteten mellan Hanoi och Saigon var värre än den mellan Stockholm och Göteborg. Man försökte på båda sidor tala negativt om den andra. När vi exempelvis i Saigon sa att vi ätit gott i Hanoi fick vi veta att det smakade så bra för att maten innehöll glutamat. Faktanörd som jag är sökte jag naturligtvis artiklar om detta och fann många ”alternativa” texter som utpekade glutamat som oerhört farligt – nästan i klass med chemtrails. När man däremot sökte sig till vetenskapliga artiklar från officiella källor, som Livsmedelsverket och olika svenska och internationella livsmedelsforskare fick man en annan bild. Jag fick lära mig följande. Glutamat är en smakförstärkande aminosyra som delvis produceras av den egna kroppen och nödvändig för kroppen. Den förknippas med det man idag kallar ”den femte smaken” – umami. Den förekommer rikligt i de flesta grönsaker, men främst de med mycket protein som soja och olika sädesslag. Som tillskott används det främst i kryddor och i olika extrakt, typ buljong. Det är en av de under längst tid och mest ingående utforskade tillsatserna i mat och man har inte funnit några risker med dessa tillsatser varken för vuxna eller för barn. En del rädsla kan, menar man, härröras från en sammanblandning av onormal överproduktion av ämnet i den egna kroppen, som kan innebära hälsoproblem och extern tillförsel genom kosten. Något som inte kan likställas enligt den vetenskapliga forskningen.

Mat och dryck

Jag återkommer till den fantastiska maten. Dryck är mer komplicerat. Vin kostar nästan lika mycket på restaurang som i Sverige och ölet är inte någon höjdare, men drickbart – Hanoi, 333 och det japanska Sapporo var relativt bra till maten. Däremot har man massor av lokala spännande drycker med ingredienser som man inte kan föreställa sig i västvärlden – ofta blandningar av the och juicer på frukt eller grönsaker med olika kryddningar. Värt att prova! Det vietnamesiska kaffet är utsökt gott och starkt. Passar verkligen den svenska smaken. Det produceras i bergstrakterna och finns i många olika kvalitéer. Traditionellt serveras det med kondenserad mjölk, men jag föredrar det svart och min fru med vanlig mjölk.

Kultur
Om man jämför med Kuba så är skillnaden enorm inom vissa områden. På den stora bokmarknaden i Havanna fanns bara böcker av Che och Castro, några drinkböcker, samt några biografier om Hemingway, men det fanns desto fler av dessa. På bokgatan i centrala Saigon fanns översättningar av mängder av västerländska bestsellers av senaste datum. Annan kultur vi mötte återkommer vi till.

fredag 17 februari 2017

Arkitektupproret - man vill göra det man kan


Eftersom jag har varit del av arkitektgemenskapen i 50 år innan jag pensionerade mig är det väldigt tillfredsställande att se att det numera finns en diskussion om arkitektur som inte bara är inomprofessionell. Jag har med intresse och visst nöje följt debatten som orsakats av Arkitektupproret och olika debattörers åsikter om hur man får utforma byggnader. Upprördheten har på en del håll varit stor över en byggnad i Växjö som man säger är en pastisch och sådant bör inte arkitekter ägna sig åt tycker många inom yrket.

I sakfrågan så är jag lite konfunderad, men inte förvånad. Det finns flera aspekter som drar upp den gränslinje som markerar skillnaden i inställning till att utforma byggnader utifrån gamla estetiska förebilder. En av dessa aspekter är huruvida man ser en byggnad som arkitektens eller samhällets. Utifrån mina år som praktiker, forskare och lärare i ämnet så påstår jag att den vanligaste åsikten bland arkitekter är att det är ”deras byggnad” – inte beställarens eller brukarens. En något unik åsikt utanför de fria konsternas sfär. I sådana fall är det inte förvånade att man så ofta som möjligt vill utforma något som blir en signatur för en själv och att utforma en byggnad som knappast märks att den är ny i en gammal miljö är ju mindre intressant även om detta skulle vara det bästa för helheten just i den situationen.

Nu kan jag sympatisera med de som är kritiska till återanvändning av gamla formspråk eftersom det ju inte för byggnadskonsten framåt. Varje tid bör ju sätta sin prägel på stadsbilden, men även detta bör göras med omdöme och skicklighet och med hänsyn till den ovanstående aspekten kan omdömet ibland svikta av egoistiska skäl. Jag kommer osökt att tänka på en parallell inom scenkonsten där det verkar vara mode att varje regissör, som sätter upp klassiska verk, känner sig tvingad att ge den en nutida inramning för att inte skämma ut sig bland kollegorna. Jag anser nog att om man sätter upp Romeo och Julia i Verona i samband med ett jubileum så är det nog inte så välfunnet att göra dem till drogmissbrukande hiphoppare på rymmen från sina föräldrar och samhället utan hålla sig till originalets tidsanda – även om det inte ger samma rubriker i kulturpressen.

Nu är diskussionen som jag upplever den lite ologiskt. Man kritiserar ett verk som gjorts i klassicistisk anda, medan det mesta som utformas idag görs i en annan historisk anda – den modernistiska. Om vi ser till historien så finns det många exempel på hur historiska såväl former som tekniker används och ibland utvecklas. Färdigställande av Sagrada Familia i Barcelona är ett exempel på hur Gaudis formspråk tolkas utifrån modern kunskap och teknik till något som både smälter in i helheten och utvecklar. Bofills postmoderna pastischer och blandning av gamla formkomponenter hyllades och kopierades av all världens arkitekter för bara en kort tid sedan och hela gamla Warszawa har byggt upp som en närmast exakt kopia av det som fanns där innan WW2. Många av våra stilsäkra svenska arkitekter, som exempelvis Jan Gezelius, har förhållit sig mycket ödmjukt och ibland närmast kopierat äldre formspråk och proportioner i sina verk.

I detta sammanhang tror jag det är en komponent man missar – kompetensen. Jag hade turen att gå de två första åren av min utbildning med gedigen undervisning i såväl byggnadsteknik som arkitekturhistoria och formlära och de två sista åren i den problemorienterade projektundervisningen. De första åren gav oss en solid teknisk och historiskt estetisk grund att stå på och de två sista åren en vid förståelse av hur arkitekturen samspelade med samhälle och individer. Efter tidigt sjuttiotal så har det skett en kontinuerlig nedmontering av teknikkunskaperna i arkitektutbildningen. Däremot har sociala och samhälleliga frågor fått större utrymme. Estetiken har samtidigt gjorts till en privat fråga där många skickliga lärare strävat efter att ge eleverna sina egna formideal och ibland göra dem till närmast kloner av sig själva. En bred och generell kunskap i designteori och arkitekturförståelse har i stort saknats annat än för särskilt intresserade och engagerade individer.

Samtidigt har de praktiserande arkitekternas ”hängslen och livrem” mer och mer försvunnit från kontoren. Jag talar om de skickliga byggnadsingenjörerna, utan vilkas kunskap arkitekterna står sig slätt alldenstund denna kunskap saknas i utbildningen.

Med detta i åtanke vore det en katastrof för arkitektbranschen om samhället och medborgarna skulle börja efterfråga en annan typ av arkitektur som bättre anpassar sig till situationen och verksamheten och som kräver kunskaper som dagens arkitekter i gemen saknar. Man hänvisas därför i mycket till den kompetens, den teknik och de önskemål som byggbranschen kan och vill tillhandahålla vad gäller material och tekniker. En numera bortgången kär vän och kollega berättade att han på sextiotalet under brinnande miljonprogram, som helt nyutexaminerad arkitekt och som första uppdrag fick ansvar för att rita ett bostadsområde på flera hundra lägenheter. Det gick utmärkt – allt fanns redan i ritningslådan. Det var bara att kopiera och mångfaldiga tidigare projekt med lite anpassning av storlek och lägen. Alla vi som varit i några av dessa områden vet vilka formideal som lämpade sig för denna produktion. Vad jag menar är att det inte är särskilt svårt eller tidskrävande att rita något nymodernistiskt som endera totalt avviker från resten av stadsbilden, eller är i sig självt totalt anonymt, men att åstadkomma ett tillägg till miljön som både utvecklar arkitekturen och respekterar det befintliga är något som kräver både historiska, estetiska och tekniska kunskaper som få arkitekter, byggnadstekniker och hantverkare har i Sverige idag.

Jag kan förstå att det upprör - inte bara av estetiska skäl - när den "moderna" arkitekturen ifrågasätts just när ett nytt "miljonprogram" är i vardande och det för en gångs skull finns lite pengar att tjäna i arkitektbranschen.

Vinjettbilden på gamla staden i Warszawa är från DESTINAVO
Gadgeten innehöll ett fel