Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

Vi gör en bok av våra bilder varje år

tisdag 27 juni 2017

Det är dyrt och otacksamt att vara en God Människa i Frankrike

Vi har nästan inga tiggare i Frankrike, vilket komplicerar livet om man vill framstå som och känna sig som en God Människa. Visst - vi har en och annan vinddriven ung man med schäferhund som försöker dra sig fram från dag till dag i sin jakt på livets mening mellan Europas länder, men det blir inte samma sak som en mor med ett litet barn som tackar en med tårar i ögonen eller en knästående tiggare som oupphörligen bugar och nedkallar välsignelser över en. Man kan visserligen köpa en stor kasse mat och lämna till ”Hjärtats Restaurang” utanför sin matvarubutik, men inte heller i det fallet så får man den där direktkontakten med eländet, som känns så fint.

Nej – här i landet är man hänvisad till organisationer som Rädda Barnen eller UNESCO om man vill göra en insats och det blir ju avsevärt mycket dyrare och inte får man ut lika mycket av det heller. Den tacksamhet och goda ryckte man får för en tjuga till en tiggare kan ju inte organisationerna erbjuda. Dels är det ju ingen som ser hur god man är och dels kan man ju inte skicka en tjuga till Rädda Barnen. En så där tio gånger så mycket känns ju redan det lite snålt och vad får man för det? På sin höjd ett kort med tack för gåvan och även jag inser att det ser lite apigt ut att sätta upp det på väggen hemma till beskådande.

Nu har jag följt debatten i Sverige om huruvida man bör ge pengar till tiggare eller ej. En del säger att det permanentar problemet, vilket även en del hjälporganisationer håller med om. Då har man inte tagit med aspekten hur mycket man får för pengarna. Det blir inte lätt för hjälporganisationerna att kunna konkurrera med en tiggare vad gäller mängden levererad tillfredsställelse per krona. Plats för produktutveckling där.

onsdag 21 juni 2017

Min egen protest mot att assimileras

Härom kvällen satt vi tillsammans med några franska vänner i en trädgård och pratade, åt och hade trevligt. Vi kom då att prata om språk och att vara invandrare i Frankrike. Till saken hör att våra franska vänner är mycket imponerade av att min fru talar språket nästan utan brytning – åtminstone igen brytning dom kan härleda till utanför Frankrike. Detta imponerar väldigt på fransmän, som själva har svårt för främmande språk och in heller är vana vid att utlänningar kan tala franska särskilt bra.

Vi frågade då om något som vi undrat mycket över. Det är att både på restauranger och i butiker tilltalas vi ofta på engelska innan vi ens har sagt god dag. Vi undrar naturligtvis vad som gör att fransmän omedelbart kan se att vi är utlänningar. Eftersom jag själv under delar av min skoltid blev kallad Taikon på grund av mitt utseende så borde jag kunna passera som fransman, förutom att håret förlorat både i mängd och i svärta sedan dess, men det händer väl även franskfödda personer. Min fru å andra sidan, som är lång i förhållande till de flesta kvinnor i landet och blond skulle kunna tas för holländare, men det skulle ju Marine LePen också. Visserligen är man inte särskilt glamorösa i våra sydliga trakter så min fru får ibland höra att hon ser ut som om hon kom från Paris, men parisarna är ju inte utlänningar - även om många här nere vill ifrågasätta det.

Kan det då vara min klädsel? Att jag inte bär skjorta och slips är självklart här nere, men en av de franska vännerna undrade om jag hade sockor i skorna eller sandalerna. Jag fick godkänt när jag visade upp mina strumpfria fötter i flip-flop, mina riktiga shorts och utanpåskjorta av tennismodell. Jag har till och med efter många tidigare år i Sète lärt mig gå på Sètoisiska, vilket innebär att man får fötterna att flytta sig genom att flytta tyngdpunkten framåt tills kroppen inte har något val annat än att föra fram en fot för att inte ramla.

Jag kunde ju ha haft sladdriga badshorts, urtvättad tröja utan krage – gärna för liten - eller skjorta av hawaiimodell och då hade ju saken varit klar. Eller också hade jag kunnat ha Marlboroman-look med hästsvans och ring i örat, som är så populärt bland holländska män i min ålder. Inte heller har jag flaggor lite här och där på mig, vilket svenskarnas broderfolk gärna har och inte heller har min fru och jag matchande nyinköpta glansiga träningsoveraller som är så populärt hos turister från en del länder.

Då kom en av fransmännen på det – jag har kragen uppvikt på min tenniströja!

Så var det problemet löst. Nu får jag ta beslutet om jag skall anpassa mig och vika ned kragen eller acceptera att bli tilltalad på engelska. Till saken hör att många fransmän numera, som kan lite engelska, gärna vill öva så jag behåller nog kragen uppfälld.
Gadgeten innehöll ett fel